När jag först bestämde mig för att ge den här bloggen en omgång till så var det Boston Marathon jag hade i kikaren. Eftersom det inte funkade anmälde jag mig till London Marathons lotteri och gjorde mig beredd att göra en mindre justering av nedräkningen. Det blev inget av det heller.
Men en som ska springa London Marathon redan nu till helgen är min tävlingskamrat Lennart. Följ hans resa, förberedelser och genomförande på milen-sub40.blogspot.se!
Jag själv kommer att läsa Lennarts bloggande med spänning — givetvis för att jag hoppas att det går riktigt bra för Lennart, men också med en förhoppning om att lära mig saker inför att jag själv någon gång ska få möjlighet att springa London Marathon.
Visar inlägg med etikett bloggjoggare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bloggjoggare. Visa alla inlägg
tisdag 17 april 2012
torsdag 9 februari 2012
Oläst om löpning (337 dagar)
Det är inte bara löpningen som hamnat på undantag den senaste tiden. Jag håller mig inte längre lika uppdaterad på vad som diskuteras på forumen på jogg.se och Funbeat eller i kommentarerna på de bloggar jag brukar läsa. Eller brukade läsa, för jag har märkt hur mycket förblir oläst. Liksom Born to run som ligger och samlar damm intill den outnyttjade läslampan sedan snart ett år tillbaka. Både min löpning och min läsning går i vågor.
måndag 9 januari 2012
Sveriges mest vältränade doldis (367 dagar)
På Funbeat såg jag att man i samarbete med Outside efterlyser Sveriges mest vältränade doldisar, personer som ”är vältränade men aldrig visar upp sig. De som är förebilder för andra, sprider inspiration och motivation omkring sig, de som klarar ett vanligt jobb, familj, utövar en rolig utomhusidrott och dessutom hinner vara trevliga.”
Det är läsarnas nomineringar som ligger till grund för urvalet. Jag tänkte direkt på en person som jag kommer att nominera. Han förtjänar titeln, han skulle ha glädje av vinsten — och jag har chansen att få en prenumeration av Outside.
Det är läsarnas nomineringar som ligger till grund för urvalet. Jag tänkte direkt på en person som jag kommer att nominera. Han förtjänar titeln, han skulle ha glädje av vinsten — och jag har chansen att få en prenumeration av Outside.
onsdag 5 oktober 2011
Terrängskor från Snabba Fötter
För två veckor sedan lottade Kenth ut ett par terrängskor från Adidas på bloggen Snabba Fötter. Jag var inte snabbast att svara, men jag kom tvåa och blev erbjuden Kenths egna nästan obegagnade skor av samma modell (fast i andra färger) som han själv tyckte var för breda.
Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.
Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.
Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.
Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.
Igår efter jobbet tog jag emot skorna, ett par Adidas Response Trail 18, och tidigt i morse snörade jag på dem för första gången för en testrunda i Nackareservatet.
I väntan på satellitkontakt kring en kvart i sju.
Med tanke på att de väger ungefär lika mycket som mina tyngsta skor kändes de oväntat stumma. Men när underlaget efter ett par kilometer blev ojämnt av stenar och rötter kom aha-upplevelsen. Det var inte greppet — jag halkade faktiskt lite ett par gånger — utan mer att jag fick en så tydlig känsla av markkontakt.
Jag hoppade runt ett tag bland tuvor och lerpölar i jakt på ett par orienteringskontroller, men var snart tvungen att söka mig hemåt för att hinna till jobbet i hyfsad tid. Tillbaka på plan mark kände inte skorna särskilt roliga, så jag genade några hörn genom skogen.
Det här är inte skorna för Hellasloppet på söndag, men det kommer definitivt att vara de skor jag använder på kommande orienteringsrundor. Tack Kenth! Tyvärr har jag haft ont i höger knä hela dagen (ett snedsteg någonstans?), men om det släpper så blir det mer orientering torsdag kväll eller fredag morgon tillsammans med mina blågula vänner från Adidas.
onsdag 21 september 2011
Kistaloppet 2011
Det har gått lång tid sedan Kistaloppet. Många tankar kring loppet har hunnit dyka upp och försvinna, men några har blivit kvar och förtjänar att sättas på pränt — mest för att jag själv ska minnas och ta lärdom av dem i framtiden. Väldigt lite handlar om själva loppet, det mesta istället om hur jag ser på min egen insats.
Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.
Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.
Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.
På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.
Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.
Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.
Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.
Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.
Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.
Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?
För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.
Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.
Med runt 40 minuter kvar till start hämtade jag ut min startlapp i Kista Science Tower. Medan jag försökte nåla fast den på tröjan jag redan hade på mig träffade jag Lennart och Mathias. Lennart och jag hade bestämt att vi skulle hjälpas åt att klara sub40, och efter att ha lämnat min väska i hans bil värmde vi upp tillsammans.
Innan start träffade vi Erik också — pigg och glad, med ny kamera och mustasch. Vi stod alla ganska långt fram bland folk i klubblinnen. Skulle vi springa sub40 och få var sin jacka så skulle vi ju inte ha mycket mer än ett hundratal löpare framför oss för att inte behöva lägga en massa energi på att passera folk.
Jag har taggat mig själv i en bild på Kistaloppets Facebooksida.
Första kilometern gick snabbt, men inte överdrivet snabbt. Lennart var med på min vänstra sida. Genom Kista Galleria utan problem, trängseln avtog och det gick fortfarande snabbt. Redan på andra kilometern hade jag en håll-liknande känsla under revbenen på högra sidan. Jag försökte tänka på andningen, hitta balans och flyt. Ute på Järvafältet kändes solen och värmen mer än vinden. Det började kännas tungt.
På femte kilometern kom Erik ikapp mig med kameran igång. Jag var väl knappast ett särskilt tacksamt intervjuobjekt (”goddag, yxskaft”), alldeles för fokuserad på den tilltagande plågan. Kilometertiderna var fortfarande acceptabla, men det kändes inte särskilt bra. På sjätte kilometern började tröttheten sätta spår i psyket. Efter sju kilometer slutade jag nog hoppas på att jag skulle klara mitt mål.
Hållet (eller vad det nu var) hade nu hunnit bli riktigt ansträngande och begränsande. Jag var helt fokuserad på att ta mig fram, så det är inte så att jag minns särskilt mycket av omgivningarna. Trots tunnelseendet hade jag fortfarande viss koll var Lennart var, men jag trodde inte längre att jag skulle kunna hålla honom sällskap resten av vägen. Vid åtta kilometer slutade jag bry mig om att jag blev omsprungen av flera starkare löpare.
Jag ropade till Lennart att han fortfarande kunde klara det. Det var väl lite optimistiskt med tanke på att han skulle behöva öka till 3:30-tempo, och riktigt så fort ökade inte avståndet mellan oss. Uppförsbackarna jag inte mindes från förra året kändes oväntat tunga, nerförsbackarna på slutet förmådde jag inte utnyttja till att öka farten nämnvärt. Det blev en ganska vek spurt in i Kista.
Sammanfattning 41:09.5 10,02 4:06.4 1 3:44.2 1,00 3:44.2 2 3:46.7 1,00 3:46.7 3 3:56.4 1,00 3:56.4 4 4:03.6 1,00 4:03.6 5 4:12.0 1,00 4:12.0 6 4:13.1 1,00 4:13.1 7 4:13.5 1,00 4:13.5 8 4:22.6 1,00 4:22.6 9 4:27.9 1,00 4:27.9 10 4:03.9 1,00 4:03.9 11 :5.2 0,02 4:11.2
Mina kilometertider enligt Garmin.
Nettotiden blev 41:09 enligt resultatlistan. Åtta sekunder efter Lennart och precis samma tid som jag hade på Sentrumsløpet i våras, mitt första tiokilometerslopp i år. Nu har jag sprungit milen ett ganska stort antal gånger på mellan 41 och 42 minuter (även Sentrumsløpet 2009, Midnattsloppet 2009, Sentrumsløpet 2010 samt Viruddenloppet i somras). Jag är helt enkelt en 4:10-tempolöpare på milen.
Jag har aldrig tidigare haft sällskap av någon under ett lopp som jag hade av Lennart på det här loppet. Jag tror att det hjälpte mig en del, att jag kanske hade gett upp tidigare om jag inte haft någon jag kände i närheten. Det är svårt att veta säkert. Det var i vilket fall trevligare både före, under och efter loppet.
Efter målgång satte jag mig ner bredvid Lennart på den kalla marken en liten stund innan jag blev akut kissnödig. Jag var riktigt trött, mumsade i mig både bulle och banan innan jag började frysa i de oväntat svettblöta kläderna. Innan vi gick till Lennarts bil hann jag träffa och gratulera Erik, som givetvis kunde visa upp en jacka efter att ha sprungit på 39:18.
Om man kollar i resultatlistorna för de fyra klasserna så ser man att 97 personer klarade sub40. De 100 jackorna räckte därmed till alla som hade förtjänat det, och för min egen del hade det alltså räckt med samma marginal som förra året. Nu var jag hela 70 sekunder ifrån, tid som det hade varit svårt att kapa bort oavsett taktik. Men hade det verkligen varit omöjligt?
För varje timme som gick efter loppet ökade min besvikelse. Jag hade haft ett tydligt mål och flera morötter, men jag lyckades ändå inte. Var det då någon poäng med att springa Kistaloppet? Ja, av flera anledningar tycker jag faktiskt det. För det första står jag stilla utan lopp (mer om det i ett senare inlägg). Sedan är jag lite extra förtjust i att delta i just Kistaloppet, eftersom man springer i mitt gamla hemområde och min gamla arbetsplats, samt för att det är så stort engagemang hos personerna som arrangerar.
Den största poängen med mitt deltagande är nog ändå just misslyckandet. Jag tror mycket på att felaktigt beteende måste få konsekvenser. Alldeles för ofta har jag tränat dåligt men trots det nått ett gott resultat. Till slut blir det så att jag räknar med att det ska gå bra ändå. Men inte den här gången (och inte heller på Stockholm Marathon i början av sommaren). Förhoppningsvis får dessa ”misslyckanden” mig att känna större motivation att träna bättre framöver.
lördag 14 maj 2011
Inställt, inspirerat och inköpt
När jag (som nu) har mycket att göra är det lätt att skjuta upp eller (kanske senare) ställa in ett träningspass. När det bara gäller mig själv så är jag ju flexibel, det går lika bra senare (eller inte alls). Irritationen som kommer av att det inte blir som jag från början hade tänkt är oftast försumbar.
Om jag har bestämt mig för att delta i fasta arrangemang så är det annorlunda. Jag springer relativt många lopp, och de få gånger jag inte genomfört dem har det retat mig oerhört. Detsamma gäller i viss mån även andra aktiviteter som jag anmält mig till och där chansen att delta inte återkommer.
I torsdags var det ”inspirationskväll” på Löplabbet i Stockholm. Petra Månström och Anders Szalkai (som båda är värdar för ett web-teve-program jag hittills inte sett) skulle prata lite om förberedelser inför Stockholm Marathon. Tyvärr uppstod en situation på jobbet, så irritationen steg när jag insåg att jag inte skulle hinna dit i tid.
Efter att ha avverkat sträckan Kungens Kurva - Hötorget på rekordtid lättade mitt humör av att arrangemanget fortfarande var i mingelstadiet. Jag drack sportdryck och mumsade i mig en energikaka medan jag småpratade med en representant från Maxim och en kille (Kalle?) som skulle springa Stockholm Marathon för första gången.
Småpratet tystnade tvärt när personalen informerade om kvällens speciella erbjudanden innan ordet lämnades över till Anders Szalkai. Han berättade hur han förbereder sig inför ett maratonlopp och vad som gäller för de två sista veckorna om man hittills tränat mycket eller lite. Långpass, kort backe och kolhydrattömning var begrepp som dök upp. Mot slutet fick vi kompletterande tips från Petra Månström som stod och gömde sig bland åhörarna.
Jag gick inte på det här arrangemanget för att få reda på hur jag ska träna de närmaste två veckorna, men jag tycker att det är intressant att lyssna på och prata med andra löpare. Den här gången lät jag mig också lockas bort till Löplabbets Race-butik där jag provade och provsprang ett par Asics-skor nedsatta till halva priset. Jag hade en välfylld Löplabbet-påse med mig när jag hämtade hunden på väg hem.
PS. Fredagsmorgonens planerade löpning sköts upp till kvällen (då den ställdes in).
Om jag har bestämt mig för att delta i fasta arrangemang så är det annorlunda. Jag springer relativt många lopp, och de få gånger jag inte genomfört dem har det retat mig oerhört. Detsamma gäller i viss mån även andra aktiviteter som jag anmält mig till och där chansen att delta inte återkommer.
I torsdags var det ”inspirationskväll” på Löplabbet i Stockholm. Petra Månström och Anders Szalkai (som båda är värdar för ett web-teve-program jag hittills inte sett) skulle prata lite om förberedelser inför Stockholm Marathon. Tyvärr uppstod en situation på jobbet, så irritationen steg när jag insåg att jag inte skulle hinna dit i tid.
Efter att ha avverkat sträckan Kungens Kurva - Hötorget på rekordtid lättade mitt humör av att arrangemanget fortfarande var i mingelstadiet. Jag drack sportdryck och mumsade i mig en energikaka medan jag småpratade med en representant från Maxim och en kille (Kalle?) som skulle springa Stockholm Marathon för första gången.
Småpratet tystnade tvärt när personalen informerade om kvällens speciella erbjudanden innan ordet lämnades över till Anders Szalkai. Han berättade hur han förbereder sig inför ett maratonlopp och vad som gäller för de två sista veckorna om man hittills tränat mycket eller lite. Långpass, kort backe och kolhydrattömning var begrepp som dök upp. Mot slutet fick vi kompletterande tips från Petra Månström som stod och gömde sig bland åhörarna.
Jag gick inte på det här arrangemanget för att få reda på hur jag ska träna de närmaste två veckorna, men jag tycker att det är intressant att lyssna på och prata med andra löpare. Den här gången lät jag mig också lockas bort till Löplabbets Race-butik där jag provade och provsprang ett par Asics-skor nedsatta till halva priset. Jag hade en välfylld Löplabbet-påse med mig när jag hämtade hunden på väg hem.
Butiken bjöd på bonusprylar när jag köpte ett par gamla DS Racers.
PS. Fredagsmorgonens planerade löpning sköts upp till kvällen (då den ställdes in).
tisdag 7 december 2010
400 dagar och en månad
Idag är det en månad sedan jag sprang New York City Marathon. Allt jag skrev på bloggen om själva loppet har jag klippt ihop till en sammanhängande text och lagt på en egen sida, med länkar till de ursprungliga inläggen och tillhörande kommentarer. Jag kunde inte komma på någon lämpligare titel än New York City Marathon 2010.
Det är drygt 14 månader sedan jag började räkna ner till New York City Marathon 2010. Trots bristande träningsdisciplin genomförde jag en hel del andra lopp på väg mot slutmålet, så de dagliga inläggen handlade ofta om min löpning på ett mer generellt plan.
Avsikten var ändå att det skulle finnas en röd tråd, att bloggen på något sätt skulle bli en guide för svenskar som vill springa NYC Marathon. Om det är någon som tycker att det är något som saknas eller behöver förtydligas så tar jag gärna emot frågor och synpunkter!
Jag hade kanske skrivit även utan läsare, men resultatet hade då blivit ett annat. Den dialog som uppstått i kommentarerna och de personer jag därigenom mött på tävlingar och gemensamma träningspass är för mig den mest positiva följden av bloggskrivandet. Jag har samtidigt hittat många andra löparbloggar som både inspirerar och roar.
Förhoppningsvis har även jag roat och inspirerat ibland. Men utöver de läsare som gjort väsen av sig finns det ett stort antal andra över hela landet och andra delar av världen. Det skulle vara roligt att veta vilka dessa människor är, hur de hittade hit och vad som fick dem att stanna kvar ända till slutet.
Tack alla trogna läsare för den här tiden!
Kylskåpsprydnad.
Det är drygt 14 månader sedan jag började räkna ner till New York City Marathon 2010. Trots bristande träningsdisciplin genomförde jag en hel del andra lopp på väg mot slutmålet, så de dagliga inläggen handlade ofta om min löpning på ett mer generellt plan.
Avsikten var ändå att det skulle finnas en röd tråd, att bloggen på något sätt skulle bli en guide för svenskar som vill springa NYC Marathon. Om det är någon som tycker att det är något som saknas eller behöver förtydligas så tar jag gärna emot frågor och synpunkter!
Jag hade kanske skrivit även utan läsare, men resultatet hade då blivit ett annat. Den dialog som uppstått i kommentarerna och de personer jag därigenom mött på tävlingar och gemensamma träningspass är för mig den mest positiva följden av bloggskrivandet. Jag har samtidigt hittat många andra löparbloggar som både inspirerar och roar.
Staffan blev glad över att jag uppskattade hans blogg.
Förhoppningsvis har även jag roat och inspirerat ibland. Men utöver de läsare som gjort väsen av sig finns det ett stort antal andra över hela landet och andra delar av världen. Det skulle vara roligt att veta vilka dessa människor är, hur de hittade hit och vad som fick dem att stanna kvar ända till slutet.
Tack alla trogna läsare för den här tiden!
måndag 15 november 2010
Några svenska resultat i NYC Marathon
Man får inte glömma bort att det var andra som sprang New York City Marathon 2010. I resultatlistan hittar man 576 deltagare med Sverige som angivet hemland. Flera av dessa deltagare är välkända i löparvärlden såväl som för vanliga människor som till vardags bara fnyser åt löpning. Hur gick det för svenska bloggare och mediapersonligheter i NYC Marathon? Vad skrev de om loppet när de hade gått i mål?
Flera av de ovanstående klarade sina målsättningar och gjorde fantastiskt fina prestationer. Ikväll ska jag försöka se sista avsnittet av Sverige springer innan det försvinner från TV4 Play (jag kunde inte se det när min dator hade amerikansk IP-adress). Tipsa gärna om andra redogörelser av loppet! Min egen dröjer någon dag till...Anders Szalkai 2:28:32
Kajsa Bergqvist 3:56:57
Andreas Odén 4:31:40
Claes Åkeson 2:57:36
Jojje Karlsson 2:56:20
Kenneth Gysing 3:15:06
Sofia Hedström 3:41:14
Lennart 3:31:06
Klas Kronaas 3:15:41
Patrik Yderberg (VD för Springtime Travel) 3:48:33
onsdag 22 september 2010
46
Jag väntade så länge det var möjligt, men till slut kunde jag helt enkelt inte låta bli. Nu är jag anmäld till Hässelbyloppet.
Det som lockar mest är att jag känner till flera trevliga löpare som redan är anmälda. Det skulle vara tråkigt att bara läsa om loppet på bloggar och diskussionsforum efteråt när man själv kunde varit där. Utöver den anledningen så finns ju också möjligheten att jag ännu en gång tar mig under 40 minuter på milen för att få en bekräftelse på att det inte bara var en tillfällighet sist.
Det senaste året har det blivit en ordentlig procedur för mig att anmäla mig till ett lopp: Betala, registrera planerat deltagande på funbeat och jogg.se, blogga om det samt lägga till en puff bland planerade lopp i sidospalten. Sedan är bara själva genomförandet kvar.
Det som lockar mest är att jag känner till flera trevliga löpare som redan är anmälda. Det skulle vara tråkigt att bara läsa om loppet på bloggar och diskussionsforum efteråt när man själv kunde varit där. Utöver den anledningen så finns ju också möjligheten att jag ännu en gång tar mig under 40 minuter på milen för att få en bekräftelse på att det inte bara var en tillfällighet sist.
Det senaste året har det blivit en ordentlig procedur för mig att anmäla mig till ett lopp: Betala, registrera planerat deltagande på funbeat och jogg.se, blogga om det samt lägga till en puff bland planerade lopp i sidospalten. Sedan är bara själva genomförandet kvar.
lördag 15 maj 2010
176
Jag har tidigare skrivit om några löparbloggar jag följer. Här är några till som kan vara roliga – inte minst de närmaste tre veckorna.
100 dagar till maraton
Likt mig räknar Maria André ner till ett kommande lopp, fast i hennes fall leder siffrorna till Stockholm Marathon. Bloggen ligger egentligen under tidningen Chef (från mitt fackförbund Ledarna), men jag läser den på blogspot-adressen för att det blir snyggare så. Jag missar därmed de flesta kommentarerna, men skit samma. Idag är det 21 dagar kvar till Stockholm Marathon.
Maraton på 50 dagar-bloggen
Jonas Leijonhufvud räknar också ned till sin premiär i Stockholm Marathon. Det här är en fortsättning på Kom i form-bloggen på DN.se (som jag dock inte har läst tidigare), vilket innebär att det blir en kamp mellan DN och SvD om vilken maratonbloggare som är bäst. Kampen gäller givetvis rapporteringen, för vem som kommer att ha bäst sluttid råder det inga tvivel om.
Into the wild
Fredrika (som också skriver Ultraschmultra) och Maria har fokus på terränglöpning och längre distanser, men i övrigt är det som vilken löparblogg som helst – pryltester, rapporter från lopp och diverse tankar om löpning och annan träning. Egentligen är det ju långa sträckor i terräng jag helst vill springa, och här finns det mycket kunskap och inspiration att hämta.
4:30-fart genom tillvaron
Staffan kan skriva om sin seriösa träning på ett sätt som inte tråkar ut mig (vilket annars gäller för flera bloggar). Jag har följt hans välskrivna blogg ett tag, och på Kungsholmen runt för en vecka sedan följde jag honom bokstavligen till ett nytt personbästa på halvmaran. Vi kommer helt säkert att ses på en hel del lopp framöver – förutsatt att jag i fortsättningen klarar att hålla jämna steg med honom...
Mot världseliten
Det finns mål, och så finns det mål. Jag själv har en önskan att bli uthålligare och en aning snabbare så att jag kan göra en hyfsad insats i NYC Marathon i höst. Stefan Zouagui är av ett annat virke. Han vill tillhöra världseliten i maratonlöpning. Om sin hårda träning för att nå en maratontid på neråt 2:10 bloggar han på Runner's World.
Kanske är det någon av dessa som biter sig fast och stannar kvar, men ni får gärna kommentera och tipsa om annan läsning!
100 dagar till maraton
Likt mig räknar Maria André ner till ett kommande lopp, fast i hennes fall leder siffrorna till Stockholm Marathon. Bloggen ligger egentligen under tidningen Chef (från mitt fackförbund Ledarna), men jag läser den på blogspot-adressen för att det blir snyggare så. Jag missar därmed de flesta kommentarerna, men skit samma. Idag är det 21 dagar kvar till Stockholm Marathon.
Maraton på 50 dagar-bloggen
Jonas Leijonhufvud räknar också ned till sin premiär i Stockholm Marathon. Det här är en fortsättning på Kom i form-bloggen på DN.se (som jag dock inte har läst tidigare), vilket innebär att det blir en kamp mellan DN och SvD om vilken maratonbloggare som är bäst. Kampen gäller givetvis rapporteringen, för vem som kommer att ha bäst sluttid råder det inga tvivel om.
Into the wild
Fredrika (som också skriver Ultraschmultra) och Maria har fokus på terränglöpning och längre distanser, men i övrigt är det som vilken löparblogg som helst – pryltester, rapporter från lopp och diverse tankar om löpning och annan träning. Egentligen är det ju långa sträckor i terräng jag helst vill springa, och här finns det mycket kunskap och inspiration att hämta.
4:30-fart genom tillvaron
Staffan kan skriva om sin seriösa träning på ett sätt som inte tråkar ut mig (vilket annars gäller för flera bloggar). Jag har följt hans välskrivna blogg ett tag, och på Kungsholmen runt för en vecka sedan följde jag honom bokstavligen till ett nytt personbästa på halvmaran. Vi kommer helt säkert att ses på en hel del lopp framöver – förutsatt att jag i fortsättningen klarar att hålla jämna steg med honom...
Mot världseliten
Det finns mål, och så finns det mål. Jag själv har en önskan att bli uthålligare och en aning snabbare så att jag kan göra en hyfsad insats i NYC Marathon i höst. Stefan Zouagui är av ett annat virke. Han vill tillhöra världseliten i maratonlöpning. Om sin hårda träning för att nå en maratontid på neråt 2:10 bloggar han på Runner's World.
Kanske är det någon av dessa som biter sig fast och stannar kvar, men ni får gärna kommentera och tipsa om annan läsning!
torsdag 13 maj 2010
178
Igår var jag på inspirationskväll inför Stockholm Marathon på Runner's store. Bakom arrangemanget stod Petra (Maratonbloggen på SvD) och Kenth (Snabba fötter). De lockade med besök av Ingrid Lindgren Andrén (som sprang sin första mara en månad innan hon fyllde 50), Ingmarie Nilsson (som vann Stockholm Marathon 1995) och Anna von Schenck (som tvingas avstå Stockholm Marathon för att hon ska springa i EM i sommar). Dessutom skulle det bjudas på Maxim, som är den sportdryck som ska användas på Stockholm Marathon.
Egentligen riktade sig arrangemanget främst till löpare som planerar sin första mara, men jag fick tillåtelse att närvara ändå.
Så – blev jag inspirerad? Ja, det var roligt att höra om hur olika personer först fastnat för löpning och sedan lockats att springa maraton. Mest intryck tog jag av Anna von Schenck som bland annat berättade att hon kapade 30 minuter på sin maratontid genom att börja kvalitetsträna. När någon som springer för skojs skull visar sig platsa i eliten funderar jag på vad resultatet skulle bli om jag själv tränade bättre.
Vi får se om jag ger mig ut på ett stegringspass ikväll eller om jag bara åker in till Söder för att se och höra en kompis spela i ett band samtidigt som jag sänker en öl eller två.
---
Uppdatering: Mer om arrangemanget finns att läsa hos bland andra Petra (där jag också syns på bild) och Kenth (som var snabbare med att skriva ungefär samma sak som jag). Klicka sedan vidare från kommentarerna där för att hitta fler infallsvinklar från de som var på inspirationskvällen!
Egentligen riktade sig arrangemanget främst till löpare som planerar sin första mara, men jag fick tillåtelse att närvara ändå.
Så – blev jag inspirerad? Ja, det var roligt att höra om hur olika personer först fastnat för löpning och sedan lockats att springa maraton. Mest intryck tog jag av Anna von Schenck som bland annat berättade att hon kapade 30 minuter på sin maratontid genom att börja kvalitetsträna. När någon som springer för skojs skull visar sig platsa i eliten funderar jag på vad resultatet skulle bli om jag själv tränade bättre.
Vi får se om jag ger mig ut på ett stegringspass ikväll eller om jag bara åker in till Söder för att se och höra en kompis spela i ett band samtidigt som jag sänker en öl eller två.
---
Uppdatering: Mer om arrangemanget finns att läsa hos bland andra Petra (där jag också syns på bild) och Kenth (som var snabbare med att skriva ungefär samma sak som jag). Klicka sedan vidare från kommentarerna där för att hitta fler infallsvinklar från de som var på inspirationskvällen!
lördag 20 mars 2010
232
Dagens etapp av Sverigestafetten mellan Sergels Torg och Sollentuna var en fin sträcka (som kommer att vara ännu finare om någon månad) med värmande vårsol och ett trevligt gäng löpare. Det rådde dock delade meningar om vilket tempo som skulle hållas, och för att hålla samman sällskapet på drygt 20 löpare så fick vi ta paus några minuter här och där. Med ett något lägre tempo längst fram hade det kanske varit lättare att hålla ihop gruppen.
Enligt lite vaga uppgifter blev det någonstans mellan 15 och 16 kilometer idag och det tog längre tid än väntat. För egen del räknar jag med 1 timme och 38 minuter efter att ha dragit av alla pauser längre än en minut (totalt 21 minuter). Jag har känt välbehag resten av dagen här hemma, under fikat på vår soliga balkong på eftermiddagen och efter ett (två) glas rött till en välsmakande middag nu på kvällen. En bra lördag, och snart sover jag gott.
Enligt lite vaga uppgifter blev det någonstans mellan 15 och 16 kilometer idag och det tog längre tid än väntat. För egen del räknar jag med 1 timme och 38 minuter efter att ha dragit av alla pauser längre än en minut (totalt 21 minuter). Jag har känt välbehag resten av dagen här hemma, under fikat på vår soliga balkong på eftermiddagen och efter ett (två) glas rött till en välsmakande middag nu på kvällen. En bra lördag, och snart sover jag gott.
fredag 5 mars 2010
247
Jag började skriva 400 dagar med tanken att det kunde vara intressant att läsa om hur man på ett enkelt sätt kan få möjlighet att springa New York City Marathon utan att det ska bli fruktansvärt dyrt, samt hur en person utan att vara träningsfanatiker ändå kan uppnå vissa mål.
För att nå ut till fler läsare än de närmast sörjande har jag registrerat bloggen på ett antal ställen, varav några återfinns som länkar i botten på den här sidan. Bland dem finns Träningskompisen som beskrivs som en samlingsplats för träningsbloggar.
Jag fyllde i ett formulär i januari (och sedan igen ett par veckor senare, men än idag är bloggen olistad) och valde löpning och marathon som de ämnen bloggen handlar om. Eftersom jag är intresserad av vad andra skriver i dessa ämnen klickade jag runt lite bland de redan listade bloggarna. Så här står det förresten att läsa på Träningskompisen:
Nu har jag redan hittat ett antal löpar- och maratonbloggar att läsa, och eftersom dessa bloggjoggare – med eller utan Träningskompisens hjälp – redan är en klubb för inbördes beundran så tillkommer det nya bloggar i min läslista hela tiden. En del läser jag för inspiration och tips, andra bara för igenkänningen eller helt enkelt för att de är välskrivna. Jag har tidigare tipsat om några av dem och det kommer säkert fler framöver.
För att nå ut till fler läsare än de närmast sörjande har jag registrerat bloggen på ett antal ställen, varav några återfinns som länkar i botten på den här sidan. Bland dem finns Träningskompisen som beskrivs som en samlingsplats för träningsbloggar.
Jag fyllde i ett formulär i januari (och sedan igen ett par veckor senare, men än idag är bloggen olistad) och valde löpning och marathon som de ämnen bloggen handlar om. Eftersom jag är intresserad av vad andra skriver i dessa ämnen klickade jag runt lite bland de redan listade bloggarna. Så här står det förresten att läsa på Träningskompisen:
Enkelt. Enkelt och smidigt. Fast när jag klickar på Senaste träningsinlägg möts jag bara av ett meddelande som inleds med Fatal error. Jag mejlade Träningskompisen ett par synpunkter tidigare i veckan, men har hittills inte fått något svar. Flera av de andra blogglistorna fungerar också lite sisådär.Du kan även på ett enkelt sätt följa alla våra träningsbloggar genom att besöka senaste träningsinlägg - här ser du när våra träningsbloggar har uppdateras. På ett enkelt och smidigt sätt.
Nu har jag redan hittat ett antal löpar- och maratonbloggar att läsa, och eftersom dessa bloggjoggare – med eller utan Träningskompisens hjälp – redan är en klubb för inbördes beundran så tillkommer det nya bloggar i min läslista hela tiden. En del läser jag för inspiration och tips, andra bara för igenkänningen eller helt enkelt för att de är välskrivna. Jag har tidigare tipsat om några av dem och det kommer säkert fler framöver.
torsdag 25 februari 2010
255
Runner's World la idag ut en lista med löparbloggar de blivit tipsade om. Jag har tidigare lovat att göra en egen lista över de löparbloggar jag läser, och nu är väl ett tillfälle så gott som något.
Maratonbloggen
Jag gissar att detta är en av Sveriges mest lästa bloggar om löpning. Om SvD har en blogg som heter Maratonbloggen så är det klart att den drar till sig läsare. Det är många som kommenterar också - fler än vad jag orkar läsa. Det jag uppskattar är att Petra Månström som skriver flera inlägg varje dag har en sådan bredd på ämnesvalet och är så nyfiken på alla aspekter av löpning.
Roadrunners Löparblogg
En löpare i ungefär min ålder som planerar att springa i stort sett samma lopp och vill göra det på tider som är desamma som jag hoppas på... Hur skulle jag kunna låta bli att läsa? Självklart har Roadrunner en betydligt bättre träningsdisciplin än vad jag har, och jag hoppas väl att det ska smitta av sig.
Snabba fötter
Jag har träffat Kenth en gång på ett långpass i Stockholm och blev nyfiken när han sa något som jag tolkade som att han inte är så bra på att träna utan mer fokuserad på tävling. Fast det är väl inte riktigt sant, han är bland annat en riktig löpbandsexpert. Hans tävlingsresultat är också något jag bara kan drömma om.
Sofia Headstrong
Sofia vill kombinera sina båda intressen mode och löpning. Jag intresserar mig för de faktum att hon är exilsvensk i New York (vilket jag själv har testat) och att vi springer ungefär lika snabbt och kanske rentav passerar varandra några gånger vid New York City Marathon i höst?
Ultraschmultra
Fredrika skriver om att springa långt. Riktigt långt. Hon har också en långsiktig plan som inkluderar ett av världens tuffaste långlopp, legendariska Spartathlon på 246 km. Det är svårt att inte imponeras och inspireras. Jag tror att det här är den första löparblogg jag började läsa och jag minns inte hur det gick till. Eller det kanske är dubbel lögn – var det via en kommentar på Jonas Crambys avsomnade löparblogg på Café?
Jag gissar att detta är en av Sveriges mest lästa bloggar om löpning. Om SvD har en blogg som heter Maratonbloggen så är det klart att den drar till sig läsare. Det är många som kommenterar också - fler än vad jag orkar läsa. Det jag uppskattar är att Petra Månström som skriver flera inlägg varje dag har en sådan bredd på ämnesvalet och är så nyfiken på alla aspekter av löpning.
En löpare i ungefär min ålder som planerar att springa i stort sett samma lopp och vill göra det på tider som är desamma som jag hoppas på... Hur skulle jag kunna låta bli att läsa? Självklart har Roadrunner en betydligt bättre träningsdisciplin än vad jag har, och jag hoppas väl att det ska smitta av sig.
Jag har träffat Kenth en gång på ett långpass i Stockholm och blev nyfiken när han sa något som jag tolkade som att han inte är så bra på att träna utan mer fokuserad på tävling. Fast det är väl inte riktigt sant, han är bland annat en riktig löpbandsexpert. Hans tävlingsresultat är också något jag bara kan drömma om.
Sofia vill kombinera sina båda intressen mode och löpning. Jag intresserar mig för de faktum att hon är exilsvensk i New York (vilket jag själv har testat) och att vi springer ungefär lika snabbt och kanske rentav passerar varandra några gånger vid New York City Marathon i höst?
Fredrika skriver om att springa långt. Riktigt långt. Hon har också en långsiktig plan som inkluderar ett av världens tuffaste långlopp, legendariska Spartathlon på 246 km. Det är svårt att inte imponeras och inspireras. Jag tror att det här är den första löparblogg jag började läsa och jag minns inte hur det gick till. Eller det kanske är dubbel lögn – var det via en kommentar på Jonas Crambys avsomnade löparblogg på Café?
lördag 23 januari 2010
288
Jag hade tänkt mig ett lite längre pass idag (eller kanske imorgon...), men jag vågade inte lova något. Fast sent igår såg jag att Petra som skriver Maratonbloggen på SvD.se bjöd in till ett långpass lördag förmiddag. Jag svarade att jag kanske skulle ansluta om jag bara vaknade i tid. Det var faktiskt det första jag tänkte på när jag vaknade idag, och efter frukost åkte jag in till Rålis.
Det var några andra bloggare och ett gäng löpare från IF Linnéa där som jag sedan höll sällskap med runt Kungsholmen och Söder. Tempot var lågt, men det var trevligt och pratvänligt samtidigt som det fanns många tillfällen att njuta av ett vintervackert Stockholm. På flera löparbloggar ligger det nu redogörelser och bilder från tillställningen.
För min del blev det i runda slängar 26 kilometer på ungefär två timmar och trekvart. Inte så svårt, även om det känns i kroppen efteråt. Jag ska verkligen försöka springa långpass varannan vecka i fortsättningen.
Det var några andra bloggare och ett gäng löpare från IF Linnéa där som jag sedan höll sällskap med runt Kungsholmen och Söder. Tempot var lågt, men det var trevligt och pratvänligt samtidigt som det fanns många tillfällen att njuta av ett vintervackert Stockholm. På flera löparbloggar ligger det nu redogörelser och bilder från tillställningen.
För min del blev det i runda slängar 26 kilometer på ungefär två timmar och trekvart. Inte så svårt, även om det känns i kroppen efteråt. Jag ska verkligen försöka springa långpass varannan vecka i fortsättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)