42

Det är nästan synd att jag inte springer Lidingöloppet varje år eftersom medaljen är så fin. Även när den inte är i silver.

Lidingömedaljer från 2006, 2008 och 2010. Blir det silver 2012?

Jag var lite sent ute – lämnade Gubbängen först klockan 11 med bara 100 minuter till start – men väskinlämningen gick smidigt och eftersom jag valde skogskanten istället för att köa till en bajamaja blev jag aldrig stressad. På promenaden mot startområdet pratade jag med två killar, bröder tror jag, som skulle springa för första gången. Jag delade med mig av mina erfarenheter efter bästa förmåga.

För en gångs skull ville jag inleda lugnt och försiktigt för att ha krafter kvar på slutet, vis av mina tidigare Lidingöerfarenheter. Jag försökte att inte ryckas med av de andras iver och de första mellantiderna blev 5:32, 4:16, 4:41, 4:41 och 4:48. Lugnt och stabilt. Förstafemman var bitvis lite trång, men inte så farligt bufflig – de armbågar som förekom kändes inte som att de var illa menade.

Jag drack blå sportdryck och hejade på före detta arbetskamraten och Lidingöbon Gabriella. Annars sprang jag i min egen bubbla och tänkte inte på mycket annat än kilometertiderna. Efter 4:58, 4:54, 4:39, 4:55 och 4:53 på andrafemman kunde jag konstatera att jag snittade 4:50 på första milen. Jag fortsatte att springa jämnt trots backarna, men kilometertiderna kröp upp mot fem minuter: 5:02, 4:52, 4:55, 5:01 och 4:59. Den lätta halvan var avklarad på 1:13:06.

Varje gång jag klunkade blått fick jag lite ont i magen ett par minuter senare, men det försvann alltid snabbt. Var det vid Fågelöudde det stod en galen DJ? Volymen slog nästan omkull mig när jag kom för nära högtalarna med högerörat. Jag gick snart också över tillåtna gränsvärden: 5:07, 5:06, 5:03, 5:20 och 5:22. Mina två tillgodominuter från första halvan hade jag hellre sparat till senare.

Det gick märkbart trögare, men samtidigt var jag knappast ensam om oförmågan till en negativ split. Jag upplevde det fortfarande som att jag sprang om oftare än jag blev omsprungen. Efter 5:25, 5:16, 5:06 och 5:13 hade jag slut på bonustid och sedan ett par kilometer tillbaka inget hopp om att klara en sluttid under 2:30. Jag gick en del av Abborrbacken och klockade 6:16 med den tunga sistafemman kvar.

Efter två mil var alla välbekanta tröjor borta och jag var i nytt sällskap. Jag visste inte om det var för att jag hade tappat eller om de var bakom mig. Nu lät jag det ta den tid som behövdes för att jag skulle hålla hela vägen: 5:53, 5:18, 5:25 och 6:23 efter att ha gått lite även av Karins backe. Först därefter vågade jag hålla ett något högre tempo. Min flickväns och hennes föräldrars uppmuntrande rop gav mig en extra skjuts på upploppet. Sista kilometern gick på 4:55.

Efter målgång tog jag av allt som bjöds: sportdryck, banan, bulle, cola, blåbärssoppa och kaffe. För två år sedan var jag helt utmattad efter loppet och blev sittande intill min väska med överdragskläder, men i år kunde jag med glatt humör leta upp mina anhöriga. Min flickvän visste att mitt mål var 2:30 och var orolig att jag skulle vara missnöjd. Men jag förbättrade mitt personbästa med över 20 minuter! Hur skulle jag kunna vara missnöjd med det?