Tidigare år har jag alltid bott hos vänner när jag är i Oslo. Den här gången hade vi använt mina flygpoäng till att boka hotell i två nätter, bara fem minuters gångväg från start och mål. Jag lämnade hotellrummet 20 minuter innan start. Det regnade inte längre, men det blev några kyliga minuter i bara shorts och kortärmat. Åtta minuter innan start gick jag in i fållan där det genast blev varmare. Det tog oroväckande lång tid för klockan att få satellitkontakt. Utan klocka hade jag inte klarat att springa strategiskt mot målet för dagen.
Utsikten vid både start och mål. Här med sol, dagen efter. |
Plötsligt kom startskottet och jag chockade den oförberedda kroppen med att springa uppför en gata med kullersten och den brantare backen med grus. Efter drygt 500 meter närmade jag mig krönet bredvid slottet, redan helt slut av ansträngningen. Sedan blev det trångt ett tag, trängre än jag minns att det brukar vara. Trängseln varade längre också. Jag försökte hålla rätt tempo utan att kolla på klockan annat än vid kilometermarkeringarna. Det funkade bra – strax under fyra minuter kilometer för kilometer, lite över fyra minuter när det varit backigt och jobbigt (tendens till håll).
Det kändes trots allt som att det skulle vara möjligt att nå mitt mål. De tuffare partierna låg bakom mig, trängseln lättade och de fysiska besvären var överkomliga. Med tre kilometer kvar snittade jag fortfarande fyra minuter och bestämde mig för att jag skulle klara sub 40. Ännu en kilometer på fyra minuter och jag tyckte att det fanns krafter till en spurt. Fortfarande vid nio kilometer fanns det ingen marginal, men gott hopp om att avsluta snabbt. Sista backen innan man ser målet gick också bra. En extra koll på klockan visade inga överraskningar, men nu var det nerför och inget att förlora.
Det blev ingen mäktig spurt, men snabb nog för att det inte skulle råda några tvivel om utgången. Jag hade åtskilliga sekunder upp till 40 minuter på min egen klocka och brydde mig i det fallet inte om detaljer. Det blev varken känslostorm eller fysisk kollaps efter målgång, bara fokus på att ta sig igenom utdelningsstationerna (medalj, vatten, sportdryck och banan) och ta sig till den överenskomna mötesplatsen. Först när jag var tillbaka på hotellet kollade jag det officiella resultatet.
Resultatet enligt appen. |
Efter Sentrumsløpet förra året var jag nöjd med att ha sprungit under min egen ålder, alltså under 41 minuter vid en ålder på 41 år. Efter årets upplaga av Sentrumsløpet gläds jag mycket mer åt att ännu en gång – och vid något högre ålder – ha sprungit milen under 40 minuter. Det ska bli spännande att se hur långt in i framtiden jag kan upprepa den bedriften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar