Snuvad på en tävling (278 dagar)

Mina förhoppningar om att förkylningen skulle vara överspelad på ett par dagar har definitivt grusats. Jag håller mig hemma och tar det lugnt. Hade det inte varit för hunden så hade jag förmodligen inte kommit ut alls, trots att vädret bitvis är alldeles förträffligt.

När jag går mina hundpromenader försöker jag variera mig, delvis för att jag vill ha lite koll på vad som händer i området. Idag behövde jag inte gå många meter ut i skogen innan jag stötte på en ny orienteringskontroll, närapå synlig från vårt köksfönster, och sedan ytterligare en inte särskilt långt bort.

Det visade sig vara Järla IF som hade arrangerat en tävling i området. Jag måste erkänna att jag känner mig lite dragen till orientering varenda gång jag kommer nära. I söndags såg jag mängder med folk gå omkring med det helt nya Naturpasset medan jag sprang långpass. Snart köper jag en egen karta.

Min genomsnittliga maratontid (279 dagar)

Om man kollar mina tidigare resultat på Stockholm Marathon så ser man att det gått lite upp och ner:

Morgan Sturesson på Stockholm Marathon Namn Morgan Sturesson Födelseår 73 Antal genomförda lopp 8 Snittid 3.53.19 Snittplacering 3455

Upplaga	Placering		Tid
ASICS Stockholm Marathon 2012
ASICS Stockholm Marathon 2011	2563		3.32.19
Stockholm Marathon 2010	1325		3.24.33
Stockholm Marathon 2009	3493		3:54:54
Stockholm Marathon 2008	2477		3:45:21
Stockholm Marathon 2007	4315		4:19:18
Stockholm Marathon 2006	2900		3:49:02
Stockholm Marathon 2005	4328		3:57:26
Stockholm Marathon 2004	6236		4:23:43

Min genomsnittliga tid på Stockholm Marathon är alltså 3:53:19. Räknar man sedan med mina tider från NYC Marathon 2006 och 2010 samt mitt senaste maratonlopp i Berlin så får man ett genomsnitt på 3:47:08 för de 11 maratonlopp jag hittills har sprungit. Det är väl ett genomsnitt som jag ska kunna sänka under ytterligare några år?

Förkylt (280 dagar)

Det är en klassiker. Vid ett par extra lediga dagar bryter förkylningen ut — inte sällan på eftermiddagen den sista arbetsdagen.

Att döma av min sambo, som ligger ett par dagar före, så har åkomman ett snabbt förlopp. Kanske hinner jag bli frisk nog att springa en runda innan jag återvänder till jobbet på tisdag.

Mitt startnummer i Stockholm Marathon (281 dagar)

Stockholm Marathon har släppt ifrån sig årets tävlingsinformation. Utan att lägga mycket vikt vid något annat letade jag upp mig själv i startlistan för att få reda på mitt startnummer, vilket visade sig vara 1357.

Detta nummer betyder ingenting sedan de frångick traditionen att ge förra årets placering som startnummer. Min bästa placering i loppet är från 2010 då jag nådde plats 1325, men förra året fick jag ändå springa med nummer 1175.

Det som framgår av mitt startnummer är att jag startar i grupp C med första vågen klockan 12:00. Det är väl också årets största nyhet — första halvan av startfältet startar 10 minuter före andra halvan.

En olycka kommer sällan ensam (282 dagar)

Efter en bitvis sömnlös natt (och ytterligare en alvedon) var tån inte lika ond idag. Jag har kunnat gå till jobbet utan att halta, men jag har kommit på mig själv med att spänna foten när jag går så att jag nu också har ont i hålfoten. Det ena leder till det andra.

Bristen på sömn gör att jag är väldigt trött just nu, vilket är synd eftersom jag ska gå hemifrån vid halv sju imorgon bitti. Hoppas bara att jag inte drar på mig sambons feber och halsont.

Ett litet problem med stor smärta (283 dagar)

Hur en liten tå, den allra minsta, kan göra så ont är svårt att förstå. Jag vet inget om orsaken heller, bara att det tycks vara en inflammation. En alvedon och läggdags, fast med ganska litet hopp om att kunna sova.

Långpass och draghjälp (284 dagar)

Det här blev fjärde söndagen i rad som jag sprang långpass, och det känns som att jag börjar få kläm på det. Dagens pass var dessutom ovanligt lyckat.

Eftersom jag först var ute med hunden i skogen en timme hann det gå ganska lång tid efter frukost, så jag toppade med en banan för att klara mig. Efter att ha improviserat en trevligare genväg till Hellasspåren sprang jag på upptäcktsfärd och förvirrade mig in i ett villaområde. Nästa gång går upptäcktsfärden åt ett annat håll.

När jag sprungit tillbaka längs Ältavägen såg jag en orange tröja på väg ut på det gröna spåret. På asfalten hade jag bytt från lugn lunk till femminuterstempo, och nu behöll jag det tempot för att komma ikapp. Det tog två kilometer, sedan passerade jag och la mig framför. Jag tänkte att han skulle komma ikapp och att vi kunde byta några ord längs vägen, men han höll sig där bak.

Efter ytterligare ett par kilometer kom vi till det tuffa partiet, precis efter att jag sprungit 13 kilometer. Nu var han precis bakom mig, men han sprang fortfarande inte om. Jag tyckte löpningen kändes lätt och rolig och kunde inte riktigt fatta att jag fortfarande höll femminuterstempo på det relativt tuffa spåret.

Jag tittade bakåt med jämna mellanrum för att inte missa om min följeslagare plötsligt skulle ta en annan väg. Han fortsatte dock längs de gröna markeringarna hela vägen tillbaka till Hellasgården. Där gjorde han stopp, så jag stannade även min egen klocka och vände tillbaka. Vi skrattade, tog i hand, pratade om vår runda och tackade varandra för sällskapet.

Mina hittills 16 kilometer skulle bli 19 för att komma hem. På Björkhagsspåret såg jag ännu en jacka, gul den här gången, och med högre fart. Jag tog hjälp av detta för att få en farthöjning på min nittonde kilometer. Sedan blev det lugn lunk igen till att jag var tillbaka vid K22. Jag lyckades också få i mig lunch innan det gått mer än en halvtimme efter avslutat pass.

Ett genomsnittstempo på 5:12 där det mesta gick lite snabbare känns väldigt bra med tanke på var jag sprang idag. Det roligaste är att jag börjat uppskatta långpass på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Nu gäller det bara att få till vettiga pass under veckorna också.