Allting började så bra. Jag kom i lagom tid till startfållan, pratade med Tobias och Erik och kände mig relativt taggad. De första kilometrarna höll jag ett högt och jämnt tempo, men jag fann aldrig någon rygg att hänga fast vid. Det är en skön känsla att konstant ligga under 4:10 per kilometer, men jag har inte fysisk förmåga att ligga där särskilt länge.
Den första vändningen kom längs Karlbergskanalen. Samtidigt som jag såg solen träda fram kände jag en molande smärta i magtrakten. Jag vet inte om det var ett klassiskt håll eller någonting annat, jag vet bara att det inte ville gå över. Jag drack lite Gatorade vid andra vätskekontrollen och farten gick ner ganska ordentligt.
Jag lyckades ligga framför farthållaren för 1:30 ända till Norr Mälarstrand. Första milen gick enligt min egen klocka på 42:34, vilket kändes fint med tanke på att det var bättre än sluttiden i Midnattsloppet. Men sedan kom tanken att halva loppet återstod, och det kändes oväntat tungt att jag hade hela rundan på Södermalm framför mig. Plötsligt såg jag att Erik sprungit om mig, men jag orkade inte hålla jämna steg med honom.
Vid 12 kilometer kom de första tankarna på att bryta. Det är ju så nära till start- och målområdet från Riksdagshuset. Men jag har aldrig brutit ett lopp, så jag höll mig igång trots att tankarna återkom ett par gånger. Nu låg kilometertiderna stadigt runt 4:40. Magsmärtan som varit nästan borta kom tillbaka. Jag tog varken power-bars, druvsocker eller mer sportdryck av rädsla för att få mer ont, men samtidigt började krafterna att tryta.
Efter 18 kilometer började jag gå. Jag tycker egentligen inte att det är ok att gå, men nu hade jag så ont att jag tyckte att det dög som ursäkt. Hundratals löpare passerade mig. Nu var det inte så lätt att gå heller, så jag återgick snart till att springa fast i mycket låg hastighet. Jag började fundera på vad jag behövde hålla för fart för att inte vara helt missnöjd med sluttiden. Men även om det gick lättare från Slussen så fanns det inte krafter kvar till någon spurt.
Sluttiden blev 1:36:00. Jag kan inte låta bli att känna mig besviken, men samtidigt kan jag välja att se loppet som en nyttig erfarenhet. Det är några saker jag behöver bli bättre på, och gårdagens lopp var en bra väckarklocka för att väcka mig ur min slummer.
1:36 med sådana problem är väl knappast något att vara besviken över? Starkt skulle hellre vilja kalla det!
SvaraRaderaMen jag förstår samtidigt hur du tänker. Man vill ju inte att det ska gå så tungt utan att man ska kunna göra sig själv rättvisa med en kropp som fungerar bra hela vägen!
Nu har du sparat den kroppen till NY istället! :-)
Jag tycker att du sammanfattat mina känslor bättre än jag själv lyckades med ovan. 1:36 är inte en dålig tid, besvikelsen kom snarare av att jag i slutet inte ens klarade att hålla femminuterstempo. Jag kan inte minnas att kroppen tagit så mycket stryk av en halvmara tidigare.
SvaraRaderaGrattis till din egen tid! Du lyckades ju göra precis det du ville. 1:26:24 och plats 224! Känns det som att det finns kapacitet att göra ännu bättre tider i framtiden?