Ett tydligt vårtecken — och idag har det känts som att alla tänkbara vårtecken behövs — är de nyhetsbrev med reklam för olika lopp som trillar in i en strid ström. Den här veckan har jag bland annat fått information om Parloppet, Lidingöloppet, Göteborgsvarvet, NackaOrienteringen, Stockholm Halvmarathon och Sentrumsløpet.
Innehållet i dessa nyhetsbrev kan vara mer eller mindre matnyttigt. Förutom vårkänslan är den mest omedelbara effekten på mig att jag blivit påmind om att jag måste anmäla mig till Lidingöloppet innan det är för sent.
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Frisk och skadefri (286 dagar)
Jag pendlar mellan två känslor. Den första är att jag glad över att jag har varit frisk och skadefri så länge. Den andra är oron över minsta tecken på motsatsen. Det kan vara antydan till en förkylning eller, som när jag kom hem tidigare idag, en intensiv smärta ovanför vänsterfotens vrist.
Någon gång framöver kommer jag väl att bli sjuk eller dra på mig ännu en skada, så det gäller att passa på att njuta och springa medan jag kan. Blir det inte imorgon, så blir det på söndag.
Någon gång framöver kommer jag väl att bli sjuk eller dra på mig ännu en skada, så det gäller att passa på att njuta och springa medan jag kan. Blir det inte imorgon, så blir det på söndag.
torsdag 29 mars 2012
Malin Ewerlöf på Akademibokhandeln (287 dagar)
Akademibokhandeln har bjudit in till en träff med Malin Ewerlöf då man bland annat kan höra henne prata om sin nya bok. Evenemanget var tänkt att hållas enbart ikväll, men eftersom alla platser gick åt i ett nafs så fick jag och andra övertaliga möjlighet att närvara redan igår.
När jag och min löpintresserade vän kom dit blev vi serverade smoothie och energikaka — eller ”en bar” som man valde att kalla det. Presentationen hölls sedan i Löplabbets relativt nya butikslokal i Skrapan som ligger gömd i ena delen av Akademibokhandeln.
Innan evenemanget mötte jag upp med Erik som bestämt sig för att inte gå dit eftersom han inte trodde att han skulle få höra något nytt. Efter att ha varit där måste jag ge honom rätt — som erfaren löpare lärde man sig knappast något. Det handlade mest om att komma igång med löpning och om hur man gör det till en vana (vilket jag själv i och för sig kan behöva bli påmind om en gång till).
Till er som är anmälda till ikväll och är osäkra på om ni ska gå dit så kan jag säga att jag tog trots allt fick med mig två saker därifrån: en bild av Malin Ewerlöf som en sympatisk och ganska underhållande person, samt en goodie-bag med två böcker, ett par strumpor och ”en bar”.
När jag och min löpintresserade vän kom dit blev vi serverade smoothie och energikaka — eller ”en bar” som man valde att kalla det. Presentationen hölls sedan i Löplabbets relativt nya butikslokal i Skrapan som ligger gömd i ena delen av Akademibokhandeln.
Förutom Malin Ewerlöf skymtas hennes bok och någons näsa.
Innan evenemanget mötte jag upp med Erik som bestämt sig för att inte gå dit eftersom han inte trodde att han skulle få höra något nytt. Efter att ha varit där måste jag ge honom rätt — som erfaren löpare lärde man sig knappast något. Det handlade mest om att komma igång med löpning och om hur man gör det till en vana (vilket jag själv i och för sig kan behöva bli påmind om en gång till).
Till er som är anmälda till ikväll och är osäkra på om ni ska gå dit så kan jag säga att jag tog trots allt fick med mig två saker därifrån: en bild av Malin Ewerlöf som en sympatisk och ganska underhållande person, samt en goodie-bag med två böcker, ett par strumpor och ”en bar”.
onsdag 28 mars 2012
yr.no levererar (288 dagar)
När vi klev ut på Götgatan så var Erik skeptisk till prognosen från yr.no att regnet skulle upphöra klockan åtta. Någon minut innan åtta skulle jag dock säga att det inte föll en droppe över Södermalm, så nu är jag lite orolig över vad yr.no har att säga om vädret på lördag:
Jag hoppades på orienteringspremiär och utomhusfika, men det kunde ju skett under trevligare former. Förhoppningsvis är norrmännen inte lika träffsäkra när det gäller långtidsprognoser.
Jag hoppades på orienteringspremiär och utomhusfika, men det kunde ju skett under trevligare former. Förhoppningsvis är norrmännen inte lika träffsäkra när det gäller långtidsprognoser.
tisdag 27 mars 2012
Dagens siffror (289 dagar)
1. Brooklyn Half sålde slut 15 000 platser på 10 timmar. Snart blir det väl lotteriantagning även till det loppet.
2. Idag fick jag ett mejl med rubriken Parloppet 2010. Ingen rättelse skickades ut, men innehållet i övrigt verkar gälla innevarande år.
3. Jag sprang 3,5 km med hunden efter jobbet. Mina gamla Asics GT-2150 känns som tegelstenar.
2. Idag fick jag ett mejl med rubriken Parloppet 2010. Ingen rättelse skickades ut, men innehållet i övrigt verkar gälla innevarande år.
3. Jag sprang 3,5 km med hunden efter jobbet. Mina gamla Asics GT-2150 känns som tegelstenar.
måndag 26 mars 2012
Berlin Marathon 2011 (290 dagar)
Igår var det ett halvår sedan jag sprang Berlin Marathon. Min sammanfattning av resan och loppet har legat ofärdig nästan lika länge, men istället för att färdigställa så stryker jag de ofullständiga partierna och publicerar. Håll till godo!
Jag åkte till Berlin med ganska låga förväntningar på vad jag skulle kunna prestera i loppet — ja, jag var till och med lite orolig för hur det skulle gå, inte minst mot slutet. När jag kände mig nere med anledning av detta försökte jag istället fokusera på själva resan, en trevlig hösthelg i Berlin med min syster.
Som turisthelg började det bra. Lunch och öl på Rigas flygplats, fint hotell och rymligt rum i Berlin, en god natts sömn, fin frukost på stan och en tupplur i solen på Tempelhofs flygplats efter att ha hämtat startlappen. Som vanligt när jag är i en främmande stad blev det en del långa promenader, men det kändes bra inför loppet och det blev ännu en god natts sömn.
Jag hade tänkt inleda loppet i 4:55-tempo och sedan anpassa mig efter hur det kändes. Efter att både första och andra kilometern gått på ungefär 4:30 så tänkte jag att varför inte, så länge jag bara rullar på utan ansträngning. Efter ytterligare ett par kilometer la jag märke till två italienare framför mig i röda linnen, en kille och en tjej, som sprang i jämnt och fint 4:30-tempo. Jag bestämde mig för att hänga fast vi dem så länge som möjligt.
Inte ett ord slösade jag krafter på att yttra, det blev bara en vinkning till en familj i ett tåg som stod still på en bro vi sprang under. Tempot var konstant. Ett tag funderade jag på om jag kunde få ärva 4:30-Staffans stående epitet nu när han själv inte längre har användning för det.
Vid 27 kilometer stod PowerBar och bjöd på energipåfyllning. Eftersom krafterna hade börjat tryta tog jag tacksamt emot gel från första bästa funktionär. Jag fick tre stycken i handen, vilket kändes onödigt. De jag fick var Strawberry och jag såg att det även fanns koffein, men jag ville inte ta emot mer. Jag tryckte i mig en gel och behöll de andra två i vänsterhanden. Jag trodde inte att jag skulle ta någon mer, men kunde inte förmå mig att slänga dem.
Nu började jag räkna ner till att jag skulle få se min syster. Kilometer översattes till minuter. Jag längtade och tänkte att det bara skulle vara en halvtimmes löpning kvar efter att jag passerat syrran. Två små delsträckor.
Efter 29 kilometer släppte jag italienarna. I minst 25 kilometer hade jag haft dem nära, men nu klarade jag inte att hålla tempot längre. Från att ha legat lite över 4:30 låg jag ganska snart över fem minuter. Jag hade svårt att motivera mig till att hålla ett bättre tempo, men jag lyckades åtminstone hålla gå-tankarna borta.
När jag äntligen såg min syster bröt jag tystnaden, lämnade ifrån mig de två gelpaketen, och kämpade sedan vidare utan att stanna. Jag vill bara gå! Dagen innan hade vi vandrat längs slutsträckan, så jag visste vad som väntade och lät mig inte luras av att se Brandenburger Tor efter sista kröken. Jag hade krafter kvar även efter jag sprungit genom monumentet, så det blev en liten fartökning mot slutet.
Slutresultatet, 3:23:53, blev faktiskt 40 sekunder bättre än min bästa Stockholmsmara och därmed min näst snabbaste av totalt 11. Jag kan ärligt säga att resultatet överträffade alla mina förväntningar.
När jag suttit av mig den värsta smärtan, pratat med en annan löpare som trodde att jag var dansk för att jag hade en rödvit tröja, hämtat ut mina saker och druckit ur min öl så inledde jag promenaden till den överenskomna mötesplatsen där min syster satt och solade. På kvällen blev det ännu en promenad och givetvis ännu ”en” öl.
Det finns givetvis mycket mer att säga om både loppet och helgen, men nu släpper jag det här och blickar framåt istället. Berlin finns även i framtiden, tillsammans med drömmar om min snabbaste mara.
Jag åkte till Berlin med ganska låga förväntningar på vad jag skulle kunna prestera i loppet — ja, jag var till och med lite orolig för hur det skulle gå, inte minst mot slutet. När jag kände mig nere med anledning av detta försökte jag istället fokusera på själva resan, en trevlig hösthelg i Berlin med min syster.
Som turisthelg började det bra. Lunch och öl på Rigas flygplats, fint hotell och rymligt rum i Berlin, en god natts sömn, fin frukost på stan och en tupplur i solen på Tempelhofs flygplats efter att ha hämtat startlappen. Som vanligt när jag är i en främmande stad blev det en del långa promenader, men det kändes bra inför loppet och det blev ännu en god natts sömn.
Vårt hotell på acceptabelt gångavstånd från start och mål.
Ett välkomnande som lämnar en känsla av tomhet.
I målområdet dan före dan, med tankar på framtiden.
Jag hade tänkt inleda loppet i 4:55-tempo och sedan anpassa mig efter hur det kändes. Efter att både första och andra kilometern gått på ungefär 4:30 så tänkte jag att varför inte, så länge jag bara rullar på utan ansträngning. Efter ytterligare ett par kilometer la jag märke till två italienare framför mig i röda linnen, en kille och en tjej, som sprang i jämnt och fint 4:30-tempo. Jag bestämde mig för att hänga fast vi dem så länge som möjligt.
Inte ett ord slösade jag krafter på att yttra, det blev bara en vinkning till en familj i ett tåg som stod still på en bro vi sprang under. Tempot var konstant. Ett tag funderade jag på om jag kunde få ärva 4:30-Staffans stående epitet nu när han själv inte längre har användning för det.
Vid 27 kilometer stod PowerBar och bjöd på energipåfyllning. Eftersom krafterna hade börjat tryta tog jag tacksamt emot gel från första bästa funktionär. Jag fick tre stycken i handen, vilket kändes onödigt. De jag fick var Strawberry och jag såg att det även fanns koffein, men jag ville inte ta emot mer. Jag tryckte i mig en gel och behöll de andra två i vänsterhanden. Jag trodde inte att jag skulle ta någon mer, men kunde inte förmå mig att slänga dem.
Nu började jag räkna ner till att jag skulle få se min syster. Kilometer översattes till minuter. Jag längtade och tänkte att det bara skulle vara en halvtimmes löpning kvar efter att jag passerat syrran. Två små delsträckor.
Efter 29 kilometer släppte jag italienarna. I minst 25 kilometer hade jag haft dem nära, men nu klarade jag inte att hålla tempot längre. Från att ha legat lite över 4:30 låg jag ganska snart över fem minuter. Jag hade svårt att motivera mig till att hålla ett bättre tempo, men jag lyckades åtminstone hålla gå-tankarna borta.
När jag äntligen såg min syster bröt jag tystnaden, lämnade ifrån mig de två gelpaketen, och kämpade sedan vidare utan att stanna. Jag vill bara gå! Dagen innan hade vi vandrat längs slutsträckan, så jag visste vad som väntade och lät mig inte luras av att se Brandenburger Tor efter sista kröken. Jag hade krafter kvar även efter jag sprungit genom monumentet, så det blev en liten fartökning mot slutet.
Blicken högt, med risk att snubbla på kameran.
Killen bakom berättade att han inte ville ladda för en mara igen.
Både medaljen och plasten fick följa med hem.
Slutresultatet, 3:23:53, blev faktiskt 40 sekunder bättre än min bästa Stockholmsmara och därmed min näst snabbaste av totalt 11. Jag kan ärligt säga att resultatet överträffade alla mina förväntningar.
När jag suttit av mig den värsta smärtan, pratat med en annan löpare som trodde att jag var dansk för att jag hade en rödvit tröja, hämtat ut mina saker och druckit ur min öl så inledde jag promenaden till den överenskomna mötesplatsen där min syster satt och solade. På kvällen blev det ännu en promenad och givetvis ännu ”en” öl.
Underbart att kunna sitta utomhus sista helgen i september.
Plastmuggar i drivor efter avslutat lopp.
Det finns givetvis mycket mer att säga om både loppet och helgen, men nu släpper jag det här och blickar framåt istället. Berlin finns även i framtiden, tillsammans med drömmar om min snabbaste mara.
söndag 25 mars 2012
Långpass på vårfrudagen (291 dagar)
Av en lustig slump blev dagens långpass nästan på sekunden lika långt som förra helgens dryga 106 minuter. Sett till längden blev det dock 1,3 km mer, totalt lite över 19,5 km, kanske mest beroende på att jag inte sprang den tuffa terrängen på Hellas gröna spår den här gången.
Jag gjorde en annan avstickare från Hellas gula spår då jag vek av vid skylten mot Brotorp. Även här har Stockholm stad satt upp sina nya rödvita markeringar, fast utan sträckangivelser. På spårkartan står denna sträcka som ”Anslutning Brotorp - 2 400 m”. Det var precis den typ av skogsspår jag gillar, hela vägen fram till Skogsluffarnas stuga.
Väl vid Brotorp var jag lite osäker på vart jag skulle, så jag följde efter en annan löpare ett tag tills jag kände igen mig vid Djursjukhuset i Bagarmossen där jag återvände in i Nackareservatet. Nu blev det tyvärr till att upprepa sig och ännu en gång springa förbi golfklubben och vidare på Hellas gula spår.
När jag sprang med sällskap på lördagen fanns det inte riktigt utrymme för att inkludera elljusspåret norr om Hellasgården. Idag blev det dock lagom att plussa på detta för att komma upp i närmare två mil. Även här har det kommit upp nya rödvita spårmarkeringar från Stockholm stad. Enligt dessa är spåret 2300 meter, fast utan tydlig start- och slutpunkt.
Efter detta hade jag inga betänkligheter när jag valde närmaste vägen hem. Sedan några kilometer hade jag känt mig både trött och hungrig. Jag var nöjd med mig själv över att jag direkt när jag kommit hem hällde i mig ett stort glas havremjölk med kakao och åt en macka, men det var mindre bra att det dröjde fem timmar till ett större mål mat. Det kom förstås våfflor emellan.
Jag gjorde en annan avstickare från Hellas gula spår då jag vek av vid skylten mot Brotorp. Även här har Stockholm stad satt upp sina nya rödvita markeringar, fast utan sträckangivelser. På spårkartan står denna sträcka som ”Anslutning Brotorp - 2 400 m”. Det var precis den typ av skogsspår jag gillar, hela vägen fram till Skogsluffarnas stuga.
Väl vid Brotorp var jag lite osäker på vart jag skulle, så jag följde efter en annan löpare ett tag tills jag kände igen mig vid Djursjukhuset i Bagarmossen där jag återvände in i Nackareservatet. Nu blev det tyvärr till att upprepa sig och ännu en gång springa förbi golfklubben och vidare på Hellas gula spår.
När jag sprang med sällskap på lördagen fanns det inte riktigt utrymme för att inkludera elljusspåret norr om Hellasgården. Idag blev det dock lagom att plussa på detta för att komma upp i närmare två mil. Även här har det kommit upp nya rödvita spårmarkeringar från Stockholm stad. Enligt dessa är spåret 2300 meter, fast utan tydlig start- och slutpunkt.
Efter detta hade jag inga betänkligheter när jag valde närmaste vägen hem. Sedan några kilometer hade jag känt mig både trött och hungrig. Jag var nöjd med mig själv över att jag direkt när jag kommit hem hällde i mig ett stort glas havremjölk med kakao och åt en macka, men det var mindre bra att det dröjde fem timmar till ett större mål mat. Det kom förstås våfflor emellan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)