116

Det blev ingen provlöpning av OS-banan i den varma sommarkvällen. Inte för mig och min svullna högerfot. Det retar mig givetvis, precis som det alltid gör när jag är anmäld till något och sedan inte deltar – även om det är gratis. Nu rörde det sig bara om 50 spänn, men jag ville verkligen vara med. Nåja, det var ju inte mer än ett gemensamt träningspass den här gången. Om exakt två år är det Jubileumsmarathon på riktigt, och jag vill hellre vara med då.

Jag hade åtminstone en trevlig kväll istället för att bara sitta hemma och deppa. Mat och dryck i gott sällskap på en solig balkong i Gubbängen var fullgod ersättning till att springa från Stadion till Sollentuna.

Jocke hade med sig sin sin nyinförskaffade iPad, och titta – den går att använda till allt väsentligt!

117

Mitt besök på Sophiahemmet blev inte långvarigt. En snabb undersökning följt av ett kort, informerande samtal. Allt som allt tog det mindre än tio minuter. Anledningen till att jag fick en tisdagstid var att röntgenavdelningen inte hade öppet igår, men nu behövde jag ändå inte genomgå den proceduren.

”En gång vrickad, alltid vrickad” var ortopedens visdomsord när jag berättat att jag skadade samma fot för fem år sedan. Om ledbandet gått av förlorar man funktionen av nervsensorerna vid ledbandets ändar som hjälper foten att kompensera mot ett ojämnt underlag. Man kan hjälpa till genom att träna upp balans och stabilitet, vilket jag i ärlighetens namn inte lagt mycket energi på de senaste fem åren.

Träna tyckte ortopeden att jag kunde börja göra direkt, men då avsåg han främst att stå på en hård kudde eller en balansplatta. Cykling rekommenderades, och springa kan jag göra så länge foten inte svullnar (och först efter att nuvarande svullnad gått ner). För att undvika överraskningar tyckte han att löpband var att föredra.

När jag lämnat Sophiahemmet passade jag passade jag på att inviga mitt SL-korts City Bikes-funktion. Den alternativa träningen inleddes således direkt. Jag hämtade ut en cykel på Sturegatan (då cykelstället på Runebergsplan var ur funktion) och tog den så långt som till Slussen, varifrån jag senare tog en buss till Flatenbadet för att möta upp med sambon för värmande sol och svalkande bad.

Att simma i sjön Flaten var dock inte särskilt roligt idag. Växtligheten i sjön såg ut som en undervattensskog och virade sig runt benen på ett mycket obehagligt sätt, och att simma i riktning mot den hårda blåsten gjorde att vågorna slog i ansiktet. Det var nästan så att jag fick panik. Nej, det blir aldrig någon triatlet av mig. Det blir ingen Svensk Klassiker heller.

118

Jag besökte Danderyds sjukhus idag. Det var inte för min stukade högerfots skull, utan för att hälsa min sambos tre dagar gamla brorson välkommen till världen.

Lite omvårdnad fick jag ändå medan jag var där. Eftersom jag hade misslyckats med att linda foten på ett bra sätt vid det senaste tillfället fick jag en bättre lindning gjord av barnets far. Han har spelat handboll i många år, så han vet hur det ska göras. Hur kan man hålla på med en så farlig sport?

119

Med facit i hand borde vi nog ha stannat ett dygn till på Gålö, min tältsambo och jag, för trängseln på Flatenbadet idag var inte en lika charmerande naturupplevelse. Men vi valde destination efter tillgänglighet med tanke på både kollektivtrafik och minsta antal haltande steg till badplatsen.

Det går ganska bra att gå, men att springa till bussen är ännu inte att tänka på. Skillnaden mellan mina vrister är uppenbar om jag står med fötterna bredvid varandra, men svullnaden är ändå svår att fånga på bild. Blodet som runnit ner och lagt sig mellan ankel och fotkant får stå för det visuella.

Vad min högerfot annars döljer i sin linda.

Jag vågar mig ännu inte på några gissningar om jag måste ställa in all planerad löpning eller om jag kan delta i de lopp jag har anmält mig till. Först vill jag konsultera expertis. Det känns åtminstone inte lika allvarligt som när jag stukade foten i slutet av juni 2005. Det året valde jag att springa Midnattsloppet i augusti (trots att expertisen avrådde) men inte S:t Eriksloppet i september.

120

Efter att ha campat två nätter på Gålö – nästan helt ensamma längst ut på Apelviksudd där vi sovit i tält, lagat enkel mat på ett Trangiakök och druckit snabbkaffe – kändes terränglöpning plötsligt som det minst naturnära att göra. För en stund övergav jag en lat tillvaro med sol och bad från klipporna för att sätta på mig skor, funktionskläder och en klocka för tidtagning. Ren galenskap.

Stora Gålöslingan inkluderar merparten av Havtornsuddslingan (som jag sprang i onsdags), men sträcker sig sedan över en stor del av östra Gålö innan man är tillbaka vid Gålö Havsbad efter 11,7 kilometer. Jag gav mig ut i ett tempo som jag gärna skulle kalla mitt ultratempo, men eftersom jag aldrig sprungit längre än ett maraton är det väl mer rättvist att kalla det för mitt tempo vid tuff terräng.

Jag hade precis lämnat Havtornsuddslingan och sprang efter enbart röd markering uppför ännu en krånglig backe när jag trampade så fel att högerfoten vek sig. Det small på båda sidor av ankeln och blixtrade till av smärta. Jag hoppas att jag samtidigt trampade sönder en pinne, för jag ville inte att det ljudet ska ha kommit från min fot. Min första tanke var annars att så snabbt som möjligt ta mig tillbaka till den mer trafikerade stigen för att inte bli fast utan möjlighet att få hjälp.

Att jag fortfarande kunde röra mig såg jag som ett tecken på att foten åtminstone inte var bruten. Den första omedelbara rädslan ersattes av brådska att ta mig så långt som möjligt innan smärtan skulle komma tillbaka och stoppa min framfart. Jag nådde den tidigare stigen och fortsatte i riktning mot Gålö Havsbad med tankarna virvlande i huvudet. Hur skulle jag nå tillbaka till vår tältplats och sedan bära tillbaka all packning? Varför hade jag inte tagit telefonen med mig? Hur ska jag nu kunna springa mina planerade lopp?

Jag haltade knappt, så jag började tänka att det kanske inte var så farligt. Istället för att stanna vid Skärgårdsstiftelsens faciliteter pinnade jag på. Min plan var nu att hålla mig i rörelse till att jag var tillbaka vid tältet. Det kändes allt sämre i foten, så jag antog att jag så snart som möjligt borde stoppa svullnaden med kyla och lindning. När jag stukade foten 2005 (samma fot!) dröjde jag alltför länge med detta och jag hade elefantvrist i evigheter.

Med foten kyld, lindad och i högt läge, samt med hund som tröst.

Att gå tillbaka med tung packning några timmar senare var lite svårare och kanske inte det bästa för foten. Men det gick. Nu får vi se om jag måste revidera min plan att prova de nya skorna på ett kort och snabbt pass på måndag, samt vara med på provlöpning av OS-banan på onsdag. I vilket fall måste jag kanske tänka om vad gäller fokus på löpning i tuff terräng. Hoppas bara att det inte blir en helt löpningsfri sommar med sjukgymnastik som enda fysiska aktivitet.

Sedan någon gång under dagen har jag inte längre ont i halsen eller något annat tecken på förkylning. Kan man därmed säga att mitt moln har en liten silverkant?

121

Jag gjorde armhävningar hemma igår innan jag gav mig ut i friluftslivet. Enligt det där programmet skulle jag göra 14+19+14+14+19 eller fler. Jag nådde bara till 11 i fjärde setet och brydde mig inte om att testa max i ett femte set. Jag måste välja en annan nivå att gå in på eller lämna programmet helt och köra efter eget huvud.

122

14 juli 2012 arrangeras ett Jubileumsmarathon till minne av det maratonlopp hölls exakt 100 år tidigare vid olympiaden i Stockholm. Jag har anmält intresse av att delta i loppet, som så nära det är möjligt kommer att följa den bana som gällde 1912.

På onsdag, med två år kvar till jubileet, arrangeras en provlöpning av banan. Bara enkel väg, från Stadion till Sollentuna, ungefär 20 kilometer. Det kostar endast 50 kronor att delta, men sista dag att anmäla sig är idag.

Jag har inte kunnat bestämma mig för om jag ska vara kvar i stan den dagen, men för att hålla alla dörrar öppna så har jag anmält mig nu. Det kan ju bli trevligt.