På tunnelbanan på väg in till Stadion träffade jag en annan löpare som också skulle springa Jubileumsmarathon. Han hade dock klätt sig speciellt för tillfället, till och med justerat startlappens utseende. Vi pratade givetvis om löpning hela vägen fram till Lidingövägen.
Jag tycker att det var en helt annan stämning på Östermalms IP än vid Stockholm Marathon. Det kändes verkligen som ett betydligt mindre arrangemang. Mindre trängsel, kortare köer, smidigare att ta sig till startfållan. Där hade jag dessutom turen att träffa Tobias. Vi höll sällskap hela vägen fram till startlinjen, lite oroade över värmen och solskenet.
Var det inte mest uppförsbackar? Det låter kanske negativt, men det kändes lovande inför tillbakavägen. En annan grej med vändbana är att man rent teoretiskt får se alla andra löpare. Jag undrade hur trångt det skulle bli, för på flera ställen kändes det inte som att det fanns tillräckligt med utrymme. Precis som väderprognoserna varierat, varierade också vädret. Regndropparna var bara välkomna.
Det jobbigaste var att komma till Sollentuna och ändå inte ha kommit mycket mer än halvvägs till vändpunkten. Jag räknade en hel del (vilket jag nästan alltid gör under lopp) och kom fram till att det borde vara dags att se täten snart. Den förste mötte jag strax innan 17 kilometer, lite senare såg jag en utklädd Anders Szalkai i täten på en lite klunga.
Enligt mina uträkningar skulle jag möta Erik vid 1:32, och det stämde ganska väl. Han var lätt att känna igen i sin blågula utstyrsel. Trots att jag visste om hans planerade DNF var det kul att se honom så nära eliten! Själv travade jag på, runt monumentet (som jag aldig såg!) och tillbaka mot Stadion motströms.
Jag hade känt mig trött tidigt, men nu var jag ännu tröttare. Det var så illa att jag började gå redan vid 28 kilometer — tidigare än vid årets Stockholm Marathon. Nu kunde jag inte skylla på vädret som vid det här laget var ganska svalt och skönt. I backen upp mot 32 kilometer var det många som gick, men samtliga började springa efter krönet.
För att komma ur kraftlösheten tryckte jag i mig mängder av den dextrosol som bjöds. När jag hade svalt den sista stack min syster ut huvudet i banan och ropade åt mig. Hon hade åkt dit med barnen, frågat några funktionärer om var på banan de var och fått svar som ”av hela 60 är det här ungefär 20” samt ”ganska nära mål”.
Snart hade jag gått för sista gången, och nu kändes det som att jag började plocka placeringar. Jag var fast besluten att välja den fulla distansen, 42195 meter, om jag så skulle tvingas gå igen. Det var fint att nå Stadion med krafter kvar, men kilometern till den extra slingans vändpunkt kändes lång. På tillbakavägen mötte jag Tobias som alltså också valt den längre distansen.
Jag spurtade på Stadion, först där helt säker på att gå under 3:50. Jag blev väldigt glad över att se mina anhöriga på läktaren och viftade med båda armarna. Sedan var det inget märkvärdigt, bara den vanliga smärtan i kroppen när jag blev sittande på Östermalms IP. Jo, förresten — jag gillar finisher-tröjan man fick! Jag har på mig den nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar