147: Högt placerad i Duvnäsloppet

Det var med ganska låga förväntningar jag på lördagsförmiddagen åkte Saltsjöbanan till Saltsjö-Duvnäs för att springa Duvnäsloppet på 10 kilometer. Jag hade fortfarande ont i höger ljumske, samt dagen till ära en lätt nackspärr som hindrade mig från att vrida huvudet särskilt långt till höger. Dessa saker oroade mig inför start. Inget av detta störde mig dock det minsta under loppet, och inte heller efteråt. Löpning som botemedel.

På plats med mer än en timme till start satte hämtade jag ut och satte fast tidtagningschip på skon och startlappar på både fram- och baksida av tröjan. Jag funderade lite över nyttan med lapp på ryggen, men under loppet var det faktiskt bra att kunna skilja löpare med rygglapp som skulle springa ett andra varv från löpare som gick i mål efter 5 kilometer.

Mitt lägsta startnummer någonsin.

Vid den gemensamma starten stod jag ungefär i mitten av sammanlagt hundratalet löpare på distanserna 5 och 10 kilometer. Helt kort efter start kom den första kraftiga backen, sedan ett par backar till, och plötsligt var positionerna i loppet lite tydligare. Jag märkte att det trots allt gick väldigt fort, under 4 minuter per kilometer under de första två.

Efter varvning var det ganska glest. Det gick betydligt trögare i backarna (4:21 på både sjätte och sjunde kilometern) och värmen började bli jobbig. Jag blev omsprungen av nummer 13, men han släppte förbi mig efter ett par kilometer. Jag tänkte att om han ville att jag skulle dra ett tag så fick han tji, för jag gick redan på max. Men jag gick om och han tog inte tillbaka platsen framför mig.

Jag hade en bra bit fram till nummer 56. Efter en backe såg jag honom inte förrän flera kurvor senare och då betydligt längre fram. Nu var det nästan som att springa själv på träning, fast med funktionärer i orange som visade vägen. Slutet av banan var lite flackare med bara en relativt blygsam stigning upp till Ringparken. Kilometertiderna blev därför lite bättre, neråt fyra minuter och några sekunder. Jag insåg i sista backen att jag kunde ta mig under 41 minuter och spurtade ensam in i mål.

Resultatet blev 40:52 och en sjundeplats enligt resultatlistan. Fyra sekunder snabbare än i Oslo, men min egen klocka visade bara 9,85 kilometer och jag tror knappast att banan var kontrollmätt. I vilket fall som helst gick det mycket snabbare än jag hade väntat mig på en så kuperad bana.

De tre främsta i Duvnäsloppet 10 km.

Jag dröjde kvar i Ringparken för prisutdelning och utlottningar, men kammade själv noll. Med gott om krafter kvar tog jag mig hem för att avsluta dagen med mexikansk afton och två filmer på teven. Ännu en givande dag.