297

Idag är det 100 dagar kvar till att Sentrumsløpet arrangeras för 30:e gången (och det är också sista chansen att anmäla sig innan avgiften höjs).

Sedan 2004 åker jag varje vår till Oslo för att hälsa på vänner och för att springa. Jag antar att det är det mest udda inslaget på min lista över planerade lopp, och det kanske är på sin plats att jag ger en kort beskrivning av loppet samt en förklaring till varför jag gillar det så mycket.

Sentrumsløpet är ett tio kilometer långt stadslopp med start och mål på Oslos paradgata Karl Johan. Direkt efter start springer man upp mot slottet och där är det lite grus, men resten av loppet springs på asfalt (med undantag för lite gatsten, åtminstone vid start och målgång). Det är ett vackert lopp, inte minst för den lummigt ljusgröna och nyanlända vårens skull, mycket påtagligt när man springer genom parker och alléer.

I slutet av 1980-talet lär Sentrumsløpet ha varit ett stort lopp med 18 000 deltagare, men när jag sprang det första gången tror jag det var under 1000. Deltagarantalet har nog ökat lite de senaste åren, men jag har ändå upplevt loppet som litet och familjärt. Kanske beror det mest på det fina stödet jag fått från min norska värdfamilj. Ofta blir det picknick i en park efteråt.

För mig är detta ofta årets första lopp, men jag brukar vara i fin form och har mitt personbästa på milen från Sentrumsløpet 2009 (41:06). De senaste åren har det varit en extra sporre att se ryggen på min norske vän Per under de första kilometerna. De är ju så fasligt snabba, norrmännen. Men om jag kapar någon minut så kanske jag slår honom den här gången. Eller nästa.