Jag har länge haft som mål att springa varannan dag eller tre gånger i veckan. Under vissa perioder har jag fått detta att fungera, men så blir det ibland ett avbrott som inte sällan blir längre och längre. När jag sedan försöker komma igång med löpningen igen går det ofta väldigt trögt innan jag är tillbaka i varannandagsschemat.
Mycket av motståndet ligger nog i att jag har en bild av att det alltid ska vara fantastiskt att komma ut och springa. Är det sedan något som talar emot detta, yttre eller inre faktorer, så blir det lätt så att jag väljer att inte springa. Jag vet inte om det är rädslan över att det inte ska bli en njutbar upplevelse som håller mig tillbaka eller om jag helt enkelt bara är lat och bekväm av mig.
2010 var ett bra år för mig sett till mina resultat i olika lopp. Det blev personbästa med ordentlig marginal på alla distanser. Träningsmängden var dock inte lika imponerande. Träningsdagboken på jogg.se visar att jag sprang vid 95 tillfällen, vilket inkluderar ett dussin tävlingar. Det blir inte ens två gånger i veckan i genomsnitt. Under 2011 registrerade jag löpning vid 69 tillfällen, varav 11 var tävlingar.
Jag ska följa rådet jag fått att identifiera det som hindrar mig från att springa och hitta lösningar som eliminerar dessa hinder. Jag tycker ju om att springa och borde inte vara rädd för att plötsligt inte tycka om det. Att komma ut och springa oftare än två gånger i veckan ska väl inte vara jobbigare än att springa under 40 minuter på milen?
När jag träffar dig pratar du så positivt om löpning och du verkar tycka det här är så kul men ändå verkar det vara svårt att ta sig ut......
SvaraRaderaJag förstår inte att du tycker det är så svårt att gå ut och springa eftersom du verkar tycka att det är så kul och bra!
Jag har svårt att förstå det själv och kan inte ge ett mycket bättre svar än mina funderingar ovan. Ofta finns det något annat som jag anser vara viktigare eller bara en tillräckligt god ursäkt för att jag inte ska springa.
Radera