söndag 20 mars 2011

Långpass och vårdagjämning

Redan vid gårdagens långpromenad med hunden bestämde jag mig för att söndagens långpass skulle inledas med att springa till Hammarbyhöjden. Längre än så sträckte sig inte planerna. Efter en stadig frukost med mexikanska ägg inledde jag rundan vid kvart i tio i drygt femminuterstempo och slog av på takten först när jag sprungit till Björkhagen.

Av nyfikenhet gjorde jag en avstickare till Lilla Sickla, men det bästa underlaget som erbjöds därifrån var samma väg tillbaka. Det här att springa på måfå och upptäcka nya områden är nog den bästa förklaringen till varför jag älskar att springa. Jag såg blommande krokus vid ett par tillfällen. Våren är inte här riktigt än, men den är åtminstone på väg.

Nu uppehöll jag mig i Bajenland under några kilometer. Med första milen avklarad var jag plötsligt på väg uppför Hammarbyhöjden och sedan följde jag det blåmarkerade spår som heter Hammarbyrundan. Det ligger fortfarande snö i motionsspåren, men jag välkomnade den extra ansträngningen och lät kilometertiderna gå över sex minuter medan jag sprang anslutningen bort till det röda spåret.

När jag sprungit en stund på det röda spåret funderade jag på hur jag skulle springa för att se lite mer av spåren – och komma upp i tillräckligt många kilometer för att kunna springa hem – utan att behöva springa i mina egna fotspår. Jag kom på en alldeles utmärkt lösning på det problemet, men så fick jag ett plötsligt infall och vek av mot Hellasgården.

Underlaget blev omedelbart sämre och det dröjde inte länge innan jag både halkade och fick vatten i skorna. För mitt inre såg jag hur jag likt en GPS beräknade ny färdväg. Resultatet av dessa beräkningar var diffust, och tankarna gick istället till de skavsår som började kännas på hålfotsinsidorna. Jag sprang längs väg 260 i riktning mot Älta utan några bestämda planer för vad jag skulle göra när jag nått dit.

Skärmdump från Garmin Connect. Klicka för detaljer!

Från 18 kilometer kände jag mig ganska trött. Att springa Tyresövägen hemåt kändes inte som ett realistiskt alternativ. När jag hade sprungit genom Älta hade jag turen att komma i precis lagom tid för att hoppa på en buss mot Slussen och därefter tunnelbanan hem. Det är aldrig roligt att åka kollektivt med illaluktande träningskläder, men idag är jag ändå glad att jag hade SL-kortet med mig.

Allt som allt 21,5 km på drygt två timmar, vilket uppfyller båda mina krav för vad som kan räknas som ett långpass. Jag kunde inte firat vårdagjämningen på bättre sätt.

4 kommentarer:

  1. Har du sprungit längs Mälaren? Typ från Mälarhöjden bort till Vinterviken och vidare? Om inte tycker jag vi kör ett gemensamt pass där någongång, skulle kunna ses vid någon busshållplats som passar och bränna av 25 km i lugn fart.

    SvaraRadera
  2. Nej, men det låter som en utmärkt idé! Jag har dock upptäckt att det inte är så kul att avsluta alltför långt hemifrån.

    SvaraRadera
  3. Från en löpare till en annan: vad mysigt det låter med långpromenad men hund. skulle oxå vilja ha en buhu.
    Brukar du liksom jag springa planlöst nån gång ibland. hem kommer man ju alltid hehe. spännande att se vad som väntar runt hörnet. Tävlar du några kortare lopp typ 5 eller 10 km? jag har nog avverkat dom flesta i Stockholm men omnejd. jag kroknar som en krokus om jag springer längre i tävlingsfart.

    SvaraRadera
  4. Precis som när jag går långt med hunden så tycker jag bäst om att springa helt fritt och upptäcka nya platser, fast gärna med en plan någonstans i bakgrunden.

    Jag har sprungit en hel del tiokilometerslopp och några kortare lopp när jag varit i New York. Mina tidigare resultat kommer att dyka upp här på bloggen inom kort.

    Det gäller att anpassa tävlingsfarten efter distansen så att man inte kroknar! Min tävlingsfart är 50 sekunder långsammare per kilometer på maran jämfört med milen.

    SvaraRadera