Avslut och omstart

Efter 30 dagar utan löpning är det väldigt svårt att börja springa igen. Igår (måndag) hade jag bestämt mig för att springa, men det hade jag å andra sidan gjort även tidigare dagar utan att leva upp till det. Jag skulle ge mig ut efter en tidig frukost, men sedan sköt jag upp det om och om igen. Den verkliga starttiden blev 13 timmar senare än vad jag först planerat.

Jag valde att ta farväl av Hälsans stig Hökarängen. Det har blivit rätt många varv på den de senaste åren, så det känns fint att springa rundan medveten om att det är sista gången. Det har nyligen satts upp nya skyltar och kilometermarkeringar, så jag stängde av autolap-funktionen och tryckte manuellt för att göra en utvärdering.

Bing visar hur långt 0,7 km är på en karta över Hökarängen.

I början blev jag överraskad över att min puls var så låg, men det berodde nog bara på att min kropp ännu inte hade fattat vad jag höll på med. Snart stod det klart att jag inte bara sprang till bussen eller tunnelbanan. Efter ett par kilometer pumpade hjärtat betydligt snabbare. I slutet av rundan fanns det inget att glädjas åt.

Jag startade från gående. Snart hann hjärtat ikapp fötterna.

Jag försökte tänka lite på löptekniken. Vid ett tillfälle räknade jag steg och bedömde att jag tog uppåt 170 steg i minuten. Det är ju bra! Tempot verkade vara jämnt och fint, ungefär 4:40 vid varje kilometermarkering. Efteråt visade klockan att det kanske inte riktigt är en kilometer mellan markeringarna, vilket innebär lite sämre kilometertider. Deprimerande med tanke på ansträngningsgraden.

Inte riktigt de utlovade 8 kilometerna.

Med drygt en kilometer kvar av måndagens runda fick jag nästan panik när min Garmin varnade för lågt batteri. Den har legat och laddat ur utan att användas. Skulle jag misslyckas med mätningen sista gången jag sprang rundan? Ögonblicket efter gick vänster skosnöre upp. Nu var det inget som kändes bra. Jag sprang vidare utan att stanna för att knyta. Det gick bra, och även klockan höll ihop hela vägen.

Det är nu mindre än tre månader kvar till Berlin Marathon. Jag har inte en chans att nå tillbaka till en form som tillåter mig att springa i 4:30-fart genom Berlin. Frågan är om det ens är lönt att åka dit. Jag har inte köpt flygbiljetter än, och jag har ingen aning om var jag ska bo. Jag får ta en allvarlig funderare på det här. Det är alltid som mörkast innan det ljusnar.

15

Två veckor innan maran är det lämpligt med ett sista långpass. När M sa att han skulle springa runt Djurgården i lugnt tempo tyckte jag att det kunde vara smidigt att hänga på. Jag skulle ändå lämna tillbaka lite målarprylar jag lånat.

Vi sprang via Slussen, längs Skeppsbron, över Blasieholmen och hela Strandvägen bort till Djurgårdsbron. Jag hade uttryckt vissa farhågor gällande underlaget på Djurgården, medan M hade varit optimistisk och tagit på sig de nya, fina skorna med ventilationshål i sulorna.

Temperaturen var bara 4-5 grader, men det kändes inte kallt. Det kändes aldrig för varmt heller. Det var fint på Djurgården idag, och jag skulle gärna springa där oftare. På norra sidan, från Djurgårdsbrunn och västerut, var grusvägen dock inte lika upptinad. Inga halkolyckor, men det var inte lika rolig löpning.

Nu sprang vi ett tag på Hälsans stig Brunnsviken, och vi kunde notera att det är lite kort mellan kilometermarkeringarna. Kanske kompenseras det av att det är lite långt på andra ställen, men vi låg snarare på 5:00-tempo än antydda 4:30. Milen på Djurgården tog ungefär 49 minuter.

Strandvägen hade fyllts på med helgflanörer, så det blev att sicksacka en del. På Skeppsbron hälsade jag Filmhusets pressnestor Jan med ett glatt God morgon, och några meter senare fick Gösta Ekman samma bemötande. Klockan var i och för sig 12, men det kändes ändå som den fras vi enklast kunde enas om.

16 kilometer på 80 minuter. Inte ett långpass enligt mina egna definitioner, men det får duga. Vi hade trevligt prattempo och fick massor med frisk luft. Lite känningar i högerknät, men inget som oroar. Allt är som det ska, och det känns bra.

Jag, en kökslampa, Humphrey Bogart.

45

Idag lyckades jag åstadkomma något som varit nästan lika svårt att få till som sub40 på milen. Jag sprang en tidig morgonrunda.

Det var inte tidigare än att gatubelysningen hann släckas precis innan jag nådde min första kilometermarkering, men ändå tillräckligt tidigt för att jag skulle få uppleva lugnet före morgonrusningen. Om jag bortser från biltrafiken så såg jag till en början fler fyrbenta än tvåbenta varelser – bland annat tre rådjur som bara stod och stirrade tills jag kom innanför deras personliga sfär, vilket visade sig vara så lite som två meter.

Jag lät min sömniga kropp bestämma tempot. När jag nådde Hökarängen (efter att ha avverkat hälften av Hälsans stig) var det betydligt mer liv och rörelse i omgivningarna. Jag gissar att brytpunkten ligger ungefär vid 06:30. Om man vill slippa avgaslukt och morgonzombies bör man alltså ge sig ut före klockan sex.

Tillbaka vid utgångspunkten i Gubbängen stannade jag klockan på 39:43, mycket jämnt fördelat över rundans 8 kilometer. Det är det tänkta tempot för både Lidingöloppet och NYC Marathon.

59

Trots att jag var uppe före solen så hann klockan passera 9 innan jag kom ut på den utlovade morgonrundan. Det som alltså snarare blev en förmiddagsrunda utspelade till största del längs Hälsans stig Rågsved. Jag tog med mig en svartvit kopia av kartan i en plastficka.

En av anledningarna till att jag inte sprang rundan redan i tisdags var att den ligger drygt tre kilometer bort. Närmaste väg dit är via Högdalens industriområde (vilket också ligger på minussidan), men efter drygt 20 minuters lunk hade jag hittat in på spåret och nått den närmaste kilometermarkeringen. Utan att fundera över det valde jag att springa moturs.

Skyltningen visade ganska omgående sina brister. Jag sprang fel, konsulterade kartan, sprang tillbaka och sprang fel på nytt innan jag hittade rätt väg. Många av de markeringar som faktiskt finns har dessutom bleknat så att den röda pilen inte syns mot den gula bakgrunden. Den officiella kartan är inte den bästa tänkbara, men utan dess hjälp hade jag gett upp och sprungit hem.

Min vän i plastfickan – här i färg!

Förutom kartan hade jag hjälp av att jag gick här med hunden för några månader sedan. Med felspringningar tog slingans två första kilometer 18:42 (inklusive ståvila 30+20 sekunder). I Hagsätra-trakten blev skyltningen betydligt bättre. Omgivningarna var också trevligare än jag hade väntat mig. Slingans tredje och fjärde kilometer avverkades på 5:49 respektive 5:20.

Efter lite förvirring hittade jag ner i naturen söder om Bjursätragatan. Hälsans stig tangerar här Kräpplaspåret, och jag kände genast att det var värt allt besvär och alla felspringningar. Det är den finaste miljö jag befunnit mig i sedan långpasset med Erik. Efter halvannan kilometer lämnar man området genom att springa uppför en lång backe. Efter det är skyltningen närmast obefintlig på väg mot Rågsved.

Jag fick tiden 18:39 på den tre kilometer långa sträckan mellan Hagsätra och Rågsved. Hälsans stig Rågsved går genom Rågsved Centrum (vilket säkert kan vara besvärligare än det var idag), sedan in i ett industriområde och längs Rågsvedsvägen – helt klart den sämsta kilometern av slingans totalt åtta.

Efter den avslutande kilometern på 5:09 sprang jag hem på drygt 19 minuter. Det som var tänkt att bli ett lugnt distanspass runt 14,5 kilometer blev nu ett par kilometer längre (jag har inte mätt omvägarna än). Totaltiden på 1:32:23 är väl ungefär vad jag kan vänta mig på lördag, men då ska jag hinna avverka 21,1 kilometer. Förhoppningsvis får jag då hjälp av bättre skyltning.

63

Det är inte alltid jag har möjlighet att springa i skogen, längs en vandringsled, på någon friluftsanläggnings motionsspår eller i Central Park. Ofta blir det en mer urban miljö, men ändå gärna en väl utvald sådan. I Stockholm känns det naturligt att springa runt en eller några av holmarna, till exempel Södermalm eller Kungsholmen. Det är lagom långa rundor, det är vackert, och det finns ofta bra gångvägar att hålla sig till.

Idag var jag på Skansen. Inte för att springa, utan för att titta på djur och gammal svensk kultur när Konsumentföreningen Stockholm bjöd på entréavgiften. Bland utställarna på familjedagen fanns Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund som bland annat informerade om Hälsans stig. Jag plockade på mig några uppkopierade kartor och ett informationsblad.

Hälsans stig finns på 33 platser i Stockholms län. Den sammanlagda sträckan av dessa rundor är 213 kilometer. Det är skandal att jag springer samma 8 av dem om och om igen runt Hökarängen. Om jag skulle sluta vara så bekväm av mig, förnya SL-kortet och börja avverka de övriga en efter en – hur många rundor och kilometer hinner jag då pricka av under september och oktober?

89

Helt utan inspiration försökte jag komma på en lagom runda att springa igår. Inte för kort, inte för lång, inte för avlägsen, men gärna med kilometermarkeringar. Till slut valde jag att springa min vanliga runda, Hälsans stig i Hökarängen, fast åt andra hållet. En gammal genväg tillförnyelse som faktiskt funkar.

Mellantiderna:
4:18 (bra för att vara uppvärmningskilometer)
8:10 (här gick det snabbt och jag kände antydan till håll vid den försvunna kilometerskylten)
4:26 (sprang några meter extra då jag vek vänster för tidigt – vid två tillfällen!)
4:31 (att springa kl 18 en måndag innebär lite mer liv och rörelse än jag föredrar)
4:14 (började på allvar att uppskatta valet av runda)
4:13 (kom på att det nog är svårare att förutse korsande trafik på det här hållet)
4:08 (mycket nerför – men jag brukar inte störas av motlutet på andra hållet)

8 kilometer på 34 blankt – lite snabbare än på det vanliga hållet i lördags. Bitvis kändes rundan jobbigare på det här hållet, men på andra ställen – som på Sjöskumsvägen – blir den betydligt finare.

Är det någon annan som har en standardrunda som börjar kännas alltför välbekant? Har du testat att springa den åt andra hållet? Gör det! I bästa fall har du hittat en helt ny runda där du får se helt andra saker. I värsta fall riskerar du att springa fel.

92

Med en vecka kvar till Midnattsloppet i Stockholm är jag orolig för mina brister när det gäller både styrka och uthållighet. Jag vill ta mig tillbaka till min vanliga träningsmängd, inte få träningsvärk efter 4 kilometer eller flämta som en galning efter några varv runt idrottsplatsen. Men det är så lite tid kvar.

Jag bestämde mig för en regnrunda på åtta kilometer i normaltempo på trygga Hälsans stig Hökarängen – jämna trottoarer och asfalterade gångvägar sånär som på ett hundratal meter grus och lite gatsten/stenplattor i Hökarängens och Gubbängens Centrum. Det ska väl inte innebära några risker för högerfoten?

Trots förtvinade muskler och försämrad kondition verkar det som att kroppen minns. Utan större ansträngningar blev mellantiderna 4:27, 4:13, 4:24 och 4:21. Jag bestämde mig för en försiktig fartökning på den återstående halvan. 4:15, 8:20 (en av kilometerskyltarna har varit borta i ett år nu) och 4:12. Jo, kroppen minns och klockan bekräftar.

Åtta kilometer på totalt 34:13. Halvmarafart. I träningsdagboken ser jag att det är det längsta jag har sprungit sedan innan midsommar. Jag utesluter möjligheten att springa milen under 40 minuter om en vecka, och jag tror inte heller att jag slår mitt personbästa på 41:06. Men jag tror att jag kanske kan pressa fram en ny bästanotering för just Midnattsloppet. Allt som behövs är ju 4:10-fart i 10 kilometer...

191

Jag hann inte med någon skogsrunda på förmiddagen. Det kändes viktigare att få allt i ordning, inte glömma någonting och hämta hyrbilen på utsatt tid.

Valet föll istället på Hälsans stig i Malmköping eftersom den i princip tangerar parkeringen där vi ställde bilen. Det var välskyltat, men det kändes lite kort mellan kilometermarkeringarna. Mestadels rörde jag mig genom bostadskvarter, hela tiden på asfalt och aldrig särskilt långt från min utgångspunkt. Precis när det började regna upptäckte jag att jag gjort ett fullt varv. Visserligen är Malmköping inte stort, men en runda på 4 kilometer är i futtigaste laget. Så jag sprang ett varv till.

Det var alltså inte särskilt spännande, och jag är lite besviken eftersom det finns både sjö och skog precis inpå. Direkt efter att jag avslutat varv nummer två traskade jag därför in i skogen. Jag såg direkt några olika markeringar, och uppe på krönet – Sörmlandsleden! Skarven mellan etapp 20 och etapp 21 ligger ett stenkast från där vi är inkvarterade. Jag hittade en internetanslutning först nu, men jag kunde förstås kollat upp detta tidigare.

212

Det är tråkigt att jag så lätt fastnar i en vana att springa en och samma runda vid nästan varje tillfälle jag ger mig ut. Här krävs det bättring! En av de saker jag älskar med löpningen är att röra mig på nya ställen, se andra delar av Stockholm (eller någon annan plats där jag kan tänkas befinna mig) och låta en del av min uppmärksamhet gå till att leta skyltar och markeringar.

Igår sprang jag åtminstone lite längre hemifrån än vanligt och började följa Hälsans stig Östberga-Stureby. Det var överraskande enkelt att hitta rätt med hjälp av skyltningen. Bara en gång trodde jag att jag råkat springa fel och tagit en ofrivillig genväg, men det var bara för att kilometerskylten närmast Huddingevägen tycks vara för tidigt placerad om man springer rundan medurs.

Jag kan väl inte påstå att Hälsans stig Östberga-Stureby bjuder på några häpnadsväckande skönhetsupplevelser under sina sju kilometer, men vissa partier blir säkert roligare när våren kommit lite längre. Det var mest gångvägar och breda trottoarer, men även ett grusgångsavsnitt vid Östbergabackarna.

Det blev 14 kilometer totalt, men om jag springer rundan igen så kommer jag att ta en närmare väg dit och hem. Då kan jag kanske få ner tiden under en timme och så slipper jag springa längs trafiktråkiga Örbyleden. Jag längtar sjukt mycket efter att det ska torka upp i skog och mark!