Det är dags att börja springa igen. Det är åtminstone känslan jag har, även om det är psykiskt snarare än fysiskt. Känslan i mitt knä är å andra sidan inget vidare. Det känns nästan vid varje mindre ansträngning, som till exempel i trappor.
Men längtan och önskan finns där i vilket fall. Mest påtagligt blir det i mitt dåliga vardagshumör, men även då jag är glad så får vädret eller en passerande löpare mig att längta efter att ge mig ut. Synd bara att jag är så rädd att besvären ska bli värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar