Vasastafetten 2011

För andra året i rad fick jag äran att springa den avslutande sträckan i Vasastafetten. Vägen dit var nog det krångligaste med årets lopp. För min egen del var det en jobbkonferens på fel sida av landet som ställde till det och bland annat innebar en taxifärd på sisådär 12 mil på grund av försenade tåg.

Årets planering, den där vi sitter kvällen innan och spekulerar kring varje lagmedlems tid, visade sig stämma nästan på minuten. Alla levde upp till förväntningarna eller överträffade dem med någon minut eller två. Jag själv hade tagit på mig uppgiften att minska förra årets 39:26 till 38 minuter, samtidigt som delsträckans längd officiellt ändrats från 9,2 till 9,3 kilometer.

Inför lagets sista växling kändes allting bra. Jag fäste tidtagningschipet runt fotleden och pilade iväg. Min klocka hade inte hunnit få kontakt med satelliterna, så jag tryckte igång den först vid (den felplacerade) skylten som visade 9 kilometer kvar. Nu skulle jag vara osäker på hur jag låg till hela vägen in i mål, och frustrationen gjorde att jag nästan drog på mig mjölksyra redan innan jag sprungit 500 meter.

Jag höll sedan koll på tempot och hur många löpare jag passerade. Flera gånger kände jag mig osäker på om jag skulle klara att behålla både fyraminuterstempot och de omsprungna personerna bakom mig. Det visade sig överraskande lätt. När jag sprang in i Mora passerade jag min fjortonde löpare och inledde därefter en intensiv spurt som på målrakan närmast kan beskrivas som vansinnig.

Lagkamraterna har skrattat mycket åt trestegsstilen på väg in i mål.

Efter målgång fick jag lagets medaljer och diplom. Med 37:28 på papper var jag mycket nöjd med att ha klarat mitt mål och samtidigt överträffat min tid från förra året med nästan två minuter. Totaltiden blev 7:10:13, vilket innebär plats 38 av 262 lag i mixed-klassen och plats 81 av totalt 415 fullföljande lag.

Diplomet. Det fysiska originalet blev buckligt av regnet.

Fortfarande behöver vi alltså mer än 7 timmar gemensamt för att ta oss från Sälen till Mora. På lördagskvällen diskuterade vi vad vi ska göra för att klara drömgränsen nästa år. En del i strategin kommer helt säkert innebära att jag springer en annan delsträcka, eventuellt startsträckan — även om den femte (bortsett från starttiden) känns som en större utmaning.

De sista sex delsträckornas lagmedlemmar efter målgång i Mora.