Stockholm Marathon 2012 (222 dagar)

De första tre milen gick bra. Nästan för bra, men jag gjorde mitt bästa för att ta det lugnt. Till och med när det kändes trögt höll jag mig under fem minuter per kilometer. Det regnade konstant, men det var bara i samband med hård vind som regnet besvärade mig. Jag försökte undvika de djupaste pölarna utan att tackla andra löpare. Sedan sprang jag likväl genom en pöl med tunga skor och kalla strumpor som följd.

Vändpunkten kom när jag sprang ner i tunneln vid Slussen på andra varvet. Det flimrade för ögonen och fortsatte att göra det även när jag sprang ut ur tunneln. Jag bestämde mig för att gå tills det gick över, men sedan sprang jag och höll god min för att inte oroa anhöriga och vänner längs Söder Mälarstrand. Nu var det dock kört. Jag växlade rask gång med försiktig löpning.

Nu kan jag lika gärna erkänna för både mig själv och andra att jag varit orolig att jag inte skulle kunna springa det här loppet på grund av en del fysiska problem jag haft den senaste tiden. Det viktiga i det här läget var alltså inte att göra en bra tid, utan bara se till att jag inte behövde bryta.

Jag började räkna på hur snabbt jag måste gå för att gå i mål på under fyra timmar. Det skulle fungera. Eftersom jag sprang ibland så dröjde det innan jag blev upphunnen av farthållarna för 3:45. Mitt dilemma var att jag var för trött för att springa och frös för mycket för att gå. Jag ville inte utsätta mig för kylan längre än nödvändigt.

Med drygt tre kilometer kvar tryckte jag i mig druvsocker och tänkte att jag skulle kunna springa tillräckligt snabbt för att klara 3:45. Tyvärr fick jag krampkänningar i baksidan av vänster lår och blev tvungen att gå igen. Nu var jag så nära och ville inte misslyckas med att fullfölja.

Min klocka strulade under hela loppet. Touch-ringen reagerade förmodligen på min blöta långärmade tröja och tog sig vid ett tillfälle till satellit-menyn på egen hand, vilket kunde slutat illa. Trots att jag laddade klockan på morgonen fick jag batterivarningar med flera kilometer kvar. Plötsligt upptäckte jag att tidtagningen stod still på 3:37 och att jag inte hade någon aning om vad jag hade för tidsmarginal till 3:49. Det var först när jag såg klockan vid mållinjen som jag försökte öka hastigheten lite.

Sluttiden kändes ganska ointressant för tillfället. Jag ville bara till Östermalms IP för att hämta tillhörigheter, äta något och träffa mina anhöriga. Jag var så stelfrusen att de fick hjälpa mig med kläderna. Jag skakade så att kaffet skvalpade ur den halvfulla pappersmuggen. Det gjorde ont på framsidan av höfterna så att det var svårt att gå också. Utan assistans hade jag haft svårt att klara mig.

Det var länge sedan jag hade det så kämpigt på ett lopp och det gjorde så ont i benen på kvällen. Jag är ändå väldigt nöjd med min obrutna serie på hittills nio Stockholm Marathon.