7

Mina meriter räckte till att få starta i den främsta gruppen i Poland Spring Marathon Kickoff. Efter att ha lämnat min klädpåse och sprungit upp lite värme vid sidan av, ställde jag mig hyfsat långt fram i fållan avsedd för det första tusentalet löpare. Olika representanter från arrangerande New York Road Runners informerade lite om loppet och annat smått och gott inför maran, sedan sjöng en kvinna den amerikanska nationalsången innan hon själv ställde sig bland de startande.

Jag tror att jag kan se mig själv på bilden, men jag är inte säker.

En gastuta fick markera starten vid loppet i Central Park i morse. Det var lite trångt den första biten, men snart gick det att hitta luckor på den breda banan. Jag fick för mig att det gick ganska långsamt framför mig eftersom jag såg bilen i täten ganska nära. Min egen klocka visade 6:13 vid markeringen för Mile 1. Placeringsmässigt hände det inte så mycket efter den här första femtedelen.

Det är verkligen fint att springa i Central Park. Tyvärr låg fokus mest på löpningen som kändes mer ansträngande än under Hässelbyloppet. Jag var inte lika säker på att jag skulle orka hålla tempot hela vägen, och det gjorde lite ont redan halvvägs. Men jag bet ihop, och de följande mellantiderna hamnade ungefär där de skulle: 6:10, 6:29, 6:17.

Det var en hel del motionärer som sprang i parken utan att vara med i loppet. En av dem hade Stockholm Marathons finisher-tröja från 2008, men han reagerade inte när jag ropade åt honom. Lite av maratonruttens sista delar ingick i dagens lopp, och jag försökte föreställa mig hur det kommer att kännas att springa samma väg nästa söndag.

Med ungefär en kilometer kvar fick jag sällskap av en stönare. Det lät som att han hade fruktansvärt ont, men han höll ett aningen högre tempo som jag hade svårt att matcha. Det blev inte mycket till spurt, men jag försökte hålla god fart hela vägen in i mål. Sista engelska milen sprang jag på 6:14.

I målområdet delades det ut vattenflaskor från Poland Spring, samt bagels och äpplen. I sponsortältet hittade jag också ett stretchband med sponsorns logga. Jag satte mig och pustade ut i det värmande solskenet en liten stund – och lyssnade på coverbandet som stod på en liten scen några meter bort – innan jag såg att det fanns ett plank med utskrivna resultatlistor. Min officiella sluttid blev 31:20, placeringen 75 totalt och 72 bland herrarna.

Jag tycker att jag fegade lite när jag satte upp ett mål på <32 minuter, men jag får ändå säga att jag är nöjd med mitt resultat. Fast det skulle nog inte vara omöjligt att pressa sig under 30 minuter någon gång i framtiden.

---

Uppdatering: Resultatlistan har justerats och jag har ändrat i texten. Den nya officiella tiden stämmer bättre med min egen klocka. Det kommer fler och roligare bilder snart!

---

Uppdatering: Fler bilder!

8

Imorgon är det Poland Spring Marathon Kickoff, officiell start på Race Week. Det känns inte riktigt som att jag är i bästa form för att springa ett snabbt lopp. Jag har varit väldigt trött efter resan, haft förkylningskänningar och en allmän kroppslig krasslighet. Men vilket lopp har inte föregåtts av sådana känslor?

Nästa fredag är jag anmäld till ännu ett lopp på fem engelska mil i Central Park, NYRR 5. Då ska jag bara ta det lugnt, njuta av en fin löptur och förhoppningsvis känna att allt är på topp. Jag fick nyss reda på att ett extra plus med deltagandet är utlottningen av fem startplatser till nästa års NYC Marathon! Jo, det vore något...

Så här ser schemat ut för slutet av den här veckan och nästa:

Söndag: Poland Spring Marathon Kickoff, ett lopp på 5 engelska mil i Central Park. Planen är att ge allt och få en sluttid strax över halvtimmen!

Måndag: Stillsamma turistaktiviteter på stumma ben, kanske en försiktig återhämtningsjogg.

Tisdag: Rundtur till olika sportbutiker för koll av priser och eventuell utprovning av (lättvikts?)skor på löpband. På kvällen festivalvisas en väns kortfilm i Tribeca, vilket jag förmodligen kommer att ha en biljett till.

Onsdag: Lugn löpning på något trevligt ställe – kanske i Brooklyn?

Torsdag: Startlappsuthämtning på NYC Marathons Health and Fitness Expo. Troligen blir det även en hel del shopping här.

Fredag: NYRR 5, ett lopp på 5 engelska mil i Central Park. Deltagande utan tidsanspråk. Sista riktiga löpningen innan maran. A walk in the park, helt enkelt.

Lördag: Continental Airlines International Friendship run, en fyrakilometers morgonjogg från FN-skrapan till Central Park med efterföljande frukost. På kvällen kommer min flickvän till New York!

Söndag: New York City Marathon. 

And that's all there is.

9

Det kändes lite småförkylt när jag vaknade i morse. Jag sköt upp den planerade förmiddagsjoggen, gick och handlade mat och åt en sen frukost. Lite senare tog jag mig upp till Central Park och till New York Road Runners oansenliga lilla kontor för att hämta prylarna till Poland Spring Marathon Kickoff, söndagens lopp på fem engelska mil.

Jag kom tio minuter innan startlappsutdelningen skulle börja. Stället var Halloween-pyntat med spindelnät överallt, receptionisten var utklädd, och i rummet på andra våningen där man hämtar startlappen stod det ett tiotal förväntansfulla volontärer bakom borden och bara väntade när jag klev in i rummet. Jag såg väl lite häpen ut, för alla brast ut i skratt.

 På söndag blir det varken bomullströja eller Herreys-skor.

Man fick en tröja med tryck också. På ryggsidan är det ett skoavtryck. Tidtagningen sköts med en D-tag, precis som på NYC Marathon nästa söndag. Det blir ett bra genrep!

Nyss var jag ute på en lugn jogg på Manhattan i drygt en timme. På tillbakavägen sprang jag på den nyanlagda parken High Line som inte hade öppnat när jag var i krokarna senast. Det var fint, men inte så löpvänligt mitt på dagen. Nu ska jag duscha innan jag ger mig iväg på filmpremiär med efterföljande mingelfest.

The Kids Grow Up. Premiär ikväll.

10

Halv sju i morse gick jag hemifrån. Direktflyg är en lyx jag inte hade på utresan, så det tog drygt 19 timmar att nå 30:e gatan. Bättre än att åka båt, som någon sa. SL hela vägen till Arlanda, mellanlandning i Amsterdam (drack två Heineken på planet), lång väntan på Newark för att få lämna fingeravtrycken, flygbuss till Manhattan och en promenad ett dussin kvarter. Det är varmt som en sommarkväll.

Do you want me to take your picture? frågade en kille.

Jag hyr ett litet rum (knappt större än en klädkammare) i en studio apartment med en massa replokaler runt om. När min flickvän kommer hit byter vi till ett större rum, men med samma bakgrundsljud. Det blir kanske lite svårt att sova den närmaste tiden.

Här är det fortfarande torsdag. Jag har ett par timmar på mig att somna innan det blir fredag. Det ska nog gå bra.

11

Dagen innan jag ska åka till New York putsar jag fönster och skurar golv i en lägenhet där jag inte ens bor längre. Till vilken nytta? Alla roterande rörelser gör att jag känner mig lite som Karate Kid. Kanske kommer det att göra underverk för den höga armföringen jag har när jag springer...

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Det blir uppstigning vid femtiden imorgon för att komma i tid till flyget. Jag kommer inte att gå och lägga mig innan jag har packat färdigt. Förmodligen kommer jag att drömma att jag redan stigit upp ett otal gånger under de få timmar jag får sova. Kanske kommer jag att drömma om NYC Marathon också, även om det är mer än en vecka kvar. Förhoppningsvis inte, för jag drömmer aldrig att saker går bra.

12

Så begränsat med tid och samtidigt helt obegränsat med saker som borde göras. När jag når insikten att jag inte hinner med allt blir jag paralyserad och uppträder helt irrationellt.

Efter att ha handlat lite dollar till handkassan och utfört några andra små ärenden på stan slank jag in på Igor Sport på Götgatan och köpte ännu ett par långa tights av samma modell jag redan har samt ett underställ från Craft. Det var alltså för tidigt att göra ekonomiskt bokslut redan förra veckan. Inget av dagens inköp ska med till New York, men jag vill inte avstå pass under vintern med klädbrist som ursäkt.

Jag tänker ofta på vad jag ska ta med till New York, men det är som att det är helt omöjligt för mig att packa en väska mer än ett dygn innan avfärd. När det gäller kläder och utrustning tänker jag försöka ta med så lite som möjligt eftersom jag planerar att handla mycket när jag är där. Nu funderar jag på vilka av mina Asics-skor jag ska ta med mig – GT-2150 eller DS Trainer?

Nu på eftermiddagen valde jag mina Trainers för att testa min snabbhet en sista gång innan jag åker. Jag joggade tre kilometer bort till det korta eljjusspåret på andra sidan Högdalens industriområde för att springa 800-metersintervaller. Jag gissade att jag skulle springa varje varv på ca 3:15, och så blev det faktiskt: 3:15, 3:15 och 3:14 med 90 sekunders gåvila mellan varven.

Jag hade tänkt att jag skulle springa fyra varv, men jag orkade inte. Mot slutet av tredje höll jag på att springa omkull en hundägare, och när jag strax efter det mötte ännu ett hundekipage tog jag trängseln som ursäkt för att lämna elljusspåret och jogga hem. Tillbaka till förlamningen och den tomma resväskan.

13

Jag har ju sprungit New York City Marathon en gång tidigare, och ibland har jag nog försökt få det att låta som att det inte är så märkvärdigt att jag ska springa igen. Det har nog varit mest för att lugna mig själv, för även om det blir mitt nionde maratonlopp så känns det som att det är en väldigt speciell upplevelse som nu är mindre än två veckor bort.

Mina minnen från NYC Marathon 2006 är inte särskilt detaljerade. Jag minns inte ens förnamnet på den amerikanske killen med grå huvtröja som jag hängde med i startområdet på Staten Island under de kalla och aningen regniga morgontimmarna. Vi skildes åt vid bussmuren på väg mot start, men sågs kort igen efter någon kilometer. Jag kollade hans resultat efteråt. Bilderna visade att han behöll den grå huvtröjan hela vägen, alldeles genomsvettig.

Från Brooklyn har jag bara minnesbilder av breda avenyer, mängder av löpare och ännu större mängder av åskådare. Det var god stämning och jag bara flöt på. Omgivningarna blev lite tråkigare ibland, men så kom det där magiska ögonblicket när man sprungit över Queensboro Bridge till Manhattan och möts av publikens öronbedövande vrål. Leendet, rysningarna – det här ögonblicket blev min inre bild av loppet.

När man sedan inte ser slutet på första avenyn är det nog lätt att bli lite trött. Men publiken är fantastisk! Jag höll nog fortfarande hyfsat tempo i Bronx, men tillbaka på Manhattan började jag gå på femte avenyn längs med parken. Det var inte så roligt att få uppmuntrande kommentarer från vägkanten. Come on – you can do it! I Central Park började jag springa igen och höll ihop hela vägen in i mål.

Sluttiden blev 3:48:32, vilket var 30 sekunder snabbare än mitt resultat i Stockholm Marathon ett halvår tidigare. Jag var helt utmattad, fick frossa och gick med en värmande folieponcho som en zombie i evigheters evigheter innan jag kom fram till den budbil som hade min påse med överdragskläder. Jag kvicknade till lite senare och lyckades ta mig till en filmkväll på ett studenthem, om jag inte minns fel.

Min New York-baserade vän Gabriel bestämde att målet i Central Park var bästa stället att se mig på och blev lite överraskad av att det var så mycket folk att han inte nådde fram i tid. De enda bilder jag har från loppet är påseendeversioner av de officiella, och de ligger på en dator jag inte längre lyckas starta. Det är lite synd, men det är ett misstag jag är på väg att reparera. Om 13 dagar.