Lidingöloppet 2012 (102 dagar)

Jag kände mig inte sämre när jag vaknade lördag morgon än att jag tyckte det var värt besväret att starta i Lidingöloppet. Skulle det inte kännas bra under loppet så kunde jag ju alltid kliva av vid lämpligt tillfälle. Att vila tre veckor och sedan springa tre mil är inte något man gör med självförtroende. Vila och vila förresten — jag har ju varit sjuk sedan två dagar efter Sicklaloppet och hostar fortfarande.

Växlande molnighet med spridda skurar.

Efter att ha lämnat hunden och åkt till Lidingövallen och hämtat startlappen konstaterade jag att jag hade valt helt rätt klädsel. När inte solen tittade fram var det inte kallare än att shorts och kortärmat kändes lagom. Jag fäste startlappen med mina danska magneter, lämnade min väska och gick mot startområdet.

Premiär för magneter istället för säkerhetsnålar.

Jag höll till höger vid start för att det såg torrare ut. Snart var det dock inte mycket att välja på än att plaska lite. Det var inte värre än att fötterna snart kändes hyfsat torra igen. Jag flöt med i trängseln, strax under femminuterstempo. Vissa partier av första halvmilen påminde mig om sista halvmilen. Just då önskade jag att jag hade haft en blackout och redan hade det mesta av loppet bakom mig.

Det tog inte ens fem kilometer innan jag kände antydan till håll. Jag råkade trampa snett vid första vätskekontrollen, men inte värre än att jag kunde springa vidare. Sedan fick jag en liten fluga i ögat efter sju kilometer. Fast när jag såg förra årets vinnare Charlotte från Runday stå vid sidan av banan och se ledsen ut kändes mina problem ganska triviala.

Några minuter innan startskottet upptäckte jag att alla inställningar i min Garmin var fel. Jag hann korrigera en del av det, men jag fick inte klockan att ge mig mellantider varje kilometer. Jag såg tid, sträcka och medeltempo. Det räckte gott. Efter en mil på 49 minuter bör man inte känna sig så trött som jag gjorde. Den lätta milen! Hur skulle jag klara två mil till? Varje kilometer tog nu prick fem minuter.

Vid skylten som visade 14 kilometer tänkte jag först fel vid. Sedan upptäckte jag att skosnörets dubbelknut gått upp. Jag sprang en bit till innan jag stannade och knöt. Sedan gick jag i nästa backe. Nu var det kört. Jag gick i backarna, längtade efter dem för att få gå. Jag var trött och tänkte på att bryta. Vid 20 kilometer tvingade jag mig att springa vidare. Målgång och medalj hägrade.

Knepet var att bita ihop så länge att det enklaste sättet att komma hem skulle vara att gå i mål först. När jag nådde Abborbacken så kändes det som att saken var klar. Men nu fick jag krampkänning i framsidorna av låren, strax ovanför knäna mot insidorna. Jag fortsatte att gå mycket, inte bara i uppförsbackarna. Jag åt bullar och banan där det bjöds, samlade krafter och kände mig starkare, men krampkänningarna återvände i Karins backe.

Sedan är det förstås inte långt kvar. Jag var vid gott mod när jag sprang in i mål på 2:47:34. Jag mådde helt okej och skyndade mig till överdragskläder och väska för att snabbt komma därifrån.

I en hiss i Solna såg jag flugresterna utanför ögonvrån.

Dagen efter är träningsvärken inte särskilt farlig, men jag har ganska ont i högerfoten. Jag vet inte om det beror på att foten vek sig efter drygt fem kilometer eller om det är något annat. Jag är i vilket fall glad att jag tvingade mig själv att göra hela sträckan på Lidingö. Om två år är jag där igen.

Våga vägra DNF (103 dagar)

Det skulle vara fel att skriva att det gick bra för mig i Lidingöloppet, men jag vill ändå påstå att jag är mycket nöjd. Första halvan av loppet var acceptabel, och jag sprang en hel del även under andra halvan. Sluttiden blev 2:47:34. En längre redogörelse kommer söndag kväll.

Varning för DNS (104 dagar)

När man står och väntar på tunnelbanan i Skärholmen strax före klockan åtta känns det inte som läge att åka till Lidingö för att hämta sin startlapp, trots att tåget går till Ropsten. Som gräsänkling känns det mer angeläget att åka hem till hunden och fixa sig själv kvällsmat efter att inte ha ätit på över åtta timmar.

Hälsan känns inte heller på topp efter att ha jobbat över en stressig fredag. Hur det känns när jag vaknar imorgon får avgöra om jag ändå bestämmer mig för att springa mitt fjärde Lidingölopp. För första året i min löparkarriär har jag tecknat försäkringen Startklar, men för att få tillbaka startavgiften måste jag förstås uppsöka en läkare för intyg.

Just nu vill jag inte fundera mer över mitt eventuella deltagande. Jag önskar alla andra lycka till imorgon! Kanske ses vi trots allt innan start eller efter målgång...

Inför Lidingö (105 dagar)

Jag önskar verkligen att jag hade varit ledig imorgon. Att först jobba, sedan åka ut till Lidingö för att hämta startlapp och först därefter komma hem och förbereda sig inför loppet dagen efter... det är inte det ultimata upplägget. Jag kan inte heller vänta med startlappsuthämtningen till lördagen eftersom jag behöver använda den morgonen till att lämna hunden för passning medan jag springer.

Mina förväntningar på Lidingöloppet är låga — sett till resultatet. Men jag ser fortfarande fram emot en vacker löpupplevelse med fint väder och spektakulära höstfärger. Ett välbehövligt långpass.

Något extra (106 dagar)

Kommer jag att trängas med massa folk imorgon med hopp om att göra ett klipp eller två? Jag jobbar ju helt nära en XXL-butik.

Det är inte saker jag behöver, men de kan ju vara bra att ha.

Hässelby som tröst (107 dagar)

Det var inte riktigt i sista stund och inte heller den sista startplatsen jag tog i Hässelbyloppet. Men idag var det bara 127 platser kvar, så imorgon kommer de att vara helt slut.

Jag ser nog mest fram emot Hässelbyloppet för att jag inte ser fram emot Lidingöloppet. Jag har inte sprungit något sedan Sicklaloppet för mer än två veckor sedan, så Lidingöloppet riskerar att bli en smärtsam upplevelse. Men Hässelbyloppet två veckor senare är bara en mil. Då kommer jag att ha hunnit bli helt frisk och vara beredd att ösa på med allt jag har. Det är ju ändå säsongsavslutning.

---

Uppdatering: Nu på morgonen rapporteras 68 platser vara kvar. Vilka är med?

Ett beslut i sista stund (108 dagar)

Man vet att man är sent ute och dåligt förberedd när man erbjuds att betala för ett tioveckors träningsprogram i samband med att man anmäler sig till ett lopp mindre än tre veckor bort.

Nu är det i vilket fall klart. Jag har köpt en av de sista startplatserna i Hässelbyloppet. Det ska bli kul oavsett hur det går!