Jag åkte till Berlin med ganska låga förväntningar på vad jag skulle kunna prestera i loppet — ja, jag var till och med lite orolig för hur det skulle gå, inte minst mot slutet. När jag kände mig nere med anledning av detta försökte jag istället fokusera på själva resan, en trevlig hösthelg i Berlin med min syster.
Som turisthelg började det bra. Lunch och öl på Rigas flygplats, fint hotell och rymligt rum i Berlin, en god natts sömn, fin frukost på stan och en tupplur i solen på Tempelhofs flygplats efter att ha hämtat startlappen. Som vanligt när jag är i en främmande stad blev det en del långa promenader, men det kändes bra inför loppet och det blev ännu en god natts sömn.
Vårt hotell på acceptabelt gångavstånd från start och mål.
Ett välkomnande som lämnar en känsla av tomhet.
I målområdet dan före dan, med tankar på framtiden.
Jag hade tänkt inleda loppet i 4:55-tempo och sedan anpassa mig efter hur det kändes. Efter att både första och andra kilometern gått på ungefär 4:30 så tänkte jag att varför inte, så länge jag bara rullar på utan ansträngning. Efter ytterligare ett par kilometer la jag märke till två italienare framför mig i röda linnen, en kille och en tjej, som sprang i jämnt och fint 4:30-tempo. Jag bestämde mig för att hänga fast vi dem så länge som möjligt.
Inte ett ord slösade jag krafter på att yttra, det blev bara en vinkning till en familj i ett tåg som stod still på en bro vi sprang under. Tempot var konstant. Ett tag funderade jag på om jag kunde få ärva 4:30-Staffans stående epitet nu när han själv inte längre har användning för det.
Vid 27 kilometer stod PowerBar och bjöd på energipåfyllning. Eftersom krafterna hade börjat tryta tog jag tacksamt emot gel från första bästa funktionär. Jag fick tre stycken i handen, vilket kändes onödigt. De jag fick var Strawberry och jag såg att det även fanns koffein, men jag ville inte ta emot mer. Jag tryckte i mig en gel och behöll de andra två i vänsterhanden. Jag trodde inte att jag skulle ta någon mer, men kunde inte förmå mig att slänga dem.
Nu började jag räkna ner till att jag skulle få se min syster. Kilometer översattes till minuter. Jag längtade och tänkte att det bara skulle vara en halvtimmes löpning kvar efter att jag passerat syrran. Två små delsträckor.
Efter 29 kilometer släppte jag italienarna. I minst 25 kilometer hade jag haft dem nära, men nu klarade jag inte att hålla tempot längre. Från att ha legat lite över 4:30 låg jag ganska snart över fem minuter. Jag hade svårt att motivera mig till att hålla ett bättre tempo, men jag lyckades åtminstone hålla gå-tankarna borta.
När jag äntligen såg min syster bröt jag tystnaden, lämnade ifrån mig de två gelpaketen, och kämpade sedan vidare utan att stanna. Jag vill bara gå! Dagen innan hade vi vandrat längs slutsträckan, så jag visste vad som väntade och lät mig inte luras av att se Brandenburger Tor efter sista kröken. Jag hade krafter kvar även efter jag sprungit genom monumentet, så det blev en liten fartökning mot slutet.
Blicken högt, med risk att snubbla på kameran.
Killen bakom berättade att han inte ville ladda för en mara igen.
Både medaljen och plasten fick följa med hem.
Slutresultatet, 3:23:53, blev faktiskt 40 sekunder bättre än min bästa Stockholmsmara och därmed min näst snabbaste av totalt 11. Jag kan ärligt säga att resultatet överträffade alla mina förväntningar.
När jag suttit av mig den värsta smärtan, pratat med en annan löpare som trodde att jag var dansk för att jag hade en rödvit tröja, hämtat ut mina saker och druckit ur min öl så inledde jag promenaden till den överenskomna mötesplatsen där min syster satt och solade. På kvällen blev det ännu en promenad och givetvis ännu ”en” öl.
Underbart att kunna sitta utomhus sista helgen i september.
Plastmuggar i drivor efter avslutat lopp.
Det finns givetvis mycket mer att säga om både loppet och helgen, men nu släpper jag det här och blickar framåt istället. Berlin finns även i framtiden, tillsammans med drömmar om min snabbaste mara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar