Vändning (394 dagar)

Med ett positivt synsätt kommer man långt, och vill man få någonting gjort så är det lika bra att göra det själv. Men nu går jag och lägger mig.

Tvivel på den egna förmågan (395 dagar)

Jag läser dagligen om andra löpares träning, framsteg och fantastiska målsättningar. Jag själv står still. Det är inte så att jag blir avundsjuk, men jag börjar fundera över mig själv. Varför kan jag inte bara ta mig i kragen? Vad är det jag saknar? Vad är det för mening att skriva här när inte ens det fungerar som en spark i baken?

Att passa på (396 dagar)

Just idag tycker jag att vintern är helt acceptabel. Nyss hemkommen från en rask hundpromenad runt hela Björkhagsslingan har jag inget att invända vad gäller temperatur och underlag. Det är oförsvarligt att jag inte sprungit något i helgen.

Jag drömmer om en barmarksvinter. Men hur mycket jag än hoppas kommer det inte att fortsätta vara så här i tre månader. Det gäller att passa på, så jag får väl se om det kan bli en före-frukost-runda imorgon.

Riktig värme hade inte suttit fel som startmotor. Det enda som står i vägen för en sista-minuten-resa är det där retliga heltidsjobbet (och så kanske det faktum att jag just nu saknar ett giltigt pass).

Det här är inte en annons, det är något jag tvingas avstå.

500 inlägg senare (397 dagar)

Efter att ha bloggat här i drygt två år och två månader är det inte mycket som har förändrats. Visst har det hänt en hel del — 23 lopp i fem olika länder och nytt personbästa på alla distanser — men i skrivande stund tycks jag vara tillbaka vid utgångsläget; jag har inte sprungit på länge, jag surar över vädret och gör just ingenting utom att drömma mig bort samtidigt som jag långsamt bara blir äldre, en dag i taget.

Helgen vecka 39 (398 dagar)

Berlin Marathon blev fulltecknat idag. Jag är inte en av de 40 000 anmälda. Det hade jag inte tänkt vara heller, även om jag gärna springer loppet igen.

Jag har mina traditioner att luta mig på. 2012 är vartannat år, vilket betyder ett nytt försök på Lidingöloppet. När jag sprang 2006 och 2008 var jag dåligt förberedd, men 2010 gick det bättre. Nästa år tänker jag dock lägga ribban ännu lite högre.

Målgång i Lidingöloppet 2010. Not good enough.

Traditioner i konflikt (399 dagar)

För drygt tjugo minuter sedan anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Det är fortfarande gott om platser i samtliga startgrupper, men jag valde att slå till så snart man kunde köpa med HSB-rabatt. 270 kronor är bättre än 360.

Nästa år krockar Midnattsloppet med Vasastafetten. Det är tråkigt, men jag har hela tiden varit fast besluten att springa Midnattsloppet. Det blir mitt tionde i obruten följd, medan deltagandet i Vasastafetten bara är en fyraårig tradition.

Sedan finns det förstås en teoretisk möjlighet att först springa Vasastafetten i Dalarna och sedan springa Midnattsloppet i Stockholm, men riktigt så roligt ska vi kanske inte ha.

Slutet (400 dagar)

Sista fredagsmorgonen i oktober var jag som vanligt sent ute och ansträngde mig lite extra för att hinna med en buss som redan backat ut från sin hållplats på Liljeholmens bussterminal. Chauffören signalerade att jag var välkommen att ta mig ut till bussen genom någon av de andra slussarna, så jag pilade iväg bortåt vänthallen och sedan tillbaka på utsidan.

På väg ut mot bussen missade jag en trottoarkant helt med blicken, men bara till hälften med vänsterfoten som därmed vek sig på ett onaturligt och alltför välbekant sätt.

Intensiv smärta. Några små hopp fram till bussen, sedan frossa och illamående hela vägen till jobbet. Jag hade inget att linda vristen med under bussfärden, så jag tog av skon och kramade hårt med båda händer.

Sorgen och besvikelsen är det givetvis svårt att sätta ord på. Jag blev ledsen eftersom det aldrig är roligt med ofrivilliga avbrott i löpningen, men efter mina två tidigare stukningar av högerfoten vet jag att det går att komma tillbaka. Det var redan färdigtävlat för i år, men det var ju synd på planerad träning och orientering.

Jag har sprungit vid ett tillfälle i november. Tyvärr så ökade både svullnaden och smärtan efter de få kilometer det blev. Kanske skulle jag valt något lugnare, mer skonsamt och mindre riskabelt än att leta upp tio checkpoints i Nyckelviken när det dessutom hann bli helt mörkt innan jag gav upp, men jag kunde inte låta bli.

Nu är orienteringen slut. Det känns tråkigt att stukningen hindrat mig från att leta upp fler än 65 av de 90 checkpoints som Hittaut.se placerat i Nacka. Målet att klara alla får helt enkelt stå kvar till nästa säsong.