Jag har dragit ut på det i mer än två veckor, men det här är min redogörelse för mitt deltagande i Marató de Barcelona 2017. Det lilla jag minns.
Det mesta av min nervositet inför ett lopp handlar om att komma i lagom tid till start. Nu bodde jag bara två-tre kilometer därifrån och hoppades på att allt skulle gå smidigt. Start 08:30, men jag klev upp först 06:30. Frukost klar vid sju, gick 07:10. Åt en banan och drack en Gatorade på vägen. Hur logistiken skulle fungera var otydligt på kartorna över start- och målområdet, men efter att ha lämnat överdragskläder och gjort ett kort toabesök var jag på plats i startfållan redan 07:52.
Det skulle vara svalt på morgonen, men jag frös aldrig. Det kändes helt ok att stå där, lite förväntansfullt. När startskottet gick släpptes konfetti över portalen, från högtalarna hördes ”Barcelona” med Freddie Mercury och Montserrat Caballé och mina ögon tårades. Det började bra.
Om jag hade satt upp guld- silver- och bronsmål innan loppet så hade guld varit under 3:13:21 (mitt PB), silver under 3:15 (tio minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston) och brons under 3:20 (fem minuter tillgodo på min kvalificeringstid till Boston). Alltså höll jag drygt 4:30-tempo. Det funkade bra första milen, runt Camp Nou och tillbaka mot de centrala delarna av stan.
Vid 14 kilometer stod mina supporters, det vill säga min familj och vår värdinna i stan. Jag vinkade glatt, men kände redan att jag började bli trött. Jag var fortfarande tillräckligt närvarande för att slänga några blickar mot La Sagrada Familia lite senare, men snart såg jag bara vägen framför mig och kilometermarkeringarna.
Efter ungefär 18 kilometer springer man först upp och sedan ner samma gata. Att möta löpare och veta att man själv ska vara där först om fem kilometer är lite knäckande. Jag höll fortfarande hyfsat tempo här, även om jag i tanken redan börjat ge vika. När jag tittar på min statistik på Garmin Connect ser jag att något hände vid 23 kilometer. Pulsen steg, stegfrekvensen sjönk.
Tempot sjönk också, och det sjönk riktigt ordentligt vid 32 kilometer. Då hade jag en mil kvar som jag nästan inte minns något av utom att det var en plåga. Jag visste var jag var och vad som återstod, men fullt fokus låg på kroppskontroll istället för att hålla farten eller njuta av omgivningarna. Det kändes som att jag var nära att få kramp i baksidan av vänster lår varje gång jag gjorde något som avvek från lunken.
Jag passerade mina supporters igen vid 41 kilometer, vår tänkta mötesplats efter loppet, och lyckades en evighet senare ta mig någon meter förbi mållinjen. Av rädsla att inte kunna hålla mig på fötter meddelade jag funktionärerna att jag var yr och blev ledsagad in sjukvårdstältet. Jag fick sitta ner och dricka något.
Efter några minuter stapplade jag bort till platsen där man skulle få medaljen graverad och hamnade i kö för massage. Väl på bordet krampade högervaden flera gånger, sedan också vänstervaden. Jag skrek och bad om ursäkt. De hjälpte mig så gott de kunde att bryta kramperna men sa också att de skulle komma tillbaka om jag inte drack och åt banan.
Långsamt, mycket långsamt, rörde jag mig via medaljgraveringen och klädinlämningen bort till mötesplatsen. Krafterna återvände så smått efter lunch och fortsatta kramper uteblev. Besvikelsen över min tid var ganska liten i jämförelse med hur belåten jag var över att ha fullföljt utan att ha kollapsat.
Jag kände ingen omedelbar önskan att springa loppet igen i framtiden. Samtidigt känner jag mig lite snuvad på upplevelsen. Kanske 2020.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar