Sentrumsløpet 2011

På lördagsförmiddagen insåg jag att det troligen skulle bli en varmare dag än väderprognosen antytt. Jag är känslig för kombinationen värme och solsken, så nu var det två saker som stod mellan mig och ett nytt personbästa på Sentrumsløpet: vädret och det dåliga självförtroendet.

För två år sedan sprang jag loppet på 41:06, en tid som retligt nog fick stå kvar som personbästa när jag förra året noterade 41:10. Eftersom jag i höstas gjorde sub40 både på Kistaloppet och på Hässelbyloppet skulle det givetvis vara roligt med en bättre tid på Sentrumsløpet – om inte sub40 så åtminstone under 41 minuter.

Stretch i väntan på färjan till Oslo, en timme innan start.

Någon draghjälp av min norske vän Per skulle jag inte få – han anmälde sig sent och fick en plats i startgrupp 5, den sista, medan jag själv hade förärats en plats i startgrupp 2. Vi enades om den vanliga mötesplatsen efter målgång innan vi önskade varandra lycka till och gick åt var sitt håll på Karl Johan.

Speakern varnade för stigningen under loppets första tre kilometer. Jag känner banan väl efter sju års deltagande och lurades inte med i för högt tempo när vi kort efter start sprang uppför grusbacken och rundade slottet. I år tog jag det kanske lite väl lugnt – trots att trängseln inte var farlig fick jag kilometertider strax över fyra minuter.

Efter tre kilometer gjorde jag mig beredd på barnvagnar och cyklister, för tyvärr får man räkna med att några korsar ens väg en vacker dag i Frognerparken. Vad jag inte var beredd på var den nya Z-dragningen med två 120-gradiga svängar och två småpojkar som tyckte det var kul att röra sig motströms i löparströmmen. Inga stora problem, men fjärde kilometern gick på 4:20.

Efter tre kilometer blev det onödigt skarpa svängar i Frognerparken.

När man sprungit ut ur parken kommer den enda rejäla nedförsbacken. Jag tyckte inte att jag fick upp farten här som jag brukar. Segheten dröjde sig kvar på Bygdøy Allé. Kilometertiderna låg hela tiden över 4 minuter, vilket gjorde att en bra sluttid kändes ganska omöjlig. Jag sprang förbi vätskekontrollen utan att dricka.

Mellan Bygdøy Allé och Rådhusplatsen kände jag en rysning och slängde en blick på klockan. Jag hade precis sprungit 4 engelska mil (6,44 km) några sekunder snabbare än mitt resultat i loppet för två veckor sedan. Sjunde kilometern gick utför och tydligen ganska snabbt, men nu kändes det tungt och varmt.

Under ett kort parti på Karl Johan möter man löpare som spurtar in mot mål. De jag såg fick tider runt 33 minuter. Jag försökte hålla tempot så att jag åtminstone skulle klara en tid under 42 minuter, men var nog både omotiverad och förvirrad. Jag var faktiskt säker på att jag hade missat 9-kilometersskylten innan den dök upp framför mig.

Någonstans i början av den tionde kilometern tror jag att även min klocka blev förvirrad. Förmodligen var det tunneln som gjorde att den gav felaktiga uppgifter om sträcka och tempo. Nu visste jag ändå vad jag hade kvar, kunde till och med se det framför mig, så det var bara att plocka fram det sista av krafterna.

Det var ingen märkvärdig spurt, men jag lyckades hålla hyfsad fart hela vägen in. Jag har gjort till vana att starta min klocka när jag når den första startmattan och stänga av den när jag passerat den andra målmattan. Med denna säkerhetsmarginal stannade jag min egen klocka på 41:11,81. Sedan blev det en lång väntan på min norske vän.

Två omotiverat glada herrar åker buss hem efter avslutat lopp.

Jag hade precis som förra året angett min vän Saras norska mobilnummer för resultatservice, och vid vår hemkomst meddelade hon att hon att min sluttid enligt sms var 41:11. En sekund sämre än förra året. Den officiella resultatlistan gav dock något bättre nyheter – 41:09! Jag betraktar det som en liten seger.

Hemma på solig terrass med mobil, medalj och annan belöning.

