I söndags tyckte jag knappt att jag kände av att jag trampat snett på lördagens orienteringsrunda. Det ömmade lite under lördagen, men inte så att jag var speciellt orolig.
På måndagen märkte jag dock att det gjorde ont när jag vinklade foten på olika sätt i diverse situationer, som till exempel när jag tog på mig ett par långbyxor. Jag valde därför att springa lite försiktigt, bara Björkhagsspåret i ett inte alltför högt tempo. Själva löpningen var inget problem, och det kändes inte värre efteråt. Jag har faktiskt inte märkt av någon större svullnad heller, vilket varit obligatoriskt vid mina allvarligare stukningar.
Idag känner jag endast antydan till obehag. Vid åttatiden på kvällen såg jag åtta traillöpare med pannlampor sätta av in i skogen precis där jag bor. Att jag kände längtan efter liknande äventyr är inget jag kommer att agera på den närmaste tiden. Inte innan jag byggt upp lite styrka och balans i fossingarna. Inte innan jag sprungit årets viktiga lopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar