Efter tre vilodagar – nästan fyra eftersom det var onsdag kväll – gav jag mig ut på en första löptur sedan Stockholm Marathon i lördags.
Jag bestämde mig för att inte kolla på klockan, bara springa i en takt som kändes bra. Snart nog öste jag på ganska ordentligt, vilket mest märktes på andningen. I kroppen kändes det inte särskilt mycket alls, förutom lite i höger ljumske.
En kilometer, två kilometer, nästan tre hann jag springa innan det plötsligt gjorde mycket ont i höger ljumske. Jag var beredd att stanna tvärt, men det var inte värre än att jag fortsatte jogga väldigt lugnt. Jag fullföljde rundan, ett par kilometer till, i lugnt tempo. Smärtan växlade mellan liten och måttlig, jag tenderade att halta lite.
Idag har jag fortfarande och konstant lite ont. Vid ett tillfälle när jag reste mig från sittande gjorde det mycket ont. Det blir till att ta det lugnt ett litet tag och hoppas att det går över.
torsdag 5 juni 2014
söndag 1 juni 2014
154: Mitt elfte Stockholm Marathon
Jag tänkte att jag skulle ha allting förberett senast dagen innan, men så blev det givetvis inte. Nu har jag så pass mycket rutin att det går bra ändå. Det här blev mitt elfte Stockholm Marathon och det har varit i stort sett samma rutiner vid starten varje år.
Att ha en sopsäck runt sig är något jag har tänkt på flera gånger, men det här var första gången jag verkligen hade det. Den fyllde sin funktion i trekvart mellan klädinlämning och start. Jag är inte mycket för uppvärmning, men det är skönt att kunna hålla sig varm.
Att ha en sopsäck runt sig är något jag har tänkt på flera gånger, men det här var första gången jag verkligen hade det. Den fyllde sin funktion i trekvart mellan klädinlämning och start. Jag är inte mycket för uppvärmning, men det är skönt att kunna hålla sig varm.
På startlappsuthämtningen dagen innan bytte jag upp mig från startgrupp D till startgrupp C, något jag är glad för såhär efteråt. Det var ändå trångt i början av loppet. Jag följde med strömmen och var nästan stillastående i svängen från Lidingövägen till Valhallavägen. Det fanns fler nålsögon, bland annat i slutet av Skeppsbron precis innan unkna gamla Slussen.
Jag tog det lugnt, ryckte aldrig förbi utan snarare växlade ner om tempot var runt 4:30/km. Det kändes som att vara ute och jogga på ett långpass, även om det nu gick betydligt snabbare. Det blev inget flåsande heller – andningen var inget jag behövde tänka på innan kanske 18 km.
Det var flera saker jag gjorde annorlunda under det här loppet. Förutom att ta det lugnt så försökte jag att kolla mer sällan på klockan och räkna mindre. Istället laddade jag med positiva tankar och diverse mantran, kortade steget och sänkte armarna, höll blicken högt och långt fram. Jag valde också att dricka sportdryck oftare, samt äta banan och annat när det bjöds. Jag klarade att samla energi till den senare delen av loppet utan att få ont i magen eller må illa.
Under andra halvan av loppet blev det som vanligt lite mer ansträngande, men då valde jag de positiva tankarna igen. Nu bestämde jag mig för att det skulle bli personbästa, det var ju bara att hålla farten hela vägen. På Djurgården började jag se löpare som ”väggade”, och de blev allt fler för varje kilometer. Men jag själv gick aldrig. Efter loppet har jag kunnat se hur jag plockade hundratals placeringar de sista två milen.
Jag har mina trogna supporters under Stockholm Marathon, ofta på samma bestämda platser som mina tidigare år. Den här gången fick jag lite extra hjälp av min sambo som strax innan 41 kilometer skrek att jag hade en bra tid och inte fick tappa det under den sista lilla biten som var kvar. Det hade jag inte tänkt, men hennes ord fick mig kanske att anstränga mig lite extra. Nu ville jag gå under 3:18. Någon form av spurt blev det, även om jag inte var jättesnabb. 3:17:50. Nytt personbästa med 99 sekunder.
Stockholm Marathon har aldrig varit bättre. Bra att att arrangören äntligen tagit fram värmande folieponchos till löparna. Vandringen till Östermalms IP blev ingen plåga. Jag kunde njuta av allt som bjöds utan att besväras av regnet eller smärtor och illamående. Det var nästan så att jag ville stanna ett tag.
Men så blev det hemfärd och riktig hemmakväll med segerpizza, folköl och streamad film som fick mig att sitta och böla i soffan. En bra lördag.
Det var flera saker jag gjorde annorlunda under det här loppet. Förutom att ta det lugnt så försökte jag att kolla mer sällan på klockan och räkna mindre. Istället laddade jag med positiva tankar och diverse mantran, kortade steget och sänkte armarna, höll blicken högt och långt fram. Jag valde också att dricka sportdryck oftare, samt äta banan och annat när det bjöds. Jag klarade att samla energi till den senare delen av loppet utan att få ont i magen eller må illa.
Under andra halvan av loppet blev det som vanligt lite mer ansträngande, men då valde jag de positiva tankarna igen. Nu bestämde jag mig för att det skulle bli personbästa, det var ju bara att hålla farten hela vägen. På Djurgården började jag se löpare som ”väggade”, och de blev allt fler för varje kilometer. Men jag själv gick aldrig. Efter loppet har jag kunnat se hur jag plockade hundratals placeringar de sista två milen.
Jag har mina trogna supporters under Stockholm Marathon, ofta på samma bestämda platser som mina tidigare år. Den här gången fick jag lite extra hjälp av min sambo som strax innan 41 kilometer skrek att jag hade en bra tid och inte fick tappa det under den sista lilla biten som var kvar. Det hade jag inte tänkt, men hennes ord fick mig kanske att anstränga mig lite extra. Nu ville jag gå under 3:18. Någon form av spurt blev det, även om jag inte var jättesnabb. 3:17:50. Nytt personbästa med 99 sekunder.
Stockholm Marathon har aldrig varit bättre. Bra att att arrangören äntligen tagit fram värmande folieponchos till löparna. Vandringen till Östermalms IP blev ingen plåga. Jag kunde njuta av allt som bjöds utan att besväras av regnet eller smärtor och illamående. Det var nästan så att jag ville stanna ett tag.
Men så blev det hemfärd och riktig hemmakväll med segerpizza, folköl och streamad film som fick mig att sitta och böla i soffan. En bra lördag.
lördag 31 maj 2014
155: Stockholm Marathon 3:17:50 (PB)
 |
| Bara ett par kilometer kvar... |
fredag 30 maj 2014
156: En sen rapport från Nacka Halvmarathon 2014
Här har det varit tyst i tre veckor, trots att det funnits gott om anledningar till att skriva. Jag har bland annat tränat löpning i grupp med både SATS och Runday, anmält mig till ännu flera lopp och förberett mig inför Stockholm Marathon. Men innan jag skriver någonting om detta ska jag ge min redogörelse för mitt deltagande av första loppet i Nacka-touren: Nacka Halvmarathon.
Nacka Halvmaraton hade en betydligt tuffare bana än vad jag hade väntat mig, men det gick också betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. Riktigt bra, faktiskt.
Jag siktade på att nå Neglinge med Saltsjöbanan redan strax efter 11, nästan en timme innan start, eftersom jag var osäker på startplatsens läge och hur allt var ordnat. Mittemot på tåget sitter en kille som uppenbart också ska springa. Vi pratar lite, både på tåget och i omklädningsrummet. Köandet till toaletten tar så lång tid att det räcker med ett varv med hopplasteg på idrottsplatsen innan det är läge att gå till start.
Trots att det är gemensam start för 5-, 10- och 21-kilometerslöparna så är det inte särskilt trångt i fållan bakom eliten. Jag pratar lite om förutsättningarna med en kille i grön tröja som i sin tur pratar om en sluttid på 1:38. Jag avslöjar att det inte är olikt mig, men mina bästa förhoppningar betyder en sluttid under 1:30. Jag lägger den gröna tröjan på minnet.
Starten går och det är ganska lätt att bestämma takten själv. De enda problemen jag upplever är passagen där man ska sicksacka några gånger uppför en gångväg där trapporna hade varit raka vägen och en av de unga funktionärerna strax därefter, totalt ointresserad av utföra uppgiften. Sedan springer vi i vägkanten, uppför och nerför rätt tilltagna backar. Startfältet är nu ordentligt uttunnat. Jag räknar passeringar och blir själv passerad av killen jag träffade på Saltsjöbanan.
Kilometertiderna ligger i ett 20-sekundersintervall mellan fyra och fyra och en halv minut. Ganska jämnt, med tanke på backarna. Innan milmarkeringen är man som längst västerut, nära Nacka Forum, och det är här den gröna tröjan från startfållan passerar mig. Knappast på väg mot en sluttid runt 1:38, men det gör mig bara glad.
Efter halva loppet har jag alltså båda ryggarna framför mig på de två personer jag pratat med innan loppet. Det känns som en hjälp, samtidigt som avståndet till dem ökar sakta men säkert. Med 15 kilometer avklarade är vi tillbaka på banans första fem kilometer. Jag känner inte längre att jag har kontakt med de framför. Nu kommer de tuffa backarna och steg bakifrån. Vid 17 blir jag omsprungen igen. Killen peppar mig och säger att vi nu måste hjälpa varandra. Jag tänker mig att han pratar om att springa sub 90. Jag tar tacksamt emot hjälp, men har inte själv tillräckligt att erbjuda. Även han försvinner ur mitt synfält när vi når Fisksätra.
Nu vet jag precis vad som återstår. Enda skillnaden mot starten är att vi ska springa in på idrottsplatsen och göra ett knappt varv på bana. Mitt mål är nu att gå under 1:31. Ytterligare en person har hunnit passera mig, men ingen är längre så när att jag kan komma ikapp. Jag klarar ändå att göra min snabbaste kilometer som avslutning och får sluttiden 1:30:53.
Med tanke på hur backigt det var värderar jag resultatet högre än vad siffrorna i sig normalt antyder. Det räckte också till 27:e plats – visst är det kul med små lopp! Efter målgången pratade jag förstås med killen i den gröna tröjan. Vi hade båda bråttom till tillställningar på eftermiddagen. Han erbjöd bilskjuts en bit på vägen, vilket var en stor hjälp. Man kan säga att han sparade mig tid två gånger.
Loppet gav mig lite större självförtroende inför Stockholm Marathon. Imorgon är det upp till bevis!
Nacka Halvmaraton hade en betydligt tuffare bana än vad jag hade väntat mig, men det gick också betydligt bättre än vad jag hade väntat mig. Riktigt bra, faktiskt.
Jag siktade på att nå Neglinge med Saltsjöbanan redan strax efter 11, nästan en timme innan start, eftersom jag var osäker på startplatsens läge och hur allt var ordnat. Mittemot på tåget sitter en kille som uppenbart också ska springa. Vi pratar lite, både på tåget och i omklädningsrummet. Köandet till toaletten tar så lång tid att det räcker med ett varv med hopplasteg på idrottsplatsen innan det är läge att gå till start.
Trots att det är gemensam start för 5-, 10- och 21-kilometerslöparna så är det inte särskilt trångt i fållan bakom eliten. Jag pratar lite om förutsättningarna med en kille i grön tröja som i sin tur pratar om en sluttid på 1:38. Jag avslöjar att det inte är olikt mig, men mina bästa förhoppningar betyder en sluttid under 1:30. Jag lägger den gröna tröjan på minnet.
Starten går och det är ganska lätt att bestämma takten själv. De enda problemen jag upplever är passagen där man ska sicksacka några gånger uppför en gångväg där trapporna hade varit raka vägen och en av de unga funktionärerna strax därefter, totalt ointresserad av utföra uppgiften. Sedan springer vi i vägkanten, uppför och nerför rätt tilltagna backar. Startfältet är nu ordentligt uttunnat. Jag räknar passeringar och blir själv passerad av killen jag träffade på Saltsjöbanan.
Kilometertiderna ligger i ett 20-sekundersintervall mellan fyra och fyra och en halv minut. Ganska jämnt, med tanke på backarna. Innan milmarkeringen är man som längst västerut, nära Nacka Forum, och det är här den gröna tröjan från startfållan passerar mig. Knappast på väg mot en sluttid runt 1:38, men det gör mig bara glad.
Efter halva loppet har jag alltså båda ryggarna framför mig på de två personer jag pratat med innan loppet. Det känns som en hjälp, samtidigt som avståndet till dem ökar sakta men säkert. Med 15 kilometer avklarade är vi tillbaka på banans första fem kilometer. Jag känner inte längre att jag har kontakt med de framför. Nu kommer de tuffa backarna och steg bakifrån. Vid 17 blir jag omsprungen igen. Killen peppar mig och säger att vi nu måste hjälpa varandra. Jag tänker mig att han pratar om att springa sub 90. Jag tar tacksamt emot hjälp, men har inte själv tillräckligt att erbjuda. Även han försvinner ur mitt synfält när vi når Fisksätra.
Nu vet jag precis vad som återstår. Enda skillnaden mot starten är att vi ska springa in på idrottsplatsen och göra ett knappt varv på bana. Mitt mål är nu att gå under 1:31. Ytterligare en person har hunnit passera mig, men ingen är längre så när att jag kan komma ikapp. Jag klarar ändå att göra min snabbaste kilometer som avslutning och får sluttiden 1:30:53.
Med tanke på hur backigt det var värderar jag resultatet högre än vad siffrorna i sig normalt antyder. Det räckte också till 27:e plats – visst är det kul med små lopp! Efter målgången pratade jag förstås med killen i den gröna tröjan. Vi hade båda bråttom till tillställningar på eftermiddagen. Han erbjöd bilskjuts en bit på vägen, vilket var en stor hjälp. Man kan säga att han sparade mig tid två gånger.
Loppet gav mig lite större självförtroende inför Stockholm Marathon. Imorgon är det upp till bevis!
torsdag 8 maj 2014
178: Hämtat startlapp och testat skor
Igår började utdelningen av startlappar till Nacka Halvmaraton. Att hämta första dagen var egentligen det enda alternativet för mig, eftersom utdelningen då var så nära som Puls & Träning vid Nacka Forum. Det är ungefär fyra kilometer att springa enkel väg. Det är betydligt längre till Saltsjöbadens IP.
De skor jag har tänkt använda på årets båda maratonlopp i Stockholm och i New York, ett par Asics Gel Kayano 20 som jag köpte i Chicago, måste då ha (men har ännu inte) testats ordentligt. Jag sprang dem därför till startlappsutdelningen och vidare hem till min syster och sedan hem. Drygt en mil i ett tempo strax under fem minuter per kilometer och det kändes riktigt bra. Jag kör med de skorna på lördag också så att jag vet säkert att de kommer att funka på årets första mara tre veckor senare.
De skor jag har tänkt använda på årets båda maratonlopp i Stockholm och i New York, ett par Asics Gel Kayano 20 som jag köpte i Chicago, måste då ha (men har ännu inte) testats ordentligt. Jag sprang dem därför till startlappsutdelningen och vidare hem till min syster och sedan hem. Drygt en mil i ett tempo strax under fem minuter per kilometer och det kändes riktigt bra. Jag kör med de skorna på lördag också så att jag vet säkert att de kommer att funka på årets första mara tre veckor senare.
 |
| Årets långloppsskor. För tillfället de vitaste skor jag har. |
söndag 4 maj 2014
182: Upptrappning
Dagen efter Sentrumsløpet blev det en liten strandutflykt, då jag fick cykla några väl tilltagna backar på en treväxlad damcykel. Sedan blev det några vilodagar innan jag på fredagen brände av en mil i hyfsat tempo.
Idag blev det både lugnare och längre; 17, 5 kilometer på en timme och 41 minuter. Jag siktade på Nyckelviken och improviserade vägvalet så väl att jag nådde prick 17,5 precis vid spårkartan på andra sidan gatan, tavlan som nästan alltid utgör start- och slutpunkt när jag springer.
En eller två kortare rundor ska jag nog få till innan Nacka Halvmarathon på lördag. Sedan hoppas jag på ett något längre långpass helgen efter det, då det bara återstår två veckor till Stockholm Marathon.
Idag blev det både lugnare och längre; 17, 5 kilometer på en timme och 41 minuter. Jag siktade på Nyckelviken och improviserade vägvalet så väl att jag nådde prick 17,5 precis vid spårkartan på andra sidan gatan, tavlan som nästan alltid utgör start- och slutpunkt när jag springer.
En eller två kortare rundor ska jag nog få till innan Nacka Halvmarathon på lördag. Sedan hoppas jag på ett något längre långpass helgen efter det, då det bara återstår två veckor till Stockholm Marathon.
torsdag 1 maj 2014
185: Fyra dagar om fyra lopp
I måndags anmälde jag mig till Nacka Halvmarathon. Loppet arrangeras lördag 10/5, alltså samma dag som Kungsholmen Runt. Varför väljer jag bort ett mer etablerat lopp på en snabb bana som inte kostar nämnvärt mer och fortfarande har platser kvar? Helt enkelt för att jag vill springa det lokala alternativet, är nyfiken på lite mindre lopp och vill se om jag kan delta fullt ut i Nacka-touren.
I tisdags anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Enligt uppgifter är det över 30 000 anmälda och flera startgrupper är fulltecknade. Det blir mitt tolfte år i följd. Varför har jag väntat med att anmäla mig? Först kunde jag vid anmälan bara välja startgrupp 1C eller längre bak. Nu såg jag att man kunde seeda sig med resultat på andra lopp, vilket placerade mig i 1B.
Igår fick jag mitt startbevis till Stockholm Marathon. De skickar det med vanlig post, kanske mest för att kunna skicka med en hel bunt med pappersreklam. Jag har fått ett väldigt högt startnummer som placerar mig i grupp D. Det är inte så mycket jag kan göra åt det med bara fyra veckor till start.
Idag fick jag ett mail från London Marathon avsett för de stackare som inte fick ett bekräftelse-mail vid anmälan till lotteriet, vilket ju inkluderar mig. Nu känner jag mig lite lugnare, även om jag fortfarande saknar ett referensnummer. Nu är det bara att hoppas på att de ber mig om £80 i början av oktober.
I tisdags anmälde jag mig till Midnattsloppet i Stockholm. Enligt uppgifter är det över 30 000 anmälda och flera startgrupper är fulltecknade. Det blir mitt tolfte år i följd. Varför har jag väntat med att anmäla mig? Först kunde jag vid anmälan bara välja startgrupp 1C eller längre bak. Nu såg jag att man kunde seeda sig med resultat på andra lopp, vilket placerade mig i 1B.
Igår fick jag mitt startbevis till Stockholm Marathon. De skickar det med vanlig post, kanske mest för att kunna skicka med en hel bunt med pappersreklam. Jag har fått ett väldigt högt startnummer som placerar mig i grupp D. Det är inte så mycket jag kan göra åt det med bara fyra veckor till start.
Idag fick jag ett mail från London Marathon avsett för de stackare som inte fick ett bekräftelse-mail vid anmälan till lotteriet, vilket ju inkluderar mig. Nu känner jag mig lite lugnare, även om jag fortfarande saknar ett referensnummer. Nu är det bara att hoppas på att de ber mig om £80 i början av oktober.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)