Stockholm Marathon 2011

Det har hunnit gå en vecka sedan Stockholm Marathon, men det är väl symboliskt riktigt att jag skriver om min upplevelse så mycket senare än alla andra eftersom jag var så mycket senare över mållinjen. Jag kan ju inte heller uppdatera bloggen så mycket oftare än jag springer.

Om man kollar i min träningsdagbok för 2011 så hittar man 27 noteringar före Stockholm Marathon. Av dessa 27 löptillfällen är tre stycken lopp. Sju av de 27 gångerna jag sprang var sträckan kortare än 5 km och vid endast tre tillfällen sprang jag långpass. Mina förväntningar på ett fantastiskt resultat i Stockholm Marathon hann med andra ord justeras en hel del under vårens gång. Den ursprungliga planen att försöka nå 3:15 (eller ännu hellre 3:10) avskrevs i tanken även om nedräkningen till Boston fick vara kvar i bloggen.

I lördags gjorde jag mig i ordning och gav mig av till starten i Stockholm Marathon som om det vore vilken morgon som helst då jag åker till jobbet. Utan nervositet, utan glädje, bara något jag måste göra. Fokuserad på uppgiften och utan önskan att kommunicera med andra rörde jag mig i min egen bubbla. De enda orden jag yttrade var när jag bad en man om lov att fotografera hans ben.

Trolleribyxor. Bättre än bara en sopsäck.

Jag hade valt bort allt extra bjäfs, men var lite osäker på om jag gjorde rätt när jag i sista stund lämnade solglasögonen i påsen med överdragskläder. Efter startskottet valde jag högra sidan av Valhallavägen, vilket jag nog aldrig gjort förut. Det gav mig tydligen några sekunder i TV4, men främst ville jag undvika omvägen jag fick springa förra året. Trängseln när jag nådde Oxenstiernsgatan var dock densamma. Är inte båda sidorna öppna nästa år så blir jag förbannad!

Det gick snabbt, men jag lät det rulla på eftersom det inte kändes ansträngande. Tempot var som det borde ha varit om jag skulle försökt nå mitt ursprungliga mål, ungefär som jag inledde i New York. Jag visste att det inte skulle hålla, men jag såg fram emot att falla bak genom fältet under den senare delen av loppet. I tunneln vid Slussen fick min GPS-klocka fnatt. På västerbron irriterades jag över för hög volym från de utplacerade högtalarna.

Vid Centralen stod min flickvän och ropade. Jag blev både glad och överraskad eftersom jag inte visste i förväg var hon skulle dyka upp. När jag lite senare fick syn på Staffan så skämdes jag nästan – jag var rädd att han skulle genomskåda min alltför snabba öppning.

Jag sprang mitt eget lopp. Utan sällskap och i ett konstant sjunkande tempo. I början hamnade jag framför farthållarna för 3:15, men de passerade mig efter några kilometer. Jag drack ett par-tre klunkar sportdryck vid ungefär var sjätte kilometer. Tempot höll hyfsat förbi halvmarapasseringen och ett par kilometer till.

Jag tycker inte att Gärdet och Djurgården på andra (och längre) varvet är mentalt knäckande. Det känns snarare skönt att veta att det snart bara är en tredjedel av loppet kvar. På Strandvägen tog jag emot ett par bitar Energy Bar som jag tuggade på när jag blev påhejad av min flickväns familj som var utspridda längs allén.

Oklart om bilden är från första eller andra varvet.

Kilometertiderna var nu över 5 minuter. Jag började räkna på vad jag skulle kunna hålla för tempo för att klara 3:30. På Söder Mälarstrand drack jag av den varma buljongen. Det enda jag inte tog emot under loppet var bananerna. Tröttheten började komma, men jag höll mig från att gå. Jag började bli orolig för att höra trampet från 3:30-gruppen som jag ville ha bakom mig så länge som möjligt. Jag trodde att jag hade ett försprång, men så småningom var de både ikapp och förbi.

Jag längtade lite till colan vid stadshuset. Det som inte var så roligt var att jag därefter kände mig som en skidåkare med klistervalla i något hundratal meter. Nu började jag också få svårt att hålla det tänkta 5:30-tempot. Det skulle fortfarande ha räckt för att nå 3:30 vid målgång, men istället såg jag hur avståndet till farthållarna ökade. Det hade gärna fått räcka med 40 km, för nu var det riktigt svårt att inte börja gå.

Nu hade jag accepterat att sluttiden skulle bli runt 3:32. Det var för sent att göra något åt det, jag bara bet ihop för att springa in i mål. Min syster stod på sitt vanliga ställe på Valhallavägen och med några gester bestämde vi att vi skulle ses på Östermalms IP. Min flickväns föräldrar hejade på mig en andra gång, men jag hade ingen ork att spurta in på Stadion. Det blev samma trötta tempo hela vägen fram till målgång.

Det fanns ingen besvikelse vid målgång. Jag var trött, men nöjd över att inte ha ont någonstans och över att ha sprungit loppet på en hyfsad tid. Nu ville jag bara ha den där ölen som jag längtat efter de sista kilometrarna. Jag var till och med på tillräckligt gott humör för att posera med medalj och finisher-tröja för en av fotograferna.

Min syster höll mig sällskap medan jag jämrade mig över min utmattning. Just då var jag inte så intresserad av att leta upp bloggjoggarna som redan gått i mål, men jag hade turen att möta Tomas som sken som en sol. Jag gladdes åt hans resultat — och min fruktansvärt goda alkoholfria öl (medan varmkorven och bullen var svårare att få ner). Jag satt på konsgräset i nästan en timme innan jag orkade åka hem. Då var jag så nyfiken på andras resultat att jag ringde till både Hempa och Lennart. Jag blev glad för deras skull också.

Veckan efter loppet har jag hunnit önska att jag hade orkat pressa mig lite till för att klara 3:30. Samtidigt vet jag att jag nådde ett bättre resultat än vad jag förtjänade. Immunförsvaret gick ner för räkning så att jag under veckan haft halsont, hosta, feber och snuva. Det var dock inte värre än att jag orkade springa ikapp bussen som skulle ta mig hem från jobbet igår. Det kändes riktigt skönt att springa snabbt igen, så nu längtar jag efter snabbdistans och intervaller.

Inför Stockholm Marathon

Det blir inget långt inlägg, det här. Jag vill bara klargöra att, ja, jag kommer att starta i årets Stockholm Marathon. Mitt startnummer är 1175. Förhoppningsvis kommer jag också att gå i mål — hel och på en inte alltför plågsam tid.

Det finns ett antal sluttider att ta sikte på:

3:59:59 är väl okej. Det höjer inte min snittid på mina maratonlopp (snart tio stycken) alltför mycket.

3:54:59 eftersom min chef har lovat att bjuda mig på lunch om jag klarar att hålla mig i tidsspannet 3:30-3:55. Oväntat motiverande.

3:47:56 är vad Staffan gissade. Jag vill gärna hoppas att han gissat för högt igen.

3:29:59 är ungefär den tid som jag hoppats att jag kan klara. Jag känner mig rent allmänt som en treochenhalvtimmeslöpare även om dagsformen inte medger det.

3:19:29 skulle vara en tangering av mitt PB i New York. Det bryr jag mig inte om. Då kändes allting rätt och det gör det inte idag.

3:15 (eller ännu hellre 3:10) skulle ha gett mig möjligheten att anmäla mig till Boston Marathon 2012. Vi spar det till en annan gång.

Nu ska jag snabbt snabbt göra mig i ordning och åka till Östermalms IP. Jag tror att jag har koll på det mesta. Annars tycker jag att de flesta av Petras tips var bra. Vi ses!

Vidskeplighet eller mental uppladdning

Igår sprang jag tre varv på den rödmarkerade slingan på gränsen mellan Gubbängen och Tallkrogen. Jag gjorde samma sak ett par torsdagar förra våren inför ett par väldigt lyckade lopp, så det var svårt att låta bli. Första varvet i lagom tempo, sedan lite snabbare för varje varv. Drygt fyra komma två kilometer, men jag vill inte fundera så mycket över vad mina tider blir om man multiplicerar med tio, eller ens kolla vad jag hade för varvtider förra våren.

