Dagen efter (221 dagar)

Jag vaknade flera gånger under morgontimmarna och upptäckte att jag hade riktigt ont i knäna. Det var svårt att böja benen och en pina att ta sig ur och i sängen. I övrigt mår jag prima. Under dagen har det känts bättre i knäna, men jag stelnar till när jag varit stilla en stund. Under två promenader med hunden har det också känts som att det lossnar efter hand och jag kom på mig själv med att längta efter att springa.

Det jag minns mest från gårdagens lopp är hur jag frös efter att ha sprungit i mål på 3:48:35. Jag frös redan när jag gick på den sista milen, men det var efter målgång det var som värst. Sträckan från Stadion till Östermalms IP med inget annat att värma mig med än en medalj och en flaska vatten. Svårigheterna att göra de enklaste saker efteråt, som att öppna en påse eller att ta av sig ett genomblött klädesplagg. Skakningarna som fick kaffet att stänka från pappersmuggen.

Dagen efter minns jag nästan inte oron och rädslan inför och under loppet att jag inte skulle klara det den här gången. Jag känner mest lugn, lättnad och glädje över att jag tog mig igenom ännu ett maratonlopp — och en begynnande träningsvärk.