Det är alltid trevligt att besöka Oslo och springa Sentrumsløpet, så jag är egentligen inte alls besviken över min insats. För mig är det traditionen som är det viktigaste. Även om loppet har vuxit så är det mesta sig likt från år till år, tyvärr även på de punkter där jag hade kritik att framföra förra året (bortsett från att jag för anmälningsavgiften i år fick en kortärmad funktionströja till min ständigt växande samling).

Om inte förr så är jag tillbaka i Oslo igen om ett år.

Från brist på träning till tävling

Jag ljuger inte när jag skriver att det varit stört omöjligt att få till ett träningspass den här veckan. Jag har åkt till jobbet direkt efter uppstigning, inte kunnat ta någon längre lunchpaus och sedan haft olika åtaganden och sysslor på kvällarna. Helgen i Norge har också riskerat att bli avblåst för att jag plötsligt saknade hundvakt.

Sista möjligheten att springa innan avfärd var på torsdagskvällen, men när ”svärföräldrarna” bjöd på god middag och serverade både bubbel och rödvin så tackade jag ja även till alkohol (efter att en halv minuts prat om att jag gärna drack alkoholfritt följts av en helomvändning). Det kändes som ett bra beslut för stunden.

Även om jag kunde önskat mig en bättre uppladdning inför Sentrumsløpet så är jag nöjd med att ha överlevt veckan med hälsan i behåll. Den här arbetsveckan var inte alls lika krävande som den förra, och även om det beror på att jag skjutit några ”måsten” på framtiden så kunde jag tillbringa fredagen på Oslo-tåget/bussen med gott samvete.

De flesta gånger jag inlett tävlingssäsongen med Sentrumsløpet så har jag inte varit bättre förberedd än så här, men det brukar ändå gå hyfsat. Springer jag inte milen genom Oslo på rekordtid imorgon så kommer det fler chanser.

Löparvågen når Gubbängen

På lördagen vimlade det av springande människor i Gubbängen. Jag tror inte att jag någon gång sett så många löpare på så kort tid utanför tullarna. Det var nästan som att det visade sig finnas en löpare i varenda port i de närmaste husen i kvarteret. Jag har tidigare haft föreställningen att jag är killen som springer, men nu känns det plötsligt som att jag är den ende som inte springer.

Sedan jag kom hem från Mexiko och New York har jag hela tiden varit ett steg efter. Det gäller inte minst sömnmässigt med bara tre till fem timmar per natt. Med kvardröjande jetlag och efter Hell Week på jobbet var det först under helgen jag fick möjlighet att sova ikapp. Jag somnade faktiskt redan på bussen hem från jobbet på fredagen, fick ihop nio timmar natten till lördagen, men slumrade trots det i soffan både före och efter lunch på lördagen.

Tyvärr har jag under veckan dragits med en tilltagande hosta, och sedan i fredags kväll även en trasig hund som tagit en del av min uppmärksamhet i anspråk. På söndagen verkade det dock som att vi båda återfått det mesta av våra förlorade styrkor.

M föreslog att jag skulle åka till honom för att springa en timslång runda. Jag välkomnade möjligheten till miljöombyte, men precis som jag känner för Gubbängen med omnejd känner M för Södermalm, så vi sprang till Västerbron för att ta oss över till Kungsholmen.

Det blev en varierad runda i flera avseenden; väder, tempo och underlag. Tempot mest beroende på underlaget. Många trappor och steniga stigar satte tydliga spår i tidsstatistiken. Jag kände mig tung i benen tidigt. Under senare delen hade jag lite ont i knäna och mot slutet även i vaderna. Med 12 kilometer i benen var det inte så lätt att springa uppför Brännkyrkagatan innan vi avslutade.

Knappt 13 km på drygt 70 minuter. Inte ett långpass, men bättre än ingenting.

Strandlöpning i Tulum

Det är jobbigt att vara tillbaka i vardagen. Jag vet dessutom precis var jag skulle vilja vara just nu.

Ledigt i kalendern 2011-11-06

Sökfunktionen kom upp för ungefär en timme sedan.

Jag har ännu inte hittat någon vinnare bland mina bekanta. Finns det någon?

De sista startplatserna till NYC Marathon 2011

Jag är ganska lyckligt lottad som har fått springa New York City Marathon inte bara en utan två gånger, både 2006 och 2010. Första gången för att jag hade tur i lotteriet, andra gången för att jag hade haft otur tre år i rad. Jag vill gärna springa igen, men jag vet ännu inte när nästa gång blir.

