276

I dagarna släppte min vän Daniel sin andra roman Vi har redan sagt hej då på vårt gemensamma förlag Sockerförlaget. Jag har läst boken ett par gånger inför utgivningen och kan med glädje konstatera att jag tycker att den är mycket bra – till och med bättre än Dannyboy & kärleken som var Daniels debut för snart fem år sedan och vårt förlags första utgivning i sin pocketversion året efter.

Löpning har faktiskt en framskjuten roll i båda romanerna, och Daniel skildrar löpningen på ett så bra sätt – från den första romanens inledande sprint med huvudpersonen i frack, till den nyutkomna bokens snösladdande och stukande slutspurt – långa meningar med förbisvischande detaljer, rusande tankar och ett fruktansvärt tempo.

Även om löpning inte är ett centralt tema så är dessa sekvenser en stor del av hur jag tänker på de båda böckerna. Det handlar inte på något sätt om löpning som sport, utan min typ av löpning, den sort jag själv ägnar mig åt när jag antingen springer för att hinna med tunnelbanan eller är ute på en runda med bara mina egna tankar som sällskap.