Tyvärr är inte vår hund fostrad så att den snällt springer bredvid mig. De gånger vi varit ute på gemensamma löpturer så drar hon mig först fram i tre kilometer, därefter går det hyfsat en stund innan hon prompt ska stanna och dricka ur någon lerpöl, och innan jag nått fem kilometer är det i princip tvärstopp.
När jag kom hem efter jobbet igår var det som vanligt så att hundpromenaden hade första prioritet, men jag valde att först byta om för att kunna springa. Hunden fick nosa runt lite medan jag väntade på satellitkontakt, sedan blev det ett par varv på Hammarbyrundan (med en och annan nödvändig paus).
Totalt blev det precis över tre kilometer, så vi stannade alltså precis när det började gå bra. Det blev aldrig någon vacker löpning, alldeles för många svordomar och ingen kvalitet över huvud taget. Men passet tjänade ändå dubbla syften – hunden fick komma ut och jag fick springa.
Jag sprang utan kamera, så jag lånade en av mattes nytagna.
Men det kan bli galet bra intervallträning. :-) Har du kopplet i handen eller fäst runt magen? (På dig alltså?) Du kanske kan springa en runda själv efter du sprungit med hunden? Då är du ju liksom uppvärmd och klar!:-)
SvaraRaderaJag sprang med hunden två gånger under julen, en gång med kopplet i ett midjebälte och andra gången med kopplet i handen. Det gjorde inte så stor skillnad tyckte jag.
SvaraRaderaSjälvklart skulle jag kunna lämna in hunden och sticka ut igen, men i det här fallet var det istället hög tid för utfodring. Även för hunden.
Förstår... Men två gånger är väldigt liten tid för hunden att lära sig! Fortsätt öva!Förhoppningsvis kommer du att få en riktigt fin springkompis!:-)
SvaraRaderaDe två gångerna var inte de första, men visst behövs det mycket träning för att lära både henne och mig.
SvaraRaderaJag kanske ska låta henne dra mig uppför Hammarbybacken?