Jag tänkte att jag skulle ha allting förberett senast dagen innan, men så blev det givetvis inte. Nu har jag så pass mycket rutin att det går bra ändå. Det här blev mitt elfte Stockholm Marathon och det har varit i stort sett samma rutiner vid starten varje år.
Att ha en sopsäck runt sig är något jag har tänkt på flera gånger, men det här var första gången jag verkligen hade det. Den fyllde sin funktion i trekvart mellan klädinlämning och start. Jag är inte mycket för uppvärmning, men det är skönt att kunna hålla sig varm.
Att ha en sopsäck runt sig är något jag har tänkt på flera gånger, men det här var första gången jag verkligen hade det. Den fyllde sin funktion i trekvart mellan klädinlämning och start. Jag är inte mycket för uppvärmning, men det är skönt att kunna hålla sig varm.
På startlappsuthämtningen dagen innan bytte jag upp mig från startgrupp D till startgrupp C, något jag är glad för såhär efteråt. Det var ändå trångt i början av loppet. Jag följde med strömmen och var nästan stillastående i svängen från Lidingövägen till Valhallavägen. Det fanns fler nålsögon, bland annat i slutet av Skeppsbron precis innan unkna gamla Slussen.
Jag tog det lugnt, ryckte aldrig förbi utan snarare växlade ner om tempot var runt 4:30/km. Det kändes som att vara ute och jogga på ett långpass, även om det nu gick betydligt snabbare. Det blev inget flåsande heller – andningen var inget jag behövde tänka på innan kanske 18 km.
Det var flera saker jag gjorde annorlunda under det här loppet. Förutom att ta det lugnt så försökte jag att kolla mer sällan på klockan och räkna mindre. Istället laddade jag med positiva tankar och diverse mantran, kortade steget och sänkte armarna, höll blicken högt och långt fram. Jag valde också att dricka sportdryck oftare, samt äta banan och annat när det bjöds. Jag klarade att samla energi till den senare delen av loppet utan att få ont i magen eller må illa.
Under andra halvan av loppet blev det som vanligt lite mer ansträngande, men då valde jag de positiva tankarna igen. Nu bestämde jag mig för att det skulle bli personbästa, det var ju bara att hålla farten hela vägen. På Djurgården började jag se löpare som ”väggade”, och de blev allt fler för varje kilometer. Men jag själv gick aldrig. Efter loppet har jag kunnat se hur jag plockade hundratals placeringar de sista två milen.
Jag har mina trogna supporters under Stockholm Marathon, ofta på samma bestämda platser som mina tidigare år. Den här gången fick jag lite extra hjälp av min sambo som strax innan 41 kilometer skrek att jag hade en bra tid och inte fick tappa det under den sista lilla biten som var kvar. Det hade jag inte tänkt, men hennes ord fick mig kanske att anstränga mig lite extra. Nu ville jag gå under 3:18. Någon form av spurt blev det, även om jag inte var jättesnabb. 3:17:50. Nytt personbästa med 99 sekunder.
Stockholm Marathon har aldrig varit bättre. Bra att att arrangören äntligen tagit fram värmande folieponchos till löparna. Vandringen till Östermalms IP blev ingen plåga. Jag kunde njuta av allt som bjöds utan att besväras av regnet eller smärtor och illamående. Det var nästan så att jag ville stanna ett tag.
Men så blev det hemfärd och riktig hemmakväll med segerpizza, folköl och streamad film som fick mig att sitta och böla i soffan. En bra lördag.
Det var flera saker jag gjorde annorlunda under det här loppet. Förutom att ta det lugnt så försökte jag att kolla mer sällan på klockan och räkna mindre. Istället laddade jag med positiva tankar och diverse mantran, kortade steget och sänkte armarna, höll blicken högt och långt fram. Jag valde också att dricka sportdryck oftare, samt äta banan och annat när det bjöds. Jag klarade att samla energi till den senare delen av loppet utan att få ont i magen eller må illa.
Under andra halvan av loppet blev det som vanligt lite mer ansträngande, men då valde jag de positiva tankarna igen. Nu bestämde jag mig för att det skulle bli personbästa, det var ju bara att hålla farten hela vägen. På Djurgården började jag se löpare som ”väggade”, och de blev allt fler för varje kilometer. Men jag själv gick aldrig. Efter loppet har jag kunnat se hur jag plockade hundratals placeringar de sista två milen.
Jag har mina trogna supporters under Stockholm Marathon, ofta på samma bestämda platser som mina tidigare år. Den här gången fick jag lite extra hjälp av min sambo som strax innan 41 kilometer skrek att jag hade en bra tid och inte fick tappa det under den sista lilla biten som var kvar. Det hade jag inte tänkt, men hennes ord fick mig kanske att anstränga mig lite extra. Nu ville jag gå under 3:18. Någon form av spurt blev det, även om jag inte var jättesnabb. 3:17:50. Nytt personbästa med 99 sekunder.
Stockholm Marathon har aldrig varit bättre. Bra att att arrangören äntligen tagit fram värmande folieponchos till löparna. Vandringen till Östermalms IP blev ingen plåga. Jag kunde njuta av allt som bjöds utan att besväras av regnet eller smärtor och illamående. Det var nästan så att jag ville stanna ett tag.
Men så blev det hemfärd och riktig hemmakväll med segerpizza, folköl och streamad film som fick mig att sitta och böla i soffan. En bra lördag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar