238: Avslutning i Holbox

Nästan frisk kände jag mig först på lördagen. Tisdagen var ju helt förlorad, på onsdagen var jag fortfarande helt utslagen, på torsdagen började krafterna återvända och på fredagen försökte jag äta normalt igen. Magbesvären försvann och ersattes med feber och senare hosta och snuva som nu är det enda som besvärar mig.

På fredagen bytte vi hotell och vi har trots allt kunnat njuta av den enkla tillvaron på ön. Förutom en dags oväder – ett ordentligt åskväder som döpte oss på stranden mellan byn och det förra hotellet – så har vi haft sol och värme. Vi har dessutom träffat trevliga människor och igen så smått börjat njuta av kulinariska upplevelser.

På lördagen bestämde jag mig för att försöka upprepa den mest fantastiska barfotarunda jag upplevt, den jag sprang ute på sandbankarna vid lågvatten för drygt ett år sedan, ut mot Punta Mosquito och tillbaka. Jag var beredd på att det inte skulle bli riktigt samma sak, och det blev det förstås inte heller. Vattnet stod inte lika lågt, och när jag var tvungen att ta mig förbi partier med knähögt vatten blev det förstås gång istället för löpning.

Efter drygt tre kilometer gav jag upp och vadade in till land. Jag passerade så en meterhög häger på bara ett tiotal meters avstånd. Jag sprang ”bilvägen” tillbaka eftersom sanden faktiskt var finare där än på stranden. Nackdelen med att springa barfota är att hela tiden försöka se var man sätter fötterna. Om man samtidigt vill se lite av djurlivet och omgivningarna så riskerar man att trampa på något, vilket jag hade oturen att göra några hundra meter innan jag kommit tillbaka till stranden vid vårt hotell. Något hårt tryckte upp i mitten av högerfoten. Det värkte en del under resten av dagen.

Idag är det hemfärd, men vi har fått veta att flyget är sju timmar försenat. Det betyder ytterligare några timmars sol och värme i väntan på att få uppleva den svenska våren.