NYC Marathon 2010: 5th Avenue & Central Park

Jag hade nog precis kommit över till Manhattan när jag blev omsprungen av två svenskar. Vi bytte några ord och jag hävde ur mig att jag kände mig jävligt stark. Det dröjde inte så lång stund innan jag undrade om jag skulle ångra de orden. Det hade känts riktigt bra uppe i Bronx, men det skulle ju kunna hända att jag blev trött mot slutet.

Första gången jag sprang NYC Marathon 2006 valde jag att gå en bit på femte avenyn längs med Central Park. När jag tänker tillbaka på det loppet så tänker jag nästan alltid också på det partiet, på att jag blev trött och hur jobbigt det var att börja springa igen inne i parken. Men den här gången skulle jag inte gå. Jag skulle springa vartenda steg.

Med solen i ansiktet och 22 miles i ryggen.

Längs femte avenyn kollade jag då och då på gatskyltarna till vänster och räknade ner mot 90 där man svänger in i parken. Det är många gator att passera. Nu sprang vi söderut, och för första gången hade jag solen i ögonen. Jag funderade på om det skulle bli ett problem eftersom jag hade varken solglasögon eller keps, men det gick bra.

Någonstans tog jag emot och åt en bit banan. Jag hade fortfarande inte ont någonstans, och jag tänkte inte ens på andningen. Jag blev aldrig trött heller. Men det märktes ändå att bränslet höll på att ta slut, för när jag räknade ut att jag jag kunde ta mig i mål på 3:18 bara jag återgick till 4:30-tempo så märkte jag att det var svårt att springa särskilt mycket snabbare än i femminuterstempo.

Fast besluten att springa vartenda steg.

Men jag fortsatte att springa, in i parken utan att ha gått. Här dirigerade jag publiken till jubel en sista gång. Nu var jag i välbekanta trakter, visste vartåt det lutade och försökte skära kurvorna så mycket som möjligt. Vid varje mile-markering kollade jag på klockan, liksom vid klockans egna kilometerpip.

Mina sluttidsspekulationer kom av sig vid skylten som visade att det var en halv engelsk mil kvar. Det var först här jag förstod att jag inte skulle klara att gå under 3:19. Så här lång tid efteråt kan jag bara gissa att jag vid allt räknande fram och tillbaka mellan miles och kilometer rationaliserade bort decimalen på den totala längden och bara tänkte 26 miles istället för 26,2. En liten detalj på 322 meter.

Nu hade jag åtminstone inga problem att klara min måltid på 3:20. På väg mot mål passerade jag en funktionär med orange jacka och uppsträckta handflator, och jag kostade på mig att göra en sista high five innan jag seglade in över målmattan med en halv minut till godo.

Leende invid bruttotiden och medaljen. Däremellan nära till tårarna.

Jag stannade min egen klocka och började gå. Jag tänkte på vad jag hade gjort, och tillsammans med lyckoruset kände jag hur tårarna var på väg. Det var en plötslig reaktion som hann gå över innan jag nådde fram till fotografen som bad mig att posera med medaljen.

Insvept i folie och drickandes en Gatorade Recover från min goodiebag började den långa vandringen förbi alla UPS-bilar. Jag gick i rask takt och passerade hundratals trötta löpare. Lyckokänslan var hela tiden närvarande, och när jag tänkte på att jag skulle träffa min flickvän snart, berätta hur det gått och att jag sprungit vartenda steg, så var tårarna på väg igen.

Det här var utan tvekan det bästa lopp jag har sprungit. Jag är nöjd med allt! Mitt resultat, publiken, vädret och den underbara staden.

Tidigare avsnitt:
Staten Island
Verrazano-Narrows Bridge
Brooklyn
Queens & Queensboro Bridge
1st Avenue & Bronx