Efter jobbet åkte jag till Östermalms IP för att hämta startlappen. På väg hem därifrån skrev jag vad jag tyckte om tillställning i en kommentar hos Lennart, men jag ska också erkänna att jag trots allt handlade för 1820 kronor. Kan någon komma med en kvalificerad gissning på vad det blev?

327. Eller 333?

Innan jag gjorde en omstart av den här bloggen funderade jag ett tag på om jag verkligen skulle behålla nedräkningen från 400 dagar och vad jag i så fall skulle räkna ned till. Vad kunde ersätta New York City Marathon? Fanns det ett annat passande lopp eller något annat mål som låg lite mer än 400 dagar bort?

Valet föll ganska snart på Boston Marathon 2012. Kanske påverkades jag av Eriks kommentar till mitt resultat i NYC Marathon, kanske av att ha läst bloggen Snabba Fötter (och kanske lite av att det råkade vara drygt 400 dagar kvar till loppet), men mest var det för att Boston Marathon är ett av de riktigt stora loppen som det skulle vara kul att springa.

Att bestämma sig var alltså inte så svårt. Den svåra biten var att jag trots ett hyfsat resultat i NYC Marathon inte var direktkvalificerad till Boston, utan var tvungen att springa ett ännu snabbare marathonlopp. Men jag såg det bara som en lite större utmaning — det var ju nästan för lätt att uppnå alla mina mål 2010!

Jag tänkte att jag hade två chanser att klara Bostons kvalificeringsgräns eftersom jag redan anmält mig till både Stockholm Marathon och Berlin Marathon. Mitt uppblåsta självförtroende fick mig att tänka 3:15 i Stockholm och sedan 3:10 i Berlin. Skulle jag nå 3:10 redan i Stockholm så fick det bli ett försök att nå sub3 i Berlin. Nu låter allt detta helt vansinnigt, men för några månader sedan var jag fortfarande hög på resultaten från Hässelby, New York och Barcelona.

Det är idag 327 dagar kvar till Boston Marathon. Nu har verkligheten hunnit ikapp mig. Utan att nå 3:15 på lördag blir det ingen plats i Boston Marathon 2012. Det spelar ingen roll hur det går i Berlin eftersom registreringen till Boston redan är avslutad vid det laget. Så vad gör jag när det på lördag blir definitivt att jag inte kommer att få springa Boston Marathon? Jag har faktiskt redan en reservplan. Det är idag 333 dagar till London Marathon.

 

Tillbaka på ruta 1

Även sista helgen innan maran hade jag tänkt springa ett något längre pass. På söndagen fanns det en lucka mellan ett femtimmars Södertäljebesök på förmiddagen och en familjemiddag där hemma på kvällen. För säkerhets skull valde jag att inte springa långt bort, utan istället nöja mig med några varv på Fagersjöspåret.

Fagersjöspåret är bara (knappt?) tre kilometer trots att det är skyltat som 3,2. Under den två kilometer långa vägen dit funderade jag på om jag borde springa fem eller sex varv. Efter ett varv funderade jag på att avsluta. På andra varvet tänkte jag att jag inte orkade mer, och i början på tredje varvet bestämde jag mig för att det skulle bli det sista. Jag tvingade ändå mig själv att springa ett fjärde varv medan jag såg kilometertiderna krypa upp mot sex minuter.

Visserligen är det ett ganska tufft spår med ett par ganska branta backar – plus att det var mitt på en varm dag utan att jag hade förberett mig med energi eller vätska – men det var inte särskilt uppmuntrande att jag kände mig så trött och att pulsen låg så högt (snitt 178, max 198). Nu ikväll var jag ute igen på en kort femkilometersrunda. Det kändes tungt redan från start och pulsen skenade.

