Med Jättelångt är det tvärtom. Det är ett ultralopp som nu också är en stafett. När min snabbe löparvän Erik nämnde deltagande i stafetten så anmälde jag intresse av att ingå i ett lag. Med uppdelningen av 68 kilometer i fem delsträckor blev det totalt två lag — ett rent Runday-lag och ett andra lag med blandade medlemmar — och i lördags sprang jag sista sträckan för det andra laget.
Jag var lite nervös inför löpningen på 15 kilometer eftersom jag fortfarande kände träningsvärken från Runday på måndagen. Förutsättningarna var dock de allra bästa; ett glatt gäng löpare, fantastisk vacker natur och soligt väder med en kraftig medvind.
 |
| Meterhöga vågor vid första växling i natursköna Skottviken. |
Det gick bra för de andra i laget, och våra vänner i Runday-laget hade en betryggande ledning som bara blev större för varje växling. När det var min tur så var jag taggad och ångade iväg i bra fart. Jag passerade några ultralöpare och hälsade glatt ”hej hej” till var och en. Jag sprang i fyraminuterstempo eller strax över. Efter 6,7 kilometer var jag ikapp en stafettlöpare, lätt igenkänd på avsaknaden av ryggsäck. Han kom med uppmuntrande ord och sa att nästa inte var långt borta.
Nu sprang vi från öppna landskap in i tät skog, men snart såg jag en rygg utan ryggsäck igen som jag kom ikapp och passerade. Jag hälsade, men såg då att han saknade nummerlapp och helt enkelt bara var ute och sprang. När spåret delade sig såg jag inga markeringar och valde att följa eljjusspåret. Efter en stund blev jag alltmer osäker och stannade upp, vände tillbaka och mötte nöjeslöparen med frågan om han visste hur Roslagsleden gick. Han var inte säker, men trodde att det var tillbaka en bit. Jag fortsatte tillbaka, men vände ännu en gång när jag såg en orange snitsel. Med en dåres envishet fortsatte jag springa till att det kändes helt orimligt. Jag tog fram kartan ur stafettpinnen, men blev inte klokare. Jag joggade håglöst med kartan utvecklad tills jag bestämde mig för att vända igen. Vägen tillbaka var mer än 1,1 kilometer. Sedan sprang jag också några meter i fel riktning innan jag var tillbaka på rätt spår.
Det goda humöret försvann givetvis på vägen, precis som lite av tempot. En lång stund sprang jag utan att se någon annan — fortfarande lite osäker på om jag verkligen sprang rätt — och när jag sedan började passera ultralöpare igen var det utan att hälsa lika glatt som när jag passerade samma löpare första gången. I de snåriga partierna gick det ännu lite långsammare, och vid ett tillfälle trampade jag snett.
När jag nådde Norrtäljes bebyggelse hade jag redan sprungit 15 kilometer och visste inte säkert hur långt det var kvar. Inne i stan var det dock inget att fundera över, bara att gasa på efter bästa förmåga. På upploppet möttes jag av glada rop från båda lagets deltagare, men jag mötte dem med en bister min och fokus på att snarast möjligt nå chipläsaren med stafettpinnen.
Deltagandet i stafetten var tänkt att i första hand vara en rolig grej, men min tävlingsinstinkt gjorde det svårt att vara nöjd med en femteplats. Jag sprang 2,5 kilometer för långt och kom i mål efter killen jag hade passerat. Resultatlistan visar dessutom att vi bara var 12 minuter efter andra- och tredjepristagarna, vilka jag tror att vi hade kunnat mäta oss med på slutet om jag inte hade sprungit fel.
Efter en trevlig avslutning på kvällen med gemensam middag och hemfärd kunde jag inte skaka av mig känslan av misslyckande och besvikelse. Jag hade nionde tid på en sträcka där jag kunde varit näst bäst. Ingen annan i laget visade tillstymmelse till besvikelse, men jag själv känner mig ändå utanför och besviken över känslan att jag inte platsade i laget och att jag inte kunde avsluta snyggt efter vad de andra hade genomfört.
Det positiva är att besvikelse följs av revanschlust. Jag känner stort självförtroende inför kommande lopp i sommar och i höst. Då är också risken mindre att jag skulle springa fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar