117

Mitt besök på Sophiahemmet blev inte långvarigt. En snabb undersökning följt av ett kort, informerande samtal. Allt som allt tog det mindre än tio minuter. Anledningen till att jag fick en tisdagstid var att röntgenavdelningen inte hade öppet igår, men nu behövde jag ändå inte genomgå den proceduren.

”En gång vrickad, alltid vrickad” var ortopedens visdomsord när jag berättat att jag skadade samma fot för fem år sedan. Om ledbandet gått av förlorar man funktionen av nervsensorerna vid ledbandets ändar som hjälper foten att kompensera mot ett ojämnt underlag. Man kan hjälpa till genom att träna upp balans och stabilitet, vilket jag i ärlighetens namn inte lagt mycket energi på de senaste fem åren.

Träna tyckte ortopeden att jag kunde börja göra direkt, men då avsåg han främst att stå på en hård kudde eller en balansplatta. Cykling rekommenderades, och springa kan jag göra så länge foten inte svullnar (och först efter att nuvarande svullnad gått ner). För att undvika överraskningar tyckte han att löpband var att föredra.

När jag lämnat Sophiahemmet passade jag passade jag på att inviga mitt SL-korts City Bikes-funktion. Den alternativa träningen inleddes således direkt. Jag hämtade ut en cykel på Sturegatan (då cykelstället på Runebergsplan var ur funktion) och tog den så långt som till Slussen, varifrån jag senare tog en buss till Flatenbadet för att möta upp med sambon för värmande sol och svalkande bad.

Att simma i sjön Flaten var dock inte särskilt roligt idag. Växtligheten i sjön såg ut som en undervattensskog och virade sig runt benen på ett mycket obehagligt sätt, och att simma i riktning mot den hårda blåsten gjorde att vågorna slog i ansiktet. Det var nästan så att jag fick panik. Nej, det blir aldrig någon triatlet av mig. Det blir ingen Svensk Klassiker heller.