När jag sprang mitt fjortonde Stockholm Marathon så var resultatet betydligt sämre än både mitt bästa och mitt genomsnittliga resultat. De genomsnittliga resultaten är nu följande (i jämförelse med förra året efter tretton lopp):
Tid: 3:45:45 (mot tidigare 3:44:05)
Placering: 3132 (mot tidigare 2978)
Jag hoppas givetvis kunna vända tillbaka siffrorna 2018.
måndag 19 juni 2017
söndag 18 juni 2017
#300: Mitt deltagande i Blogg100
När jag började skriva på den här bloggen hösten 2009 så var det med dagliga inlägg och planen att skildra mitt liv som löpare under 400 dagar, fram till New York City Marathon 2010.
Sedan har jag börjat om ett par gånger, försökt att fortfarande skriva dagliga inlägg men inte alltid lyckats. När bloggkampanjen Blogg100 dykt upp har jag hoppat på tåget för att ge mig själv ytterligare motivation att inte slarva med publiceringstakten. Så även den här våren, även om jag inte kommit med på listan över deltagare 2017.
Med detta inlägg har jag alltså skrivit 100 inlägg på lika många dagar. Det är inte ofta inläggen haft något större värde, men det är väl med mitt skrivande som med mitt springande – kvantitet har många gånger fått gå före kvalitet.
Nu har jag 100 inlägg kvar till att jag når 400 den här vändan (som med mycket stor sannolikhet kommer att bli den sista). Jag funderar på att ta semesterpaus i några veckor innan jag avslutar om drygt tre månader, men jag har inte bestämt mig ännu. Kanske blir det istället en liten bloggresumé i tjugotalet delar, men min tanke att förbereda en sådan har förblivit endast en tanke.
Sedan har jag börjat om ett par gånger, försökt att fortfarande skriva dagliga inlägg men inte alltid lyckats. När bloggkampanjen Blogg100 dykt upp har jag hoppat på tåget för att ge mig själv ytterligare motivation att inte slarva med publiceringstakten. Så även den här våren, även om jag inte kommit med på listan över deltagare 2017.
Med detta inlägg har jag alltså skrivit 100 inlägg på lika många dagar. Det är inte ofta inläggen haft något större värde, men det är väl med mitt skrivande som med mitt springande – kvantitet har många gånger fått gå före kvalitet.
Nu har jag 100 inlägg kvar till att jag når 400 den här vändan (som med mycket stor sannolikhet kommer att bli den sista). Jag funderar på att ta semesterpaus i några veckor innan jag avslutar om drygt tre månader, men jag har inte bestämt mig ännu. Kanske blir det istället en liten bloggresumé i tjugotalet delar, men min tanke att förbereda en sådan har förblivit endast en tanke.
lördag 17 juni 2017
#299: Ett tråkigt nej
Tidigare ikväll fick jag frågan om jag var intresserad av att springa Vasastafetten. I mer än ett ögonblick ville jag acceptera utan hänsyn till att mitt knä kanske hindrar mig från att delta. Men jag tror ju alltid att det nog ska gå ändå.
Första gången jag sprang en delsträcka i Vasastafetten var faktiskt kort efter en annan knäskada, då i vänster knä. Den gången gick det bra, och sedan sprang jag i stafetten tre år till med samma lag. Jag har många gånger tänkt att jag vill springa på Vasaloppsbanan igen.
Den här gången avböjer jag, tyvärr. Skulle det vara så att jag kan springa den 19:e augusti så är jag redan anmäld till Midnattsloppet i Stockholm, som jag i så fall springer för femtonde året i rad. Old habits die hard.
Första gången jag sprang en delsträcka i Vasastafetten var faktiskt kort efter en annan knäskada, då i vänster knä. Den gången gick det bra, och sedan sprang jag i stafetten tre år till med samma lag. Jag har många gånger tänkt att jag vill springa på Vasaloppsbanan igen.
Den här gången avböjer jag, tyvärr. Skulle det vara så att jag kan springa den 19:e augusti så är jag redan anmäld till Midnattsloppet i Stockholm, som jag i så fall springer för femtonde året i rad. Old habits die hard.
#298: Min kärlek till talet 42
Talet 42 har dykt upp och varit aktuellt i min närhet ett flertal gånger det här dygnet. Som maratonlöpare är jag förstås förtjust i talet och skulle till exempel ha valt det om jag någon gång haft anledning att bära en fotbollströja eller liknande.
Jag tyckte också om att vara 42 år gammal. Det var en bra ålder då det hände mig flera bra saker. Till exempel sprang jag min snabbaste mara i Berlin som 42-åring. Det råkade dessutom vara den 42:a upplagan av Berlin Marathon.
Jag tyckte också om att vara 42 år gammal. Det var en bra ålder då det hände mig flera bra saker. Till exempel sprang jag min snabbaste mara i Berlin som 42-åring. Det råkade dessutom vara den 42:a upplagan av Berlin Marathon.
torsdag 15 juni 2017
#297: Den alternativa karriären
Kollegor jag inte träffar så ofta frågade mig idag om mitt senaste deltagande i Stockholm Marathon. Menat som ett skämt fick jag höra att min karriär som maratonlöpare kanske är över. Jag svarade helt allvarligt att tanken har slagit mig.
Jag har dock fortfarande några mål framför mig som jag inte vill släppa. Om jag sedan skulle nöja mig med det så är frågan vad jag ska ägna mig åt istället. Jag har funderat över det här tidigare och då tänkt att vandring skulle kunna vara en god ersättning. För tillfället känns det inte som en jättestor omställning.
Jag har dock fortfarande några mål framför mig som jag inte vill släppa. Om jag sedan skulle nöja mig med det så är frågan vad jag ska ägna mig åt istället. Jag har funderat över det här tidigare och då tänkt att vandring skulle kunna vara en god ersättning. För tillfället känns det inte som en jättestor omställning.
onsdag 14 juni 2017
#296: Ljuset i tunneln
Efter någon vecka av utmattning och tröstlöshet kändes det idag som att det håller på att vända. Det är inte så att jag sover mer och jobbar mindre, men plötsligt känner jag mig piggare, starkare och fylld av jävlaranamma. Det kan bero på att jag bara har sju arbetsdagar kvar innan en lång semester och nyss har bokat en länge planerad resa. Jag längtar och ser fram emot total avkoppling.
tisdag 13 juni 2017
#295: Springa till eller istället för tunnelbanan
Förra våren sprang jag till eller från jobbet flera gånger varje vecka, men nu funderar jag inte ens över det. Fas det är klart, jag springer för att hinna med tunnelbanan ganska ofta. Allvarligt talat så är det bara oron för knät som hindrar mig. Kanske kan jag försöka springa till eller från jobbet någon gång den här veckan – med SL-kortet i fickan för säkerhets skull.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)