Imorgon (onsdag) är det dragning i lotteriet igen. Jag känner några personer som har chans att få en plats i NYC Marathon 2011 på det viset, bland annat min vän Daniel, och jag håller tummarna för att både han och de andra ska få samma fantastiska upplevelse som jag redan haft två gånger. Men om Daniel eller någon av de andra får en plats och jag själv blir utan... då kommer jag nog inte kunna låta bli att bli lite besviken.

NYRR 4 Miles i Central Park

Det fanns två alternativ på morgonen; att jogga upp till Central Park på 20-30 minuter utan något att lämna in, eller åka tunnelbana med en ryggsäck innehållande lite torra kläder. Jag chansade på det första alternativet, men när jag kom ner till gatan och såg regnet studsa mot trottoaren tog jag hissen tillbaka upp för att hämta jacka och väska.

Målområdet dagen innan loppet. Lugnet före stormen regnet.

Jag drog en plastpåse över väskan innan jag lämnade den. Det var då alldeles för lång tid till start för att jag skulle kunna hålla mig varm i regnet med bara shorts och kortärmat, så jag ställde mig i en redan välbefolkad gångtunnel. Med sex minuter till start joggade jag bort till min startfålla och kom fram lagom till nationalsången som varade lika lång tid som det tog för min klocka att få kontakt med satelliterna.

Oavsett var i världen jag springer så tänker jag nästan alltid samma sak direkt efter startskottet: Vad gör alla långsamma löpare i den här startgruppen? Om jag inte står långt fram i fållan får jag nästan alltid sicksacka förbi massa människor som håller betydligt lägre tempo än vad som gäller för gruppen.

Efter mindre än en kilometer märkte jag att höger skosnöre slängde runt vristen. Satt skon tillräckligt bra för att fortsätta eller skulle jag knyta skosnöret? Jag gjorde bedömningen att jag var tvungen att stanna. Det är inte lätt att knyta skosnöret med stelfrusna och blöta fingrar. Jag förlorade nog minst 20 sekunder på att göra en ny dubbelknut.

Klockan vid 2 miles visade 13 minuter, och även om jag hade 25 sekunder till godo på ”gun time” så insåg jag att det skulle bli svårt att göra en bra tid. Istället blev det lite motigt, och jag fick ytterligare två kilometertider över fyra minuter. Jag kände mig inte särskilt snabb. Lite längre fram såg jag hur det tunnades ut till en enkel rad löpare, men jag nådde aldrig dit.

Min väg genom parken enligt Garmin Connect och Bing.

Med mindre än en kilometer kvar kändes högerskon lös igen. Nu lät jag det vara. Det blev en ganska oinspirerad slutspurt med enda målsättningen att gå under 26 minuter. Det blev 25:46 enligt den officiella resultatlistan. Nytt personbästa på distansen eftersom jag inte sprungit den på tre år, men de första fyra femtedelarna av Poland Spring Marathon Kickoff i höstas gick faktiskt snabbare.

En tid under 25 minuter i lördagens lopp hade inneburit en plats bland de 100 första, vilket inte är fy skam i ett lopp med över 5000 deltagare. Nu fick jag nöja mig med plats 157 och en genomsnittlig tid på 6:27 per engelsk mil eller 4 min/km.

Ett diagram från Funbeat visar tydligt den oönskade tempoväxlingen.

Man kan se lite av hur regnigt det var på bilder hos New York Road Runners. När jag väntade på tunnelbanan och kramade ur mina blöta strumpor för att byta till mina medhavda kläder visade det dessvärre sig att de var ganska blöta de också. Kläderna låg löst i väskan och hade sugit upp vatten nerifrån där väskan inte var täckt av plastpåsen.

Den här gången var det faktiskt inte så roligt att springa i Central Park som det brukar vara. Det berodde helt och hållet på vädret, vilket jag stördes mest av före och efter (bortsett från fadäsen med skosnöret). Under eftermiddagen och kvällen var vädret lika löpvänligt igen som dagen innan.

Vad lärde jag mig då på det här loppet? Att alltid vara förberedd! När det regnar räcker inte en slarvig dubbelknut på skosnöret, och det kan vara en god idé att tejpa bröstvårtorna även för kortare distanser. Det går inte att spå väder två veckor i förväg. Med rätt kläder att springa i och regnskydd för väskan hade både loppet och hemfärden kunnat bli hyfsat angenäma upplevelser.