Det fanns ingen plan utom att jag ville springa så långt som möjligt utan smärta. Efter ett tag ersatte jag tid med puls på klockans display och försökte hålla mig så lågt som möjligt. Som vanligt blev det allt svårare. Först efter elva kilometer började det kännas i knät, men då hade jag mindre än två kilometer hem. Det blev en fin söndagsrunda med både solsken och vitsippor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar