Jag valde att ta farväl av Hälsans stig Hökarängen. Det har blivit rätt många varv på den de senaste åren, så det känns fint att springa rundan medveten om att det är sista gången. Det har nyligen satts upp nya skyltar och kilometermarkeringar, så jag stängde av autolap-funktionen och tryckte manuellt för att göra en utvärdering.
Bing visar hur långt 0,7 km är på en karta över Hökarängen.
I början blev jag överraskad över att min puls var så låg, men det berodde nog bara på att min kropp ännu inte hade fattat vad jag höll på med. Snart stod det klart att jag inte bara sprang till bussen eller tunnelbanan. Efter ett par kilometer pumpade hjärtat betydligt snabbare. I slutet av rundan fanns det inget att glädjas åt.
Jag startade från gående. Snart hann hjärtat ikapp fötterna.
Jag försökte tänka lite på löptekniken. Vid ett tillfälle räknade jag steg och bedömde att jag tog uppåt 170 steg i minuten. Det är ju bra! Tempot verkade vara jämnt och fint, ungefär 4:40 vid varje kilometermarkering. Efteråt visade klockan att det kanske inte riktigt är en kilometer mellan markeringarna, vilket innebär lite sämre kilometertider. Deprimerande med tanke på ansträngningsgraden.
Inte riktigt de utlovade 8 kilometerna.
Med drygt en kilometer kvar av måndagens runda fick jag nästan panik när min Garmin varnade för lågt batteri. Den har legat och laddat ur utan att användas. Skulle jag misslyckas med mätningen sista gången jag sprang rundan? Ögonblicket efter gick vänster skosnöre upp. Nu var det inget som kändes bra. Jag sprang vidare utan att stanna för att knyta. Det gick bra, och även klockan höll ihop hela vägen.
Det är nu mindre än tre månader kvar till Berlin Marathon. Jag har inte en chans att nå tillbaka till en form som tillåter mig att springa i 4:30-fart genom Berlin. Frågan är om det ens är lönt att åka dit. Jag har inte köpt flygbiljetter än, och jag har ingen aning om var jag ska bo. Jag får ta en allvarlig funderare på det här. Det är alltid som mörkast innan det ljusnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar