Efter tävlingspremiären (256 dagar)

När jag igår hade sprungit halva Sentrumsløpet på 20 minuter tänkte jag att jag får tänka om när det gäller mitt mål att springa under 19 minuter på 5 kilometer långa Skärholmsloppet om tre veckor. I det ögonblicket kände jag att jag skulle vara fullt nöjd med en tid under 20 minuter (förutsatt att jag samtidigt är snabbare än min kollega).

Just då trodde jag också att jag i det pågående loppet skulle riskera att få en sluttid på 42 minuter. Men jag bet mig fast och höll ut, lyckades trots tröttheten nå mitt mål att för första gången springa Sentrumsløpet under 41 minuter. Förutom att jag är väldigt nöjd med 40:55 på årets första millopp, så betyder tiden att chefen bjuder på lunch.

Gårdagens förutsättningar var inte de bästa. Att jag var dåligt tränad för hastighet gjorde mig osäker på om jag skulle kunna hålla rätt tempo. Klumpen i halsen var kanske tecken på sjukdom och inte bara nervositet. Vädret var visserligen väldigt fint, men kanske lite för soligt och varmt för att jag skulle kunna prestera på topp.

När jag hade sprungit i mål och börjat gå märkte jag att det kändes trögt att andas. Jag har aldrig haft astma, men jag tänkte att det kändes som jag har fått astma beskrivet för mig. Det kändes bra i övrigt, lagom trött för att varken falla ihop eller vara missnöjd med spurten. Efter medaljen fanns det bara sportdryck och vatten, men krafterna återvände innan hungern högg till.

Direkt efter loppet hade jag ganska ont i vaderna, men dagen efter har träningsvärken än så länge varit beskedlig. Någon förkylning har heller inte brutit ut, bara antydan till täppt näsa och en något förändrad röst. Förhoppningsvis stannar det vid det så att jag kan börja träna snabbhet inför Skärholmsloppet.