Måndagen innan Stockholm Marathon blev första gången jag registrerade mig som en av Rundays vänner och deltog i träningen. Upplägget för just den dagen inkluderade något som kallades maratonförberedelse. Efter uppvärmning och löpskolning innebar det blandade intervaller, där de längre skulle gå i marafart och de kortare i överfart. Jag landade i ett tempo på 4:30-4:40 på femminutersintervallerna, vilket då kändes lite optimistiskt. Med facit i hand var det dock helt riktigt.
Två veckor senare, alltså i måndags, blev det Runday monday igen. Annat upplägg förstås, och – skulle det visa sig – betydligt mer krävande. Eftersom jag haft ont i höger ljumske ett tag så hade jag lite problem med delar av löpskolningen, men det blev ändå några Borzovhopp. Sedan var jag i gruppen som sprang ”In and outs”, intervaller av överraskande längd under totalt 20 minuter. Jag sprang hyfsat snabbt, men hade inte klockan igång för att kunna se hur snabbt det verkligen var.
Det var nog ändå löpskolningen med Borzovhoppen som satte djupast spår i mig. Det kändes i benen redan samma kväll och träningsvärken var bland det värsta jag upplevt under tisdag, onsdag och torsdag (då den avtog något). Idag känns det fortfarande, men förhoppningsvis är det inget som stör när jag springer en av sträckorna i Jättelångt-stafetten imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar