NYC Marathon 2010: Staten Island

New York City Marathon går som en mask genom alla äpplets delar, det vill säga New York Citys fem borroughs: Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. En av de riktigt jobbiga sakerna med loppet är den tidiga morgonen. Första vågen startar först 09:40, men 45 000 löpare ska forslas ut till Staten Island i god tid innan. För många innebär detta en bussfärd redan vid femtiden på morgonen.

Jag var på plats i New York i mer än en vecka innan loppet och gjorde till god vana att gå upp tidigt så att det skulle kännas mindre jobbigt att jag blivit tilldelad en bussplats klockan 05:30. Jag hade tänkt vara väl förberedd, gå upp klockan 5 och bara äta en tallrik gröt innan avfärd. Nu vaknade jag redan vid 4, men klockan hann ändå bli fem i halv sex innan jag joggade iväg mot New York Public Library.

Först klev jag på en buss för löpare som skulle guida handikappade, men när jag bytt till rätt buss fanns det inget kvar att oroa sig över. Jag småpratade lite med tjejen bredvid om New Yorks olika halvmaror (Brooklyn är bäst, Queens är tråkigast) medan vi åkte via Brooklyn till Staten Island. Debbie var själv från Brooklyn och hade åkt till Manhattan för att ta bussen som ironiskt nog passerade hennes bostad.

Gå på toa nu! Det är både otrevligt och förbjudet att göra det på bron.

När jag hade kommit fram till startområdet började dagen gry. Nu har man några kyliga timmar framför sig i väntan på start. Detta är den andra riktigt jobbiga omständigheten med NYC Marathon. Man bör vara ordentligt påklädd för att inte frysa. Det finns stora tält på området, men de var redan välfyllda när jag anlände. Jag såg folk som hade tagit med vilstolar, sovsäckar och enkla småtält. Festivalkänsla?

Sovmorgon i sopsäck. Ett enkelt och billigt alternativ till eget tält.

För varje startgrupp finns det en UPS-bil som tar emot påsar med överdragskläder och kör dem till Central Park. Jag gick tidigt till bil nummer 9 i den blå startbyn och pratade med chauffören. Hon bekräftade att jag hör till dem som får gå längst efter målgång för att hämta sin påse. Vi pratade också om mina målsättningar, och hon tyckte att jag skulle springa på tre timmar. 3:01 is ok, försäkrade hon.

Just like Baywatch! Only colder and less to look at.

Under den tid man väntar finns det inte mycket att göra. Sponsorerna bjuder på enkel frukost. Jag åt en bagel, drack två koppar kaffe och toppade lite senare med en seg powerbar. Ytterligare några bars hamnade i den genomskinliga påsen avsedd för överdragskläder. Förutom kaffet delade Dunkin' Donuts ut fleecemössor i grälla färger, och jag lyckades efter en stunds letande lägga beslag på en orange.

När jag hade tröttnat på att ströva runt ställde jag mig på en solig plats och iakttog strömmen av nyanlända. Några kom från Springtime, men det var ingen jag kände igen. När tiden för startfållornas öppnande närmade sig började det bli trångt. Jag lämnade min påse till UPS och ställde mig i toakön. Det var fortfarande mycket kallt, och nu tog det betydligt längre tid att komma fram än tidigare på morgonen.

Hela tiden matas vi med förinspelade budskap på olika språk om när startfållorna öppnar och stänger, var vi ska lämna våra kläder och att man inte får kissa på bron. Hade jag vetat säkert att det skulle vara lättare att nå fram till toaletterna i startfållan så hade jag gått direkt dit och sluppit oroa mig över att tvingas starta i en senare våg.

Startfållan är ett så begränsat utrymme att man verkligen känner sig som boskap. Det är fortfarande lång tid kvar till start, så det gäller att ha på sig kläder som man är beredd att slänga. Vi uppmanas att lämna kläderna innan vi lämnar startfållorna och går upp på bron så att de kan tas till vara för välgörenhet. Jag bar ett par uttjänta jeans och en grå munktröja jag haft sedan högstadiet som jag tog av mig när vi började röra oss framåt. Grönsakshandlarvantarna var på ett tag till.

Kommande avsnitt:
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx
5th Avenue & Central Park