Hässelbyloppet 2012 (88 dagar)

De senaste nätterna har jag sovit dåligt. I morse lyckades jag somna om efter att ha legat vaken ett par timmar, men det betydde också frukost bara drygt två timmar innan loppet. Det skulle inte bli lika fint väder idag som det var igår, men prognosen ändrades ändå till det bättre. Eftersom vi var sent ute och tog bilen behövde jag inte stå och frysa. Jag joggade en kilometer från parkeringen till startfållan och var på plats fem minuter före start.

Jag hamnade förstås långt bak utan möjlighet att tränga mig fram. Det blev trångt den första kilometern — trångt efter det också — men utan att behöva kryssa alltför mycket höll jag mig under fyra minuter per kilometer. Att springa bland många andra kan ha sina fördelar också. När jag blev trött var det enklare att hålla tempot. Ofta springer jag ensam, och då är det nog lättare att man sänker tempot vid trötthet.

Nu var det ju inte enkelt bara för att jag hade snabba löpare omkring mig. Jag kämpade med negativa tankar under andra halvan av loppet. Kilometertiderna låg härifrån över fyra minuter, så sub 40 började kännas utom räckhåll. Som vanligt sprang jag vidare med ren vilja som bränsle. Efter åtta kilometer är det inte långt kvar, och efter nio kilometer på 36 minuter inledde jag spurten.

Jag trodde inte att det skulle vara särskilt svårt att göra sista kilometern på under fyra minuter och därmed klara sub 40, fast det blev med ganska liten marginal. Min egen klocka visade 39:55, men i resultatlistan står det 39:57. Strax efter målgång bytte jag några ord med Kenth och hävdade felaktigt att det var andra gången jag sprang sub 40, men vad jag menade var att det var min näst bästa tid på milen.

På Hässelbyloppet för två år sedan var jag nästan minuten snabbare, men då var jag i mitt livs form. På många sätt var dagens lopp en större bedrift, för utöver Sicklaloppet och Lidingöloppet har jag bara sprungit två gånger i september och oktober.

Två saker till gjorde mig glad efter målgång. Hässelbyloppet firar 25 år med en speciell medalj, och så träffade jag Lennart när jag köade för att få kaffe. Lennart är alltid så positiv och trevlig, vilket gör att jag ser fram emot vinterns inomhusträning i form av intervallträning på Bosön eller i Sätrahallen. För även om jag är extremt nöjd med att ha sprungit sub 40 igen så drömmer jag fortfarande om en tid på milen under 38 minuter.

Lennart och jag fotograferade av min sambos mamma.