söndag 21 november 2010

NYC Marathon 2010: 1st Avenue & Bronx

Att komma till Manhattan och möta publikens jubel är mitt bästa minne från New York City Marathon 2006. Jag var inte alls beredd på vad jag fick se – och framförallt höra – så ansiktet sprack upp i ett leende från öra till öra och varenda hår på kroppen reste sig.

Det är svårt att bli lika tagen igen, men det är också möjligt att det inte var en lika stor publik i år och att det är därför jag inte upplevde samma sak igen. Men det är ändå en höjdpunkt att svänga vänster nerför bron och sedan vänster igen för att komma ut på 1st Avenue.

Här kommer löparna ner mot publiken (mot kameran från höger)…

… och får för ett ögonblick se tillbaka på Queensboro Bridge…

… innan man springer under bron och sedan vidare längs 1st Avenue.

Jag var här och rekade sista fredagen i oktober, dagen efter jag kom till New York. Jag konstaterade då att det gick lätt utför i fyra kvarter, sedan uppför. Men när jag sedan sprang loppet märkte jag att det inte är uppför hela vägen. Det hade också tillkommit horder av människor på båda sidor om den breda avenyn. Jag höll till vänster och såg en hel del svenska åskådare redan innan jag nådde den svenska klacken vid 69th Street.

Någon skrek Heja Sverige. Själv var jag helt klädd i svart, men så kom något blågult in i mitt synfält från höger. Är du svensk? frågade jag. Ja. Syns det? replikerade han. Jag kollade på hans blågula peruk och dito klädsel och funderade kort på om han antydde att jag var dum i huvudet. Jag chansade svarade jag innan han försvann.

1st Avenue är en lång raksträcka man inte ser slutet på, men halvvägs får man en PowerGel som jag tryckte i mig direkt. Vid 30-kilometersmarkeringen hade jag en tid lite över 2:19, och jag skänkte Lidingöloppet en tanke. Huvudet kan inte varit helt klart, för jag fick för mig att jag sprang mot en sluttid på 3:10, men sedan rättade jag mig själv till 3:20 och ett litet hopp om 3:15. Det kändes lovande.

När vi sprungit Willis Avenue Bridge över till Bronx tror jag att det var lite glesare med löpare omkring mig. Men publikstödet var oväntat stort, och när jag passerade 20 miles efter prick två och en halv timme kände jag mig väldigt stark. För mig var detta ett av de allra bästa ögonblicken under loppet. Nu var det bara en mil kvar och jag kände mig säker på att det skulle gå bra resten av vägen.

Mantrat att springa varje steg fortsatte att eka i mitt huvud när jag närmade mig Madison Avenue Bridge, loppets femte och sista bro som leder tillbaka till Manhattan.

Nästa avsnitt:
5th Avenue & Central Park

Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge

1 kommentar:

  1. 1:st avenue var en härlig sträcka. Synd bara att jag blev för trött uppför Willis Avenue Bridge. Jag kom aldrig igång riktigt efter den men en härlig upplevelse var det :-).

    MVH

    SvaraRadera