Det är bara att inse att förra årets framgångar inte kommer att upprepas det här året. Med mitt nuvarande schema har jag inte lyckats få ihop den (redan minimala) träningsmängd jag tidigare eftersträvat. Detsamma gäller för bloggen, där jag gått från dagliga inlägg till mer en veckolånga uppehåll. Det hade varit bättre att sluta när jag var på topp.

Mina målsättningar på lördag måste givetvis justeras. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna göra ett fint resultat i Berlin om fyra månader, men årets Stockholm Marathon får jag väl räkna som ett långpass i träningen inför hösten.

Söndagens långpass blev veckans samlade löpning

Med två veckor kvar till Stockholm Marathon var det många som sprang det sista långpasset i helgen som var. Jag har sprungit ungefär en gång i veckan de senaste månaderna, så jag vet inte om ett långpass gör någon skillnad nu, men jag sprang ändå i söndags (efter att ha skjutit upp det från lördagen).

Det blev en längre paus efter drygt 7 km eftersom jag hade sprungit fel och var helt desorienterad, och ännu en paus när jag sprungit så långt som till jobbet efter drygt 15 km. Jo, jag använde ännu en ledig dag till att leta efter bästa vägen till och från jobbet.

Egentligen tänkte jag springa en bättre väg tillbaka hem och komma upp i ungefär 30 km, men i Stuvsta-trakten kändes till och med trottoarkanterna som en utmaning. Tillbaka vid Huddingevägen konstaterade jag nöjt att en buss till Gubbängen skulle komma om bara några minuter. Då hade jag faktiskt redan stannat klockan. 22 kilometer på två timmar.

Ett dygn senare känns benen som efter en mara. Jag undrar hur det kommer att kännas efter maran...

Inställt, inspirerat och inköpt

När jag (som nu) har mycket att göra är det lätt att skjuta upp eller (kanske senare) ställa in ett träningspass. När det bara gäller mig själv så är jag ju flexibel, det går lika bra senare (eller inte alls). Irritationen som kommer av att det inte blir som jag från början hade tänkt är oftast försumbar.

Om jag har bestämt mig för att delta i fasta arrangemang så är det annorlunda. Jag springer relativt många lopp, och de få gånger jag inte genomfört dem har det retat mig oerhört. Detsamma gäller i viss mån även andra aktiviteter som jag anmält mig till och där chansen att delta inte återkommer.

I torsdags var det ”inspirationskväll” på Löplabbet i Stockholm. Petra Månström och Anders Szalkai (som båda är värdar för ett web-teve-program jag hittills inte sett) skulle prata lite om förberedelser inför Stockholm Marathon. Tyvärr uppstod en situation på jobbet, så irritationen steg när jag insåg att jag inte skulle hinna dit i tid.

Efter att ha avverkat sträckan Kungens Kurva - Hötorget på rekordtid lättade mitt humör av att arrangemanget fortfarande var i mingelstadiet. Jag drack sportdryck och mumsade i mig en energikaka medan jag småpratade med en representant från Maxim och en kille (Kalle?) som skulle springa Stockholm Marathon för första gången.

Småpratet tystnade tvärt när personalen informerade om kvällens speciella erbjudanden innan ordet lämnades över till Anders Szalkai. Han berättade hur han förbereder sig inför ett maratonlopp och vad som gäller för de två sista veckorna om man hittills tränat mycket eller lite. Långpass, kort backe och kolhydrattömning var begrepp som dök upp. Mot slutet fick vi kompletterande tips från Petra Månström som stod och gömde sig bland åhörarna.

Jag gick inte på det här arrangemanget för att få reda på hur jag ska träna de närmaste två veckorna, men jag tycker att det är intressant att lyssna på och prata med andra löpare. Den här gången lät jag mig också lockas bort till Löplabbets Race-butik där jag provade och provsprang ett par Asics-skor nedsatta till halva priset. Jag hade en välfylld Löplabbet-påse med mig när jag hämtade hunden på väg hem.

Butiken bjöd på bonusprylar när jag köpte ett par gamla DS Racers.

PS. Fredagsmorgonens planerade löpning sköts upp till kvällen (då den ställdes in).