Sommaren räckte inte runt Fuerteventura

Jag låter mer förkyld nu än vad jag gjorde för två dagar sedan. Både hostan och snuvan har avtagit, men jag är rädd att inte allt står väl till med bihålorna. Jag har tänkt testa formen ute i spåret sedan helgen, men löpningen har blivit bortprioriterad till förmån för annat. Ja, det ger mig lite ångest...

För två månader sedan bestämde jag mig för att delta i en tävling på jogg.se. Under juli och augusti skulle man registrera löpträning motsvarande ett varv runt Fuerteventura. Då trodde jag inte att det skulle bli särskilt svårt att nå upp till 250 km på två månader. Så här långt kom jag:

Det återstår några timmar, men det är långt runt öns södra udde.

26889 och 37,2 på morgonen

Idag har jag två saker som jag inte hade när jag vaknade igår: ett startnummer i Berlin Marathon och feber.

Jag har hostat hela natten och möttes av en glansig blick i badrumsspegeln. Över 37 grader är tillräckligt högt för att betyda feber i mitt fall. Det kommer inte lägligt med bara en månad kvar till Berlin Marathon, men vi får väl hoppas på ett snabbt förlopp.

Vad startnummer 26889 betyder i Berlin Marathon har jag ingen aning om. Det låter högt det också.

Vasastafetten 2011

För andra året i rad fick jag äran att springa den avslutande sträckan i Vasastafetten. Vägen dit var nog det krångligaste med årets lopp. För min egen del var det en jobbkonferens på fel sida av landet som ställde till det och bland annat innebar en taxifärd på sisådär 12 mil på grund av försenade tåg.

Årets planering, den där vi sitter kvällen innan och spekulerar kring varje lagmedlems tid, visade sig stämma nästan på minuten. Alla levde upp till förväntningarna eller överträffade dem med någon minut eller två. Jag själv hade tagit på mig uppgiften att minska förra årets 39:26 till 38 minuter, samtidigt som delsträckans längd officiellt ändrats från 9,2 till 9,3 kilometer.

Inför lagets sista växling kändes allting bra. Jag fäste tidtagningschipet runt fotleden och pilade iväg. Min klocka hade inte hunnit få kontakt med satelliterna, så jag tryckte igång den först vid (den felplacerade) skylten som visade 9 kilometer kvar. Nu skulle jag vara osäker på hur jag låg till hela vägen in i mål, och frustrationen gjorde att jag nästan drog på mig mjölksyra redan innan jag sprungit 500 meter.

Jag höll sedan koll på tempot och hur många löpare jag passerade. Flera gånger kände jag mig osäker på om jag skulle klara att behålla både fyraminuterstempot och de omsprungna personerna bakom mig. Det visade sig överraskande lätt. När jag sprang in i Mora passerade jag min fjortonde löpare och inledde därefter en intensiv spurt som på målrakan närmast kan beskrivas som vansinnig.

Lagkamraterna har skrattat mycket åt trestegsstilen på väg in i mål.

Efter målgång fick jag lagets medaljer och diplom. Med 37:28 på papper var jag mycket nöjd med att ha klarat mitt mål och samtidigt överträffat min tid från förra året med nästan två minuter. Totaltiden blev 7:10:13, vilket innebär plats 38 av 262 lag i mixed-klassen och plats 81 av totalt 415 fullföljande lag.

Diplomet. Det fysiska originalet blev buckligt av regnet.

Fortfarande behöver vi alltså mer än 7 timmar gemensamt för att ta oss från Sälen till Mora. På lördagskvällen diskuterade vi vad vi ska göra för att klara drömgränsen nästa år. En del i strategin kommer helt säkert innebära att jag springer en annan delsträcka, eventuellt startsträckan — även om den femte (bortsett från starttiden) känns som en större utmaning.

De sista sex delsträckornas lagmedlemmar efter målgång i Mora.

Midnattsloppet 2011

Med mindre än en timme kvar till start gick jag hemifrån, och som vanligt var den sena timmen den största orsaken till min nervositet. Jag bytte tunnelbana vid Slussen och fick trängas med löpare som skulle starta upp till en timme senare än vad jag själv skulle i grupp 1B. Men jag hade också tur som vanligt — klädinlämning och toalettbesök gick snabbt och smidigt.

Det här blev mitt första Midnattslopp med GPS-klocka. Efter det försenade startskottet kontrollerade jag tempot redan innan den första kilometermarkeringen. Jag var nöjd med att ligga några sekunder under fyraminuterstempo och att inte ödsla energi på att sicksacka mig framåt under den tidiga delen av loppet.

Ganska snart tänkte jag att årets lopp verkligen var något utöver det vanliga. Vädret var fint och åtminstone under loppets första halva var underhållningen fantastisk. De stora skärmarna innan stigningen upp till Sofia kyrka visade en förvirrad Musse, men tyvärr inte hälsningen från min kära flickvän. Jag klarade ändå backen bra, och nu började loppet på allvar.

Jag tyckte det var realistiskt att sikta mot 41 minuter, men det kändes så bra i kroppen under loppet att jag funderade på om jag inte skulle klara 40. Försiktigheten höll mig dock tillbaka till att jag passerat Mosebacke. Sedan ökade jag, medveten om att målet skulle vara 150 meter närmare än tidigare år.

När jag svängde ut på Hornsgatan vågade jag pressa på. Efter en snabb blick på min klocka såg det ut som att jag hade en dryg minut kvar till 40, vilket jag trodde skulle räcka. Närmare målet visade den officiella klockan 22:20, vilket just då inte betydde någonting för mig. Jag sprang så snabbt jag kunde, hela vägen in över sista tidtagningsmattan.

Min egen klocka stannade jag på 40:06. Jag förstod att sub40 var förlorat, men jag var väldigt nöjd med loppet och att jag hade överträffat mina egna förväntningar. Inget av förra årets kaos i årets utökade målområde, och att man inte fick någon flaska med sportdryck kändes mindre viktigt än att snabbt kunna komma därifrån för att fira.

En annan positiv överraskning med årets lopp var att resultaten fanns på hemsidan direkt efter målgång. Utan att ha använt mig av sms-tjänsten kunde jag — sittandes med en öl i handen på en bar på Hornsgatan — se sluttider på samtliga vänner och bekanta. Mitt eget resultat angavs som 40:03. Av 19 000 fullföljande löpare var det bara 315 män och 12 kvinnor som var snabbare.

400 till Sicklaloppet

Jag har ännu inte tagit mig tid att sammanfatta mitt deltagande i Midnattsloppet, men det kommer en text senare i veckan. Först vill jag bara flagga för två kommande tiokilometerslopp. Närmast på tur är Kistaloppet lördag 10 september, då jag ska göra ett allvarligt försök att springa på nytt personbästa. Adrenalinet pumpar redan nu!

Lördag 1 oktober arrangeras Sicklaloppet för första gången. Ambitionerna kommer då att vara något lägre med tanke på att jag ska springa Berlin Marathon sex dagar tidigare. Jag kan dock inte motstå ett lopp på ”hemmaplan” — speciellt inte när jag får en gratis startplats eftersom min arbetsgivare är är en av sponsorerna!

Nu är det över 400 anmälda till Sicklaloppet, vilket de själva illustrerar på ett trevligt sätt:

Mitt resultat i Midnattsloppet 2011

Min egen klocka stannade på 40:06. Lite retligt, men man får tänka på att det är Midnattsloppet med backar och allt. Nu blir det lättare att få en biobiljett på Kistaloppet också.

---

Uppdatering: I resultatlistan står det 40:03.

Inför Midnattsloppet ikväll

Allt började med Midnattsloppet. Innan jag sprang mitt första lopp i augusti 2003 hade jag inte sprungit en mil särskilt många gånger. Efter loppet var jag hög på upplevelsen i en vecka. Jag sprang sedan halvmaran några veckor senare och Stockholm Marathon första gången året efter.

Midnattsloppet har blivit ett av de lopp jag springer varje år:

	Antal fullföljda lopp (2003-2010)	8
	Total löptid	5.56.22
	Genomsnittstid	0.44.32
	Genomsnittsplacering	1113

Det har gått bättre och bättre. Jag var väldigt nöjd med mitt första lopp, men sedan dess har jag i princip kapat en minut på sluttiden för varje år. De två extra minuterna förra året får jag väl skylla på det dåliga startläget och den tryckande värmen.

	År	Plac	Tid
	2003	2390	0.47.58
	2004	1341	0.46.07
	2005	1764	0.47:30
	2006	984	0.44:12
	2007	779	0.43.00
	2008	765	0.42.50
	2009	485	0.41.57
	2010	402	0.42.48

Det är osannolikt att jag skulle försämra statistiken vid årets deltagande. Även om jag inte springer i närheten av mitt personbästa på milen så kommer jag med största sannolikhet att sänka min genomsnittliga tid och placering på Midnattsloppet.

Jag inte visste om (eller vart) jag skulle flytta när jag anmälde mig till årets lopp, så jag valde Stadiums butik i Farsta för att hämta mitt startpaket och deltagartröjan. Inte så praktiskt nu när jag pendlar mellan två helt andra söderförorter. Det bästa hade varit om jag hade varit där redan i söndags, men annat kom emellan då och sedan hela arbetsveckan. Mina farhågor kom dock på skam — allt gick smidigt och jag fick tröja i rätt storlek.

Årets tröjfärg är alltså en självlysande variant av Stadiums påse. Man kommer att kunna använda den istället för reflexväst under den mörka delen av året. Skit samma att den inte matchar mina röda lättviktsskor. Mitt startnummer är 287 — vilket inte syns, men man behöver kanske veta det för att peppa mig med hjälp av Nikes facebook-app.

Lite nya banändringar i år, men framförallt en ny starttid: 21:30. Jag räknar med att vara hemma innan klockan elva om ingen tvingar med mig på en öl efteråt.