Mitt resultat i Jubileumsmarathon (180 dagar)

Jag har mest suttit och slöat sedan jag gick i mål, så en längre redogörelse av loppet får vänta till imorgon. Om man kollar i resultatlistan står mitt resultat som 3:37:30, men jag sprang ju inte bara 40 075 meter utan gick i mål först efter 42 195 meter på tiden 3:49:15.

Glad över att springa i mål under 3:50.

Det var inte bättre förr (181 dagar)

Jag inleder min semester med att springa Jubileumsmarathon. Idag hämtade jag min startlapp, imorgon klockan 13:48 springer jag från Stockholms Stadion till Sollentuna och tillbaka.

Springa ett vanligt maratonlopp eller ungefär som 1912?

För mig är det här ett maratonlopp nästan som vilket maratonlopp som helst. Jag kommer inte att klä ut mig, inte ens med hjälp av den näsduken man fick med startlappen och är tänkt att bäras på huvudet. Min löparvän Tobias, som också ska springa loppet, skrev ”De som gjorde loppet 1912 körde high tech för sin tid. Jag gör detsamma”.

Tygpåse, näsduk och startlapp med jubileumstryck.

Jag funderar till och med på att hoppa över de traditionella säkerhetsnålarna och testa magneter istället, speciella magneter som jag fått skickade till mig från Sportsmagneter i Danmark. Fast det är klart, man ska ju inte testa saker för första gången på tävling, särskilt inte på maratonlopp.

Vem sitter på läktaren imorgon?

En dag kvar till semester? (182 dagar)

De sista dagarnas förberedelser går lite knackigt. Det är fortsatt minus på sömnkontot samtidigt som all vaken tid går åt till antingen jobb eller andra icke löpningsrelaterade aktiviteter.

Till dagens plus och minus räknar jag en total nedtrimning av skägg och frisyr, samt något som liknar magsjuka. Förhoppningsvis får jag sova utan avbrott i natt. Det skulle också vara skönt om sista arbetsdagen innan semestern kan hållas så kort att jag kan ta mig till startlappsutdelningen och ändå komma hem i rimlig tid.

När börjar semestern — efter sista arbetsdagen eller efter Jubileumsmarathon?

Lunchrunda (183 dagar)

På de ett och ett halvt år jag hr jobbat i Kungens kurva har jag nog bara en gång tidigare sprungit en lunchrunda. Anledningen till att det blev en andra gång idag var att min kontorskollega föreslog det. Jag hade förmodligen inte tagit initiativ till det själv.

Jag föreslog att vi skulle springa till de motionsspår som finns bara två kilometer bort, springa ett lämpligt spår och sedan springa tillbaka. Max en mil i lugnt tempo.

Nu råkade vi springa det tre kilometer långa elljusspåret istället för något mer spännande, men det visade sig bli precis lagom eftersom vi kom ut lite sent. Det var lite mindre terräng än vad jag hade väntat mig, lite mer än mitt löpsällskap hade önskat.

Totalt blev det 7,5 kilometer i strax över femminuterstempo. Vi kommer att springa igen, men det blir först efter min semester.

På sömnkontot (184 dagar)

Av de sju tipsen inför Jubileumsmaran som det länkades till i ett nyhetsbrev står sömn som nummer 1. Det här får vara min sista slarviga kväll. Jag spelade biljard efter jobbet och drack en öl, drack lite vin till maten och sedan lite till medan jag såg en film. Nu är det sent och jag måste gå upp tidigt. Det återstår dock tre nätter, så jag är inte speciellt orolig.

Ett dussin backar (185 dagar)

För några veckor sedan berättade en granne om en idé han hade haft om att arrangera en löpartävling för grannskapet. Han tänkte sig att man sprang eller gick ett valfritt antal varv på Hammarbyrundan under en begränsad tid och sedan kanske grillade tillsammans. Jag skulle definitivt medverka på ett sådant arrangemang.

Hammarbyrundan har tre ganska tuffa backar. Idag sprang jag fyra varv, så det blev sammanlagt tolv backar. Jag kände mig ganska pigg i benen och ökade stegfrekvensen ordentligt uppför, snabbt trippande på tå. Totalt blev det inte mer än 3,55 kilometer — min Garmin kommer inte ens upp i 800 meter per varv fast det ska vara 900 — men det kändes lagom mellan arbetsdag och kvällsmat.

Den gamla skadan gör sig påmind (186 dagar)

Efter åtskilliga timmars bilkörning den här helgen har jag ont i vänster knä.

Det var i maj 2008 som jag slog vänster knä i marken, närmare bestämt måndagen innan Stockholm Marathon. Knät svullnade upp så att jag inte kunde böja det och jag haltade fortfarande på onsdagen. Jag sprang ändå maran på lördagen — satte till och med nytt personbästa — men efter loppet svullnade knät igen.

Jag haltade nästan hela sommaren innan jag tog tag i problemet och fick diagnos, sjukgymnastik och el-akupunktur. Den molande smärtan fortsatte sedan att dyka upp när jag satt still längre stunder, som när jag gick på bio eller körde bil.

Det har hunnit gå ganska lång tid utan att jag känt den där smärtan. Jag har inte kört så mycket bil heller. Vi får se vad som händer under ett par veckors bilsemester.