Det här var den andra av fyra tävlingsfria helger i följd i min kalender. De flesta år har jag haft ett längre semesteruppehåll än så, om jag inte haft något inbokat mellan Stockholm Marathon och Midnattsloppet.
Förra helgen var det midsommar. Jag var kvar i stan och sprang både på midsommarafton och på söndagen. Efter urladdningarna helgerna innan var jag fylld av självförtroende och längtade efter att testa min snabbhet igen. På fredagen sprang jag till Kärrtorps IP, nyfiken på hur det kändes att springa 800 meter på 3 minuter. Jag tryckte igång klockan och tittade inte på tid eller tempo innan jag gjort två varv, och visst klarade jag tre minuter med några sekunders marginal. Ett varv joggvila och sedan 800 meter igen, även den här gången med några sekunders marginal till tre minuter. Jag hade kunnat springa dem snabbare, men inte många fler i samma tempo. Det fick räcka för den här gången. Jag joggade hem för att förbereda midsommarfirandet innan gästernas ankomst.
Söndagen efter midsommardagen nöjde jag mig med den vanliga femman i motionsspåren, fast med relativt hög ansträngning. Dessvärre innebar det ungefär femminuterstempo, vilket inte imponerar. Nu är det ganska backigt, men det var oväntat tungt mot slutet att ligga i ett tempo under fem minuter.
I måndags kväll satte jag mig i en bil med destination Kiruna. Hemfärd blev det redan under torsdagen, så det fanns inte någon tid för löpning under dessa dagar. Fredag vilade jag och på lördagen kände jag mig allmänt håglös och oföretagsam.
Mot kvällen på lördagen sprang jag bort till Kärrtorps IP igen, den här gången nyfiken på hur en snabb fyrahundring känns. Jag sprang varvet så att jag fick motvinden på avslutande långsidan. Klockan visade 1:16. Jag var så matt i kroppen att jag tog en längre vila än jag hade tänkt mig. Andra fyrahundringen började snabbt, men mot slutet hade jag svårt att hålla tempot. Klockan stannade igen på 1:16, men den här gången fick jag kraftig huvudvärk. Det kom som en explosion. Jag stod stilla med båda händerna tryckta mot huvudet en stund innan jag började gå hemåt. Huvudvärken lättade lite, så när jag nådde entrén till idrottsplatsen började jag jogga långsamt. Det gjorde mindre ont i huvudet när jag andades in, mer ont när jag andades ut.
Huvudvärken höll i sig under resten av kvällen, trots en tablett, och även hela söndagen, trots fler tabletter. När det var som värst på lördagen påminde det mig om min ungdoms migränattacker. På söndagen var det mer en molande och pulserande huvudvärk, nästan helt utan känslor av yrsel och illamående.
Jag är lite orolig över att huvudvärken skulle vara något annat än en tillfällighet. Men nu när jag vaknat på måndagen känns det som att huvudvärken kan vara borta. I så fall har jag en fantastisk vecka framför mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar