Det har gått ett par år sedan jag var i USA. Min gamla ESTA-ansökan gäller givetvis inte längre. Jag har hunnit skaffa ett nytt pass också som nästan helt saknar stämplar.
Den ESTA-ansökan som jag gjorde nu inför vår resa till Chicago kommer jag att ha användning för även när jag ska springa NewYork City Marathon 2014 eftersom inresetillståndet gäller i två år. Två flugor i en smäll!
måndag 7 oktober 2013
söndag 6 oktober 2013
391: Mellan Berlin och Chicago
Det har gått en vecka sedan Berlin Marathon.
Träningsvärken har lagt sig, men jag fortfarande lite ont i vänster knä. Det är samma knä som jag slog sönder inför Stockholm Marathon 2008 och som spökade långt efter det, men jag vet inte om den gamla skadan har något med den här smärtan att göra. Jag har vilat, bara gått promenader.
Det är en vecka kvar till Chicago Marathon.
Träningsvärken har lagt sig, men jag fortfarande lite ont i vänster knä. Det är samma knä som jag slog sönder inför Stockholm Marathon 2008 och som spökade långt efter det, men jag vet inte om den gamla skadan har något med den här smärtan att göra. Jag har vilat, bara gått promenader.
Det är en vecka kvar till Chicago Marathon.
lördag 5 oktober 2013
392: Regnigt i The Windy City?
Det är lite tidigt att kolla väderprognoser med drygt en vecka kvar till Chicago Marathon, men eftersom vi behöver packa redan nu i helgen så vill vi ha indikationer på vad som ska ner i väskan. Det ser ut att bli varmt och soligt, fast med ett litet undantag...
Det är märkligt hur det kan slumpa sig, för det är ju bara på söndag förmiddag som jag har specifika utomhusplaner.
Dagens prognos från SMHI
Dagens prognos från yr.no
Det är märkligt hur det kan slumpa sig, för det är ju bara på söndag förmiddag som jag har specifika utomhusplaner.
393: Varde ljus!
Gångvägen från Markuskyrkan i Björkhagen som går förbi utomhusgymmet ska genomgå en upprustning. Det innebär bland annat förbättrad belysning, vilket tydligen också inkluderar Björkhagsspårets sista del, den lömska förbindelsestigen till Kärrtorpspåret. Jodå, i morse såg jag stolpen ligga där i det frostiga gräset. Riktigt bra motionsspår blev just ännu bättre.
Äntligen slipper man springa här utan att kunna se marken!
torsdag 3 oktober 2013
394: Mina olika sluttider i Berlin
Jag var snabb att lägga ut min sluttid här efter Berlin Marathon, men jag har faktiskt fått två olika besked. Både resultatlistan och diplomet visar 3:42:19. Den officiella appen visar dock 3:42:18.
Igår meddelades för övrigt att appens tillverkare, Tata Consultancy Service, blir ny titelsponsor för New York City Marathon från 2014. Jag hoppas på en fortsatt god relation.
Diplomet visar 3:42:19.
Appen visar 3:42:18.
Igår meddelades för övrigt att appens tillverkare, Tata Consultancy Service, blir ny titelsponsor för New York City Marathon från 2014. Jag hoppas på en fortsatt god relation.
onsdag 2 oktober 2013
395: Den ojämna träningsvärken
Jag minns att jag förr kunde springa en halvmara på en och en halv timme utan få träningsvärk, men nu springer jag så sällan att varje lopp och varje ansträngande träningspass ger träningsvärk. Var träningsvärken känns mest varierar givetvis beroende på vad jag gjort.
Tiokilometersloppen sätter sig på vaderna. När jag hade sprungit Sicklaloppet fanns träningsvärken i vaderna kvar ända fram till Berlinresan. Så viktigt var egentligen inte Sicklaloppet för mig, så jag var orolig att jag hade ansträngt mig för mycket med bara en vecka kvar till Berlin Marathon. Jag kände också av vaderna redan under första kilometern på Berlin Marathon, men det blev aldrig värre än så.
Efter långa sträckor får jag snarare träningsvärk i låren. Det är kanske inte så konstigt, men det jag har reagerat på nyligen är hur träningsvärken i låren är ojämn. Det känns först mer i höger lårs framsida och sedan mer i vänster lårs baksida. Betyder det att jag har ett konstigt löpsteg och/eller att jag kompenserar för något?
Tiokilometersloppen sätter sig på vaderna. När jag hade sprungit Sicklaloppet fanns träningsvärken i vaderna kvar ända fram till Berlinresan. Så viktigt var egentligen inte Sicklaloppet för mig, så jag var orolig att jag hade ansträngt mig för mycket med bara en vecka kvar till Berlin Marathon. Jag kände också av vaderna redan under första kilometern på Berlin Marathon, men det blev aldrig värre än så.
Efter långa sträckor får jag snarare träningsvärk i låren. Det är kanske inte så konstigt, men det jag har reagerat på nyligen är hur träningsvärken i låren är ojämn. Det känns först mer i höger lårs framsida och sedan mer i vänster lårs baksida. Betyder det att jag har ett konstigt löpsteg och/eller att jag kompenserar för något?
Ett snedsteg?
tisdag 1 oktober 2013
396: Berlin Marathon 2013
Det blev ingen oavbruten sömn innan loppet. Jag vaknade flera gånger under natten och långt innan det var tid att gå upp. Men jag mådde bra, åt av hotellets frukost vid sjutiden och lämnade hotellet halv åtta. De tre kilometrarna från hotellet till startområdet tog en halvtimme att gå.
Med en halvtimme till starten kl 08:45 följer jag strömmen av löpare och skyltarna till startgrupp E. Precis innan jag kommer fram tar det tvärstopp. Många försöker hitta en alternativ väg och tränga sig igenom de sista parksnåren medan den sista kvarten rinner iväg. Desperationen är nära. Till slut kommer jag ut på trottoaren, joggar fram till bakre E-ingången och står längst bak med mindre än en minut till startskottet.
Även om det tar tid att nå fram till startlinjen så är det inte längre några problem. Jag har inte bråttom och har heller inga problem att hålla önskat tempo. Kilometer efter kilometer och vid varje mellantidsmatta var femte kilometer kan jag konstatera att jag springer ungefär i femminuterstempo.
Det finns några trånga passager med avsmalnande gatubredd tidigt under loppet, men det går hyfsat. Förr var jag snabbare än alla dessa människor jag nu ser framför mig, men inte idag. Jag har blivit en mellanmjölkslöpare, en i mängden av alla glada motionärer. Men det är fint att vara att turistlöpare.
Jag väljer att dricka ganska sällan, sportdryck vid 9 och 20 km och lite senare även vatten och en gel. Berlin Marathon är verkligen ett fantastiskt lopp! Man får se så mycket av staden och så mycket olika stadsmiljöer. Det råkar dessutom vara perfekta väderförutsättningar. Jag försöker njuta av omgivningarna och det fina vädret, men som vanligt kan jag inte låta bli att räkna upp och räkna ner och så småningom också fundera på om jag är på väg att bli trött.
I väntan på att få se min syster vid 36 kilometer försöker jag bibehålla det jämna tempot. En timme kvar, trekvart kvar, en halvtimme kvar och efter att jag passerat min syster kommer det bara att vara en halvtimme kvar till målgång... Självbedrägeri förstås, eftersom jag vet att tempot snart kommer att sjunka.
Tre timmar och en minut har gått när jag ser min syster. Helt ok, men nu får jag håll på höger sida, börjar tänka mycket på andningen, känner tilltagande trötthet och allt större smärtor i kroppen. Jag vill verkligen inte sluta springa, men någonstans efter 39 kilometer börjar jag trots allt att gå.
En löpare i rödvitrandig tröja springer omkring och försöker få gående att börja springa igen. Han trycker handen även i min rygg och säger ”I'm watching you”. När han ger sig på någon annan börjar jag gå igen. Det gör ont, och trots att det är jobbigt att gå så är det svårt att börja springa igen. Jag växlar lite mellan gång och löpning, men inte heller löpningen går snabbt. Mängder av löpare passerar mig.
En stor grupp åskådare skriker mitt namn om och om igen. Jag ler, skakar på huvudet och börjar springa igen. De jublar. Nu är det inte längre kvar än att jag bestämmer mig för att bita ihop. En kilometer kvar, sedan sista kurvan, synen av Brandenburger Tor och vetskapen om att mållinjen ligger där bakom. Jag känner viljestyrkan och krafterna återvända. Jag ökar farten och passerar löpare.
Jag tittar på klockan, försöker kapa några sekunder på sluttiden och springer i mål utan att falla ihop. Det känns faktiskt bättre än väntat med tanke på den tidigare svackan. Jag tar emot medalj, värmebevarande plastskynke, dryck och frukt och vandrar mot den hägrande ölen. När jag hämtat min påse med överdragskläder sätter jag mig i gräset tills ölen är uppdrucken.
Promenaden tillbaka till hotellet går inte snabbt och kvällen blir ingen höjdare, men jag är trots allt nöjd med mitt resultat. Att jag har mer än tiotusen löpare före mig i resultatlistan känns förstås lite jobbigt, men hur många av dom ska springa Chicago Marathon två veckor senare?
Klädinlämning. Plåtade två byggnader (och oavsiktligt två löpare).
Med en halvtimme till starten kl 08:45 följer jag strömmen av löpare och skyltarna till startgrupp E. Precis innan jag kommer fram tar det tvärstopp. Många försöker hitta en alternativ väg och tränga sig igenom de sista parksnåren medan den sista kvarten rinner iväg. Desperationen är nära. Till slut kommer jag ut på trottoaren, joggar fram till bakre E-ingången och står längst bak med mindre än en minut till startskottet.
Även om det tar tid att nå fram till startlinjen så är det inte längre några problem. Jag har inte bråttom och har heller inga problem att hålla önskat tempo. Kilometer efter kilometer och vid varje mellantidsmatta var femte kilometer kan jag konstatera att jag springer ungefär i femminuterstempo.
Det finns några trånga passager med avsmalnande gatubredd tidigt under loppet, men det går hyfsat. Förr var jag snabbare än alla dessa människor jag nu ser framför mig, men inte idag. Jag har blivit en mellanmjölkslöpare, en i mängden av alla glada motionärer. Men det är fint att vara att turistlöpare.
Jag väljer att dricka ganska sällan, sportdryck vid 9 och 20 km och lite senare även vatten och en gel. Berlin Marathon är verkligen ett fantastiskt lopp! Man får se så mycket av staden och så mycket olika stadsmiljöer. Det råkar dessutom vara perfekta väderförutsättningar. Jag försöker njuta av omgivningarna och det fina vädret, men som vanligt kan jag inte låta bli att räkna upp och räkna ner och så småningom också fundera på om jag är på väg att bli trött.
I väntan på att få se min syster vid 36 kilometer försöker jag bibehålla det jämna tempot. En timme kvar, trekvart kvar, en halvtimme kvar och efter att jag passerat min syster kommer det bara att vara en halvtimme kvar till målgång... Självbedrägeri förstås, eftersom jag vet att tempot snart kommer att sjunka.
Där kommer jag ju!
Tre timmar och en minut har gått när jag ser min syster. Helt ok, men nu får jag håll på höger sida, börjar tänka mycket på andningen, känner tilltagande trötthet och allt större smärtor i kroppen. Jag vill verkligen inte sluta springa, men någonstans efter 39 kilometer börjar jag trots allt att gå.
En löpare i rödvitrandig tröja springer omkring och försöker få gående att börja springa igen. Han trycker handen även i min rygg och säger ”I'm watching you”. När han ger sig på någon annan börjar jag gå igen. Det gör ont, och trots att det är jobbigt att gå så är det svårt att börja springa igen. Jag växlar lite mellan gång och löpning, men inte heller löpningen går snabbt. Mängder av löpare passerar mig.
En stor grupp åskådare skriker mitt namn om och om igen. Jag ler, skakar på huvudet och börjar springa igen. De jublar. Nu är det inte längre kvar än att jag bestämmer mig för att bita ihop. En kilometer kvar, sedan sista kurvan, synen av Brandenburger Tor och vetskapen om att mållinjen ligger där bakom. Jag känner viljestyrkan och krafterna återvända. Jag ökar farten och passerar löpare.
Jag tittar på klockan, försöker kapa några sekunder på sluttiden och springer i mål utan att falla ihop. Det känns faktiskt bättre än väntat med tanke på den tidigare svackan. Jag tar emot medalj, värmebevarande plastskynke, dryck och frukt och vandrar mot den hägrande ölen. När jag hämtat min påse med överdragskläder sätter jag mig i gräset tills ölen är uppdrucken.
Skål, Berlin!
Promenaden tillbaka till hotellet går inte snabbt och kvällen blir ingen höjdare, men jag är trots allt nöjd med mitt resultat. Att jag har mer än tiotusen löpare före mig i resultatlistan känns förstås lite jobbigt, men hur många av dom ska springa Chicago Marathon två veckor senare?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)