#78: Stockholm Marathon 2015

Jag avslutade en ganska normal frukost vid niotiden och gick hemifrån kvart över tio. Drygt en timme senare gick jag in i startfålla C efter att ha lämnat klädpåse och varit på toaletten. Det blåste kallt men regnade ännu inte. En medhavd sopsäck gjorde god nytta över shorts och kortärmad tröja. Framför mig, i startfålla B, joggade nästan alla runt i en cirkel, medan jag och de flesta i C stod still och väntade.

Redan 20 sekunder efter skottet nådde jag startlinjen. Om jag hade en plan för första kurvan så ändrade jag mig när jag såg hur lite löpare det var på den närmaste delen av Valhallavägen. Lite för tvärt la jag om kursen och slapp trängas – även om det innebar att jag istället fick springa runt den lilla rondellen borta vid Hakberget.

Jag tittade inte mycket på klockan, men när jag gjorde det så såg jag att det gick alldeles för snabbt. Till och med när det kändes som att jag bara var ute och joggade så gick det för snabbt. Det blev snarare halvmaratempo de första 7 kilometrarna. Förutsatsen att dricka ordentligt med sportdryck var jag bättre på. Ordentliga klunkar vid nästan varje station.

Jag tror det var vid Stadshuset jag första gången under loppet såg Christoffer som jag träffade efter Nacka Halvmaraton fyra veckor tidigare. Jag hälsade och han kände igen mig. Jag tänkte att han borde vara några minuter snabbare än vad jag är, vilket ytterligare styrkte känslan av att jag öppnat för snabbt.

Nu hade det börjat regna, men för min egen del var det snarare skönt och uppfriskande så här långt. Annars brukar det vara värmen som tar knäcken på mig. Nerför Odengatan fick jag en extra energikick. Mina nya arbetskamrater hade satt upp en stor skylt utanför butiken med texten ”Heja Morgan”. Jag såg inte någon annan skylt under loppet som kunde mäta sig med den. Vid min första passering sprang de ut och skrek åt mig också. Trevliga killar!

Christoffer dök upp igen. Flera gånger låg han mellan mig och regnet och blåsten. Hans närvaro hjälpte mig att hålla tempot. När jag inte såg honom antog jag att han låg strax bakom mig. Vi pratade inte, men vid ett par tillfällen hade han langningshjälp som han ropade spekulationer till. Jag trodde att jag skulle tvingas släppa honom, men det höll sig väldigt länge.

Tröttheten började komma mot slutet av Söder Mälarstrand på andra varvet, efter ungefär 33 kilometer. Det har hänt mig där förr. Fortfarande inga smärtor och ingen omedelbar önska att gå, men det blev lite värre ibland. Nu var det också för mycket regn för min smak. Den lilla temposänkningen var stor nog för att äventyra mitt drömmål, men jag var fortfarande övertygad om ett nytt personbästa. Jag försökte kämpa på.

Med runt en kilometer kvar var jag plötsligt nära att svimma. Allt i synfältet flimrade. Jag var tvungen att göra en kraftig fartminskning, som att plötsligt växla ner från fyran till tvåan. Jag var fortsatt vimmelkantig och orolig att jag skulle ramla ihop eller bli avplockad. En farthållare för 3:15 passerade och peppade mig lite, sedan ytterligare några. Jag trodde fortfarande att jag hade lite marginal till 3:15 och försökte hålla farten uppe.

Skakad, men fortfarande på benen och med Stadion inom räckhåll.

Yrseln kan inte ha varat särskilt länge, men jag var fortfarande skärrad samtidigt som jag var orolig för sluttiden. Jag minns inte var farthållarna för 3:15 var när jag sprang in på Stadion, men jag gjorde nog vad jag kunde för att få så många sekunder som möjlig mellan mig och en sluttid på 3:15. Det var omöjligt att spurta till en halvminuts marginal, men jag nådde ändå 3:14:36.

Oron att rasa ihop visade sig obefogad. Jag var trött förstås, men jag orkade utan problem att masa mig bort till min klädpåse på Östermalms IP och posera för några fotografer på vägen. Att byta om och få i sig mat och dryck visade sig svårare, men lyckligtvis fick jag hjälp med det.

Senare på kvällen – efter en mycket långdragen varm dusch och en del mat och dryck – förvånades jag själv av hur lite det kändes i kroppen. I skrivande stund är det förstås långt kvar till att träningsvärken kulminerar, men jag har åtminstone inget ont av något annat slag. Jag är givetvis stolt och nöjd över mitt resultat, men samtidigt lite besviken över att ha varit så nära mina mål när det gäller tid och placering. Mer om det en annan gång.

#77: Nytt PB på Stockholm Marathon

Det gick lite för snabbt i början, och det fick jag betala för mot slutet. Det räckte ändå till nytt personbästa som nu lyder 3:14:36, en putsning med 3 minuter och 14 sekunder från Stockholm Marathon förra året. En något längre rapport hoppas jag kunna få ihop till söndag kväll.

Blött och kyligt på Östermalms IP efter genomfört lopp.

#76: Inför Stockholm Marathon

Det är hög tid att gå och lägga sig, men först tänkte jag bjuda på en förhandstitt av hur jag kommer att se ut imorgon. Eller snarare hur jag kommer att vara klädd.

Färgåtergivningen är inte den bästa under en lampa vid 23-tiden.

Mitt startnummer är alltså 1199. Det går att följa mig och andra löpare på Stockholm Marathons resultatsida (gratis) eller via deras sms-tjänst för 40 kronor per löpare (dyrt!). Jag har också registrerat mig för att få kontinuerliga uppdateringar på min Facebook-sida, men det har aldrig funkat när jag försökt göra det på andra lopp som erbjudit tjänsten.

Jag kommer att försöka hålla en jämn men hög fart imorgon. Vi får se hur länge det håller. Förhoppningsvis räcker det med några minuter mindre än sist.

#75: Mina tidigare resultat i Stockholm Marathon

Jag sprang Stockholm Marathon första gången 2004 och har sprungit varje år sedan dess. Det innebär att jag på lördag springer för tolfte gången. Totalt blir det mitt nittonde maratonlopp eftersom jag sprungit några andra också.

Mina startlappar i Stockholm Marathon 2004-2014.

Om det går bra på lördag så slår jag mitt personbästa igen. Mitt bästa resultat är från förra året, så det borde inte vara omöjligt. Sedan är det förstås en massa faktorer som spelar in och kanske gör det svårt, men min målsättning är klar.

Mina resultat i Stockholm Marathon 2004-2014.

#74: Tre korta, tre dagar före

Jag var på marathonkväll på Runner's Store ikväll. Inget särskilt med det. Jag köpte inget, gick inte hem mycket klokare men med en goodiebag innehållande ett par strumpor och ännu en vattenflaska.

Jag har bestämt mig för att hämta ut min startlapp till Stockholm Marathon, med nummer 1199, på fredag förmiddag när jag ändå har ärende i stan.

Jag kommer att – som så många gånger tidigare – köpa en startplats till nästa års lopp redan innan jag sprungit årets upplaga. Det är ingenting att fundera över.

#73: Lättfotad

Jag provsprang de återfunna maratonskorna idag. Bara att kliva i dem kändes som att komma hem. De var lätta och fina att springa i också. Jag stack iväg utan att ha någon annan plan än att hålla mig på asfalt. Möjligen kunde jag tänka mig något varv på löparbana, men jag sprang förbi Hammarby IP utan att springa in.

Istället beslutade jag mig för att springa gång- och cykelvägen längs Hammarbyskogen hela vägen ner och sedan springa hem samma väg, fast snabbare. Totalt blev det en sträcka på 3,5 kilometer och andra halvan gick nästan en minut snabbare än första halvan. Kort och progressivt, som jag brukar inför större lopp.

Nu ikväll känns det lite i benen, vilket har sin förklaring i att jag tydligen sprang i strax över fyraminuterstempo på tillbakavägen. Skönt att det spritter i benen – eller var det bara skorna som var glada att äntligen få komma ut? Hoppas bara att det finns uthållighet också.

#72: De förlorade skorna

Som jag skrivit tidigare så har jag tappat bort de skor som jag haft för avsikt att använda vid Stockholm Marathon på lördag. Det är mina minst använda skor, en investering på omkring en tusenlapp som jag inte är beredd att göra igen den här veckan. Oron hann idag växa till något som liknade ångest.

Jag hade satt mitt hopp till en låda i källarförrådet. I förmiddags gick jag ner och plockade fram den. Jag plockade med en del andra lådor innan jag vågade kolla i skolådan. Dessvärre bestod innehållet bara av gamla skor och ett par boots jag inte använt på flera år.

Tyvärr lämnade det mig bara med en mental bild av hur jag dumpade en del skor i en insamling för Human Bridge för en tid sedan. Jag tog ännu en titt i skoskåpet i hallen som jag redan hade uteslutit. Den här gången hittade jag innersulorna till de förlorade skorna och det andra paret som jag använder oftast.

Det sista som återstår?

Human Bridge alltså. Var kunde jag annars ha lagt skorna? Skostället nedanför hatthyllan stod de ju inte heller i. Men plötsligt såg jag skopåsen på en krok intill vägen bakom alla jackor. Tänk gatlyktan i Narnia på andra sidan rockarna i garderoben. Kunde det vara? Det var det!

Inköpta i Chicago, inplanerade för Stockholm på lördag.

Nu känner jag mig betydligt mer harmonisk. Förhoppningsvis kommer jag att springa min hititlls snabbaste mara med dessa skor på lördag. Och sedan får skorna följa med till Berlin i september.