När jag haltade iväg mot tunnelbanan fem i halv åtta i morse så var det inte höger knä som värkte efter att ha sprungit hem från jobbet dagen innan. Det var vänster höft. Av alla ställen man kan ha ont så är väl höften något av det gubbigaste. Det är ju inte så att jag närmar mig pensionsåldern, jag är inte ens femtio.
Nu är höften inte ny bland krämporna, säkert inte heller åldersrelaterad. Det är bara tråkigt att det kommer så starkt efter sådan liten ansträngning. Det hade varit något helt annat om jag precis genomför en ultramara, eller åtminstone ett backigt långpass på två timmar eller mer. Att springa till tunnelbanan hoppas jag aldrig ska kännas som en stor utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar