Nybörjare (355 dagar)

Buffen och jag tillbringade en lång stund tillsammans framför hallspegeln innan vi gav oss ut på en skymningsrunda. Det är evigt pillande för att få den där struten att sitta bra, men när jag väl kommit ut så är jag glad över det skydd den ger halsen, nacken, öronen och hakspetsen mot kylan och vinden.

Efter att ha gått en lång hundpromenad i skogen medan det fortfarande var ljust, bestämde jag mig för att under löpturen istället hålla mig på trottoarer och de gångvägar som blivit grusade. Fast på sträckan från tennishallen vid Kärrtorps IP mot Bagarmossen var det blankt. Små, snabba steg med kort markkontakt, och ironiskt nog halkade jag först när jag svängde ut på den grusade gångvägen (Ingmaries hörn?). Jag flaxade med armarna och lyckades hålla mig på benen.

Sedan var det mest en angenäm upplevelse. Lite Narniavibbar med lyktstolparna som lyste upp de vita träden. Jag kände att jag skulle kunna springa ganska långt, men jag vill inte chocka kroppen efter det långa uppehållet. Mot slutet testade jag att skjuta fram höfterna, vilket förändrade steget och ökade hastigheten märkbart. Tillbaka på egen gata sprang jag hela backen upp förbi den egna porten.

Efter avslutat pass kändes det som att jag kan lyckas med vad som helst. Precis som för en nybörjare kändes det så svårt innan, men så enkelt, stärkande och självklart efteråt. Det är märkligt att jag ska behöva gå igenom den här processen flera gånger om året utan att lära mig.

Största problemet nu är att jag är livrädd för att halka och ramla. Idag sprang jag med skorna jag fick av Snabba Fötter (mina tänkta orienteringsskor), men jag har inga skor som ger det grepp jag behöver. Det blir väl till att sätta skruvar i mina gamla Asics GT-2150. För det kommer väl att vara vinter ett tag till?