söndag 30 september 2012

Lidingöloppet 2012 (102 dagar)

Jag kände mig inte sämre när jag vaknade lördag morgon än att jag tyckte det var värt besväret att starta i Lidingöloppet. Skulle det inte kännas bra under loppet så kunde jag ju alltid kliva av vid lämpligt tillfälle. Att vila tre veckor och sedan springa tre mil är inte något man gör med självförtroende. Vila och vila förresten — jag har ju varit sjuk sedan två dagar efter Sicklaloppet och hostar fortfarande.

Växlande molnighet med spridda skurar.

Efter att ha lämnat hunden och åkt till Lidingövallen och hämtat startlappen konstaterade jag att jag hade valt helt rätt klädsel. När inte solen tittade fram var det inte kallare än att shorts och kortärmat kändes lagom. Jag fäste startlappen med mina danska magneter, lämnade min väska och gick mot startområdet.

Premiär för magneter istället för säkerhetsnålar.

Jag höll till höger vid start för att det såg torrare ut. Snart var det dock inte mycket att välja på än att plaska lite. Det var inte värre än att fötterna snart kändes hyfsat torra igen. Jag flöt med i trängseln, strax under femminuterstempo. Vissa partier av första halvmilen påminde mig om sista halvmilen. Just då önskade jag att jag hade haft en blackout och redan hade det mesta av loppet bakom mig.

Det tog inte ens fem kilometer innan jag kände antydan till håll. Jag råkade trampa snett vid första vätskekontrollen, men inte värre än att jag kunde springa vidare. Sedan fick jag en liten fluga i ögat efter sju kilometer. Fast när jag såg förra årets vinnare Charlotte från Runday stå vid sidan av banan och se ledsen ut kändes mina problem ganska triviala.

Några minuter innan startskottet upptäckte jag att alla inställningar i min Garmin var fel. Jag hann korrigera en del av det, men jag fick inte klockan att ge mig mellantider varje kilometer. Jag såg tid, sträcka och medeltempo. Det räckte gott. Efter en mil på 49 minuter bör man inte känna sig så trött som jag gjorde. Den lätta milen! Hur skulle jag klara två mil till? Varje kilometer tog nu prick fem minuter.

Vid skylten som visade 14 kilometer tänkte jag först fel vid. Sedan upptäckte jag att skosnörets dubbelknut gått upp. Jag sprang en bit till innan jag stannade och knöt. Sedan gick jag i nästa backe. Nu var det kört. Jag gick i backarna, längtade efter dem för att få gå. Jag var trött och tänkte på att bryta. Vid 20 kilometer tvingade jag mig att springa vidare. Målgång och medalj hägrade.

Knepet var att bita ihop så länge att det enklaste sättet att komma hem skulle vara att gå i mål först. När jag nådde Abborbacken så kändes det som att saken var klar. Men nu fick jag krampkänning i framsidorna av låren, strax ovanför knäna mot insidorna. Jag fortsatte att gå mycket, inte bara i uppförsbackarna. Jag åt bullar och banan där det bjöds, samlade krafter och kände mig starkare, men krampkänningarna återvände i Karins backe.

Sedan är det förstås inte långt kvar. Jag var vid gott mod när jag sprang in i mål på 2:47:34. Jag mådde helt okej och skyndade mig till överdragskläder och väska för att snabbt komma därifrån.

I en hiss i Solna såg jag flugresterna utanför ögonvrån.

Dagen efter är träningsvärken inte särskilt farlig, men jag har ganska ont i högerfoten. Jag vet inte om det beror på att foten vek sig efter drygt fem kilometer eller om det är något annat. Jag är i vilket fall glad att jag tvingade mig själv att göra hela sträckan på Lidingö. Om två år är jag där igen.

2 kommentarer:

  1. Dåså, då var det klart. Mot Hässelbyloppet!

    Ja just det, bra kämpat :-).

    SvaraRadera