Det är 395 dagar till Boston Marathon 2012. Årets upplaga, en månad från idag, fulltecknades på bara 8 timmar när anmälan öppnades i höstas. Många som hade klarat kvalificeringstiderna blev därmed utan startplats.
För drygt en månad sedan ändrades antagningsprocessen. Kvalificeringstiderna till Boston Marathon 2012 kommer att vara de samma som året innan, men de som har störst marginal till kvalificeringstiden kommer att ha förtur när anmälan öppnar i september enligt följande:
12/9: minst 20 minuters marginal till kvalificeringstiden
14/9: minst 10 minuters marginal till kvalificeringstiden
16/9: minst 5 minuters marginal till kvalificeringstiden
Från 19 september kan alla som klarat kvalificeringstiden anmäla sig. 23 september stänger anmälan, och besked om platstilldelning för den sista gruppen sökande kommer några dagar senare.
För att jag ska få springa Boston Marathon 2012 måste jag ha sprungit ett maratonlopp på 3:15. Reglerna är så generösa att det räcker med 3:15:59, men det är ändå 210 sekunder snabbare än mitt personbästa från NYC Marathon i höstas.
Vid Stockholm Marathon i sommar är det alltså 4:39-tempo eller snabbare som gäller hela vägen. Ett misslyckande på den punkten innebär att Boston Marathon 2012 är utom räckhåll. Det finns inget utrymme för en dålig dag!
Vad jag klarar att göra i Berlin till hösten kan möjligen ge mig en plats i Boston 2013. Det förutsätter förstås att jag då klarar den nya kvalificeringsgränsen 3:10 – helst med minst 5 minuters marginal...
Jag vaknar vid halvsjutiden varje morgon, men jag har så svårt för att ta mig i kragen och springa en morgonrunda. Efter arbetsdag och hemfärd kommer först hungern och sedan alla måsten. Idag dessutom tröttheten.
Det här med att jobba heltid. En löptur i veckan kan jag inte leva på.
I höstas bestämde jag mig för att avstå Göteborgsvarvet 2011. Jag tyckte att det ligger för nära Stockholm Marathon, att det är för dyrt och att det är för trångt. En femårig tradition är därmed avslutad.
Förra året sprang jag också halvmaran Kungsholmen Runt. Trots ett halvstruligt arrangemang blev det en personlig succé – första gången sub90! Men i år krockar Kungsholmen med Sentrumsløpet, ett lopp jag inte vill avstå.
Stockholm Halvmarathon är ett favoritlopp som jag sprungit några gånger, men det ligger för nära Berlin Marathon som jag ska springa för första gången, förhoppningsvis på nytt personbästa.
Några andra halvmaror står inte på schemat. Tur då att jag redan hunnit med halvmaran i Barcelona i år och att det gick så bra!
Det blir förmodligen en kort bilsemester tillsammans med vänner den här sommaren. Ikväll sågs vi och gjorde en grov planering av tid och rutt. Jag kunde inte låta bli att samtidigt snegla lite i två olika tävlingskalendrar. Det finns en del alternativ längs vägen, men det blir nog inget. Jag har tänkt dra ner på antalet tävlingar i år. Mest av ekonomiska skäl. Träningsmässigt behöver jag nog loppen – de har stått för nära en fjärdedel av min löpmängd de senaste två åren. Nu får jag försöka att träna istället.
Jag behåller nedräkningen som form, men den här gången räknar jag inte ned till NYC Marathon. Om jag skulle vinna en startplats i lotteriet så springer jag givetvis i New York i år igen, men i så fall blir det bara ett av flera lopp på vägen, för nu finns det ett annat mål på andra sidan Atlanten.
Min främsta anledning till att springa en halvmara i Barcelona sista helgen i januari var faktiskt inte att direktkvalificera mig till New York City Marathon 2011. Visserligen vill jag gärna springa i New York igen redan i höst, men jag har ännu inte en tid under 1:23 i benen. Nej, loppet var främst en ursäkt att få en helg med min flickvän i vårt älskade Barcelona, min julklapp till oss båda.
Det blev en långhelg, tidig fredag till sen måndag, med lågprisflyg och tre nätter i en hyrd minilägenhet bara sex minuters gångväg från loppets start- och målområde. Redan på fredagen gick vi för att hämta ut min startlapp, och jag fick då också en halvliters Sprite och en kortärmad skrikgrön tröja. Det är nu den minsta funktionströja jag äger, vilket förklaras av att de slagit ihop XS och S till en storlek.
Eftersom jag inte hade några större förväntningar på min prestation i söndagens lopp tillät jag mig både alkohol på fredagen och långa turistpromenader på lördagen. Söndag morgon kände jag mig ändå i god form sånär som på en öm högervad. Vädret var lite blött och kyligt, så jag klädde av mig till shorts och kortärmat och ställde mig i startfållan med bara några minuter till godo.
Min flickvän filmade löparna som startade framför mig.
Jag höll mig till vänster i trängseln för att få en skymt av min flickvän. Trots breda gator var det ganska trångt i några kilometer till. Högervaden kändes lite vid 2-3 kilometer, men i övrigt fanns inget som irriterade. Kilometermarkeringarna verkade stå där de skulle, och jag försökte hålla en snittfart under 4:10 per kilometer. De bjöd dricka i plastflaskor efter 5 kilometer, men jag höll mig undan.
Efter 8 kilometer började det regna, och en kilometer senare öste det ner. Jag log och drog in den friska luften genom näsan. Jag vet att lite regn bara brukar gynna mig, samtidigt som det inte är kul med tunga och kalla kläder. Även vid 10 kilometer undvek jag vätskekontrollen.
På den trettonde kilometern såg jag en Hässelby-rygg som visade sig tillhöra Ingmarie. Jag hälsade, och Ingmarie berättade att hon siktade under 1:44 för att kvalificera sig till NYC Marathon i höst. Jag svarade att jag nog behöver ett par år till innan jag klarar min egen kvalificeringsgräns. Efter att ha sprungit parallellt en liten stund önskade vi varandra lycka till. Ingmarie gjorde en fin tid och har också skrivit en sammanfattning av sin Barcelonaupplevelse.
I nästa högerkurva sprang jag över ett trottoarhörn och förlorade fotfästet på de regnblöta stenplattorna. Högerfoten gled en decimeter åt vänster, men jag förblev upprätt och höll mig sedan på asfalten under resten av loppet. Vid något tillfälle slutade det regna, men jag märkte inte när. Nu hägrade ett nytt personbästa, och från 17 km försökte jag att ligga strax över fyraminuterstempo.
Vid det här laget hade jag blivit bortskämd av den flacka banan och var orolig att minsta lilla backe skulle sinka mig. De små backar som faktiskt kom var dock helt obetydliga. Loppet går inte ända nere vid stranden utan på vägen ovanför. Jag visste inte riktigt var jag skulle se min flickvän, men hon stod två kurvor från upploppet med en kamera i vardera hand.
Målkänningar och dubbelhandsslängkyss åt fotografen.
På raksträckan in mot mål såg jag en spurtstrid på min högra sida, men jag förmådde inte öka min egen fart nämnvärt. Kanske sprang jag redan på toppen av min förmåga – jag vet i vilket fall att jag mot slutet tänkte att jag för en gång skull sprungit negativt, snabbare och snabbare under loppets gång. Det syns både i den officiella resultatlistan (med mer bilder och målvideo från Marathon-Photos) och på min egen klockas sparade tider (med karta och höjdkurvor).
Efter målgång fick jag en fin medalj, lite frukt, en flaska vatten och en Powerade. Några minuter senare stretchade jag min väg hemåt, med flickvän i ena handen och en chokladcroissant från ett söndagsöppet bageri i den andra. Klockan var inte ens elva när vi var tillbaka på rummet och förberedde oss för ännu en dag på stan.
Vi tog god tid på oss och stannade ibland i onaturliga ställningar.
Det blev gott om tid över att leva ett gott liv i Barcelona. Vi unnade oss en hel del mat och dryck, och för ovanlighetens skull tappade jag ingen vikt av att ha sprungit långlopp. Både resan och loppet var i alla avseenden en succé, och faktiskt en förhållandevis prisvärd sådan. Loppet kostade bara €20 (183,59 kronor) och resa med anslutningar och boende i tre nätter mindre än fyratusen kronor för oss båda.
På väg hem efter måndagens lunch, en karaff vin inkluderad.
Så sent som förra året låg Barcelonas halvmara i februari. Om loppet går i januari igen nästa år så kommer jag att sikta på 1:23, kvalificeringsgränsen för NYC Marathon. Jag funderar på att bli lite av en researrangör och locka med mig några löparvänner också.
Tröja, startlapp och medalj från Mitja Marató de Barcelona 